Armod

Snön i drivor, kall och blöt, in under byxbenet, fukten under skolsulorna som sprider sin råhet genom hela kroppen. Mössa, sjal och vantar till trots. Det känns som också denna illavarslande känsla av frusenhet, råhet och stelhet symboliserar så mycket annat i livet.

Enda glädjen i det hela är ljuset. Att det är vitt och när solen igår både strålade och värmde var plötsligt inte allt så dystert och järnbandet runt kroppen släppte lite på sitt hårt, skruvade grepp kring min bevekande kropp.

Det går inte att spara in på allt här i livet. Det går att knepa, knåpa, knapra torra brödkanter, dricka mycket vatten. Det går att bara överleva, men det äter också Dig. Bit för bit. Ibland lyckas man mota tillbaka det där mörka inom en, men alltid kommer det åter och alltid i ökad omfattning. Jag känner ett skriande behov av att också, om än bara ibland kunna bejaka olika önskemål med mitt liv och då pratar vi inte om lyx. Vi pratar om att kunna unna sig ost som pålägg, att kunna köpa ett par varma skor som håller fötterna varma och glada. Inte bara överleva från dag till dag, alltid ute på marginalens, vitfradgande vågkam.

Is that all there is - this?

/Poppy wonders