Opostat

Ämnet om sexuella trakasserier ter sig outtömligt, men jag väljer ändå att låta det, om än bara tillfälligt vila.

Istället kommer dagen till ära att tillägnas de brev jag aldrig skickade. Och visst - vem skickar brev idag? Ingen, ingen, ingen alls. Eller väldigt sällsynt i alla fall. Fast det är synd och skam, för känslan av att sprätta upp ett kuvert fyllt med nedskrivna tankar och beskrivningar var något alldeles storartat och underbart att få ta del av. Att gå där och vänta på brevet som skulle trilla in genom brevinkastet. Jag minns det än. Liksom ivern att själv få svara, knappt hinna med när pennan snabbt och ivrigt skall pränta det som otåligt bankar och knackar på bakom skallbenet. När man några ark senare, vek ner papperet i kuvertet, slickade igen det, frimärket på och de raska stegen till brevlådan. Bara för att invänta det upprepade momentet igen, men med alldeles nytt innehåll.

Breven jag aldrig skickade, eller snarare de tilltänkta breven var och är framför allt de som handlar om känslor som helt oförhappandes väckts till liv. Ibland kan det vara efter att jag läst en bok, en text eller hört en sång. Ibland kan det vara ett kort eller ett längre möte med en person som startat en virvelvind inom mig.

Det är lättast med böckerna. Att tänka sig ett brev som tackar författaren för de insikter man fått till liv, eller de ord på känslor man burit på, som äntligen fått sin förlösning till uttryck i text och mening. Svårare och inte alltid positivt är det med de där mötena. Alla virvelvindar är dessutom inte himlastormande energiska eller tilltalande för den delen. Vissa är mer som en mörk höstvind där man lämnas att åter ensam samla ihop alla de multnade löven på egen hand. Naturligtvis blåser det alltid iväg ett par stycken åt olika håll, just när man börjar ana slutet på krattandet. Liksom känslorna kan fara iväg. När man samlat sig, känner sig lugn och nöjd trots omständigheterna, så kommer det en liten pust som gör att man rycks iväg. Igen.

De breven skulle jag vilja skicka. Till Dig Michael Ondaatje, till Dig Bill Clinton, till Dig Sylva Plath, Virginia Woolf, Shakespeare, Valerie Solanas, Van Gogh, John Lennon, Morrissey m fl m fl mfl

/ Poppy

Sexuella trakasserier eller bara feministisk inbillning?

En del män tycker ju att de är skapelsens krona och att de därför har rätt att bete sig hur som helst mot kvinnor. Att därtill vara en offentlig mansperson verkar vara en intäkt för att kunna bete sig som riktiga svin. Som tur är så är det naturligtvis långt ifrån alla, både offentliga och icke-offentliga män som beter sig så, men det verkar trots allt finnas en hel del män som verkligen tycker att kvinnor bara är ett objekt och som sådant kan behandlas på alla möjliga jävliga sätt!

Att antingen som Stig Larsson vilja pissa i en recensents mun p g a en negativ recension säger ju egentligen mer om vilket djur Stig Larsson bör jämföras med än något annat. Den som inte har samma åsikt om hans fantastiska bok kan ju troligtvis i hans tycke inte vara värd något. Kan man verkligen ha ett existensberättigande om man inte har insett hans storhet?

Eller ta Ulf Lundells välkända bråk med en kvinnlig recensent som inte gillade hans Notbok utan i kanske onödigt drastiskt ordalag avfärdade den. Lundells svar kom som ett brev på posten

"Hur är det fatt. Har du alldeles kissat på dej den här gången?" lyder en formulering. "Saknas pojkvän?" undrar Lundell vidare.

Om nu Larsson eller Lundell tycker att recensenterna har fel varför inte bemöta det på ett litterärt sätt, varför inte gå i svarsmål i sak istället och förklara vad de menade o s v. Nej man drämmer till med sin manliga överlägsenhet och försöker reducera de kvinnliga recensenterna till just kvinnor, småflickor som kommer att ta sitt förnuft tillfånga och inse dessa mäns storhet, bara de får sig ett ligg eller så förminskas de till något som inte är mer värt än att pissas på!

Tyvärr är detta inte enstaka isolerade händelser, tyvärr är det inte ens enstaka händelser för de här
namngivna författarna, när en kvinna väljer att inte stämma in i hyllningskören så är det ju enbart för att hon inte har förstått mannens storhet!

Till denna rad av kända manliga skribenter sällar sig bl a Lasse Anrell, Göran Greider och Ernst Brunner, den senare skriver bl a så här i nättidningen Bokus Magasin (nu nedlagd): "Bokbranschen är ett bleckhorn fyllt med mensblod och kvinnofrågor och modersproblematik. Till slut är det bara kvinnor som läser. Man renodlar litteraturen, så att den bara passar kvinnor.”

Ja det är väl lika ok att skriva om mensblod som att skriva om sina knull med gärna 30 år yngre kvinnor, sitt behov av viagratabletter och om hur synd det är att vara man när inte dessa unga kvinnor förstår att det bästa de kan göra är att be dessa begåvade män att snabbt dra över dem eller åtminstone pissa dem i munnen!

Detta är naturligtvis väldigt beklämmande att, trots att vi att lever på 2010-talet, inte har kommit längre, att det fortfarande finns välutbildade och hyfsat intelligenta män som tycker att de har rätt att begära sexuella favörer i utbyte mot tjänster eller som tycker att de har rätt till sex med vem de behagar vilja gå till sängs med bara p g a det faktumet att de män!

Alla som ser detta beteende och sen väljer att bortse från det, väljer att skoja bort det eller väljer att istället skuldbelägga kvinnan är egentligen lika skyldiga som den trakasserande mannen!

Eller, om man som Lena Endre gå ut med att hon inte har blivit sexuellt trakasserad och därmed ge alla de män som beter sig på ovan nämnda sätt en form av kollektivt alibi.
Tror Lena Endre verkligen att bara för att hon inte har blivit trakasserad så har ingen annan blivit det, eller vad ville hon egentligen säga med den i DN stort uppslagna artikeln i samband med debatten om sexuella trakasserier?


Är hon kanske rädd att folk ska tro att hon har nått sin position som en av Sveriges bästa skådespelerskor genom att gå sängvägen? Och har hon verkligen under alla år som skådespelerska aldrig hört eller sett något som åtminstone skulle kunna få henne att fundera på om det inte trots allt ligger lite sanning bakom de vittnesmål som hennes kvinnliga kollegor har vittnat om som vanligt förekommande inom teatervärlden? Eller är hon anhängare till tesen, ser inget hör inget!


Ganska belysande tycker jag är hennes resonemang är när hon först säger:
”Jag misstror inte de uppgifter som de trakasserade kvinnorna lämnat”. Och lite senare säger hon konstaterande:

”Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.”

Då har vi genast en ganska intressant situation, tror hon eller tror hon inte på sina kvinnliga kollegor? Tycker hon verkligen att det räcker med att uppleva sig trakasserad?

Genom att försöka vara just det hon påpekar att teatern inte kan eller bör vara, d v s politiskt korrekt, försöker hon både avfärda sina kvinnliga kollegors upplevda trakasserier samtidigt som hon inte vill göra det fullt ut, utan trasslar istället in sig i resonemanget. I min aktning sjönk hon genast som en sten!

En annan kvinna som har fått mig att fundera är Jenny Beltran, gift med sångaren Tito Beltran som dömdes till två år och sex månaders fängelse för bl a våldtäkt.

I nättidningen Sourze, där alla kan bli sin egen stjärnreporter hyllas hon av Billy Butt, en gång själv dömd till fem års fängelse för ett antal våldtäkter, för att hon hade attackerat ett av vittnena mot hennes man, verbalt.
Butt hyllar Jenny Beltran som själv är jurist, för hennes mod att göra detta eftersom alla vi svenskar är en samling fegisar.

Det fick mig att vilja läsa mer om Jenny Beltran, jag visste och vet fortfarande inte mycket om henne, inte mer än att hon är gift och har barn med ovan nämnde Tito.

I nättidningen Newsmill finns en intressant artikel skriven av Jenny Beltran, överskriften lyder:
Jenny Beltran om sexuella trakasserier i kulturbranschen.
Kvinnor som bjuder ut sig till kända män får skylla sig själva!

I denna artikel försöker hon rada upp en mängd argument för att det inte är männens fel att de tar för sig eftersom kvinnorna uppmuntrar detta beteende genom att vara lättklädda och låta männen tafsa på sig. Tjejerna är enbart golddiggers som klunkar i sig champagne på kändisen bekostnad och enligt Jenny Beltran är detta uppförande detsamma som att det är fritt fram för kändismannen att ta för sig av de kroppar som hon reducerar dessa kvinnor till.

Dessa kvinnor som hon påstår bjuder ut sig till männen när deras partners är på toaletten o s v får skylla sig själv menar hon. Men, här tycker jag att hon har missat själva poängen, det är väl inte sexuella trakasserier så länge det är ömsesidiga sexuella förbindelser? Otrohet faller väl inte under avdelningen sexuella trakasserier hur taskigt det än är mot den partner som blir bedragen? En man som lever i ett bra förhållande borde väl kunna motstå dessa oförtäckta inviter eller menar hon att det är de ”upptagna männen” som blir sextrakasserade när kvinnorna bjuder ut sig till dem?



Otrohet är vidrigt vem som än är otrogen skriver hon, visst, självklart, helt rätt men otrohetsdebatten har väl inte riktigt med detta att göra? Madonna har en 23-årig älskare fortsätter hon,varför blir vi inte upprörda? Ok, kul för Madonna, men vad har det med sexuella trakasserier att göra? Om det är ett förhållande så oavsett mannens eller kvinnans ålder vad har det med sexuella trakasserier att göra så länge ingen utnyttjas? Hennes exempel är många men hon skjuter över målet,

Jag förstår inte hennes resonemang, i sina försök att övertyga oss om att dessa fala champagnedrickande pengahungrande kvinnorna bara är ute efter kändisens pengar, makt och status, kan jag inte hjälpa att jag ser hennes försök, att under manteln av att peka på de omvända förhållanden som enligt henne råder inom kultursektorn, höra ett förtäckt försvarstal för hennes man och hans agerande.

Honey/ på krigsstigen!


http://www.dn.se/kultur-noje/lundell-och-recensenterna-1.391032
http://www.angelfire.com/ab/ulflundell/artpittstimmetslar.html
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-endre-vi-vill-vara-fria-i-vart-skapande-1.1048437
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tito_Beltr%C3%A1n
http://sv.wikipedia.org/wiki/Billy_Butt
http://www.newsmill.se/user/jennybeltran
http://www.newsmill.se/artikel/2010/01/20/kvinnor-som-bjuder-ut-sig-till-k-nda-m-n-f-r-skylla-sig-sj-lva#comments

Objektifiering och identifiering

Debatten om sexuella trakasserier tog fart på kultursidorna sedan det uppdagades att balettchefen på Kungliga Operan - sedan tidigare känd för att ha svårt att hålla fingrarna borta från syltburken - skickat e-post med sexuellt innehåll till delar av personalen. Jag tänker att Marc Ribaud får vara glad över att han är en ansedd koreograf, för intelligens verkar inte ha drabbat honom i någon större utsträckning. Vad fru Ribaud tycker om makens upprepade beteenden får vi inget veta. Kanske hon accepterar det hela eller sker det bakom stängda dörrar en evig kamp mellan makarna. Jag spekulerar här hejvilt och vet såklart inget om just detta. Däremot kan jag känna att jag lyfter på både det ena och det andra ögonbrynet då det kommer röster till Ribauds försvar. Att hans storhet som konstnär borde överglänsa de parter som känt sig "illa berörda". Är detta Sverige 2010, världens mest jämställda land? Jag fasar i så fall.

Åsa Beckman berättar om hur Stig Larsson i slutet på 1990-talet nedvärderat henne totalt som både kritiker och person. Därefter hävdar han sin rätt som förorättad konstnärssjäl genom att skrika ut sin vrede över Beckmans mindre positiva recension av hans diktsamling "Matar". Som självutnämnd bedömare av kvalitet och manligt geni gav han tillbaka på det enda sätt han visste att straffa en kvinna - som dessutom inte insåg hans uppenbara geniala kvaliteter eller de genitala för den delen - att han skulle pissa i hennes mun. Klassisk manlig förnedring. Använd lite könsord, använd nedsättande och fördummande kommentarer och skrik gärna för att skrämma till underkastelse och lydnad. Reducera henne som individ och gör om henne till objekt, eftersom vi kvinnor sedan födseln matats med att vi endast genom att bli sedda genom någon annans ögon och uppskattning har ett befintligt värde. Ingen ställde sig upp heller upp och sa till geniet att han bar sig för jävligt åt eller tog Beckman i försvar. Suger inte detta kulturrövsslickeri? Jag blir så vansinnigt trött på dessa män, för nu råkar det handla om mäns sätt att positionera sig gentemot kvinnor och inte minst de män som annars har sitt leverbröd just genom att kommunicera, verbalisera sig, uttrycka sig i ord och med stor respekt för just den förmågan. När det väl bränner till i skinnet super de kålens rot lika illa, som så många andra män.

Stackars Stig - som bara vill knulla 14-åringar eller om det var 25-åringar, skit samma, för sedan är kvinnans kropp gammal, lastbar, förfulad och förbrukad....av män som Stig Larsson! - replikerar att det pågår ett hat och en förföljelse mot konstnärer och författare i "egentlig mening". Han talar dessutom om för oss läsare vad vi bör tycka. Ruggigt och obehagligt Stig! Dags att börja ta ansvar för vad Du gör och vad Du utger Dig för att vara och våga bemöta kritik med lika delar respekt och argumentation. Dina böcker må vara fiktion, men livet är en realitet och i den kan man inte längre enbart befinna sig i en fantasi. Svårare än så är det inte! Men visst, svårt nog.

Efter detta har det också följt flera artiklar och radioreferat om skådespelares tillvaro och hur kvinnor fått utstå det ena skamliga förslaget efter det andra. Lena Endre fick nyligen allt för stort utrymme på DNs kultursidor, även om hon nu är en landets mest etablerade skådespelare. Där uttalade hon sig i ordalag som att hon då minsann aldrig upplevt några sexuella trakasserier. Liksom Petra Brylander (chef på Malmö stadsteater). "Vi vill vara fria i vårt skapande" säger Endre, liksom att hon har känt yrsel, ångest och gråtit, men minsann inga sexuella närmanden som inte gillades. Jag vet inte vem hon ljuger mest för eller om hon befinner sig inom en mall som format henne så att all uppskattning är av vikt och värde att ta till sitt ego.

Själv var jag nyligen på en middag med tre män - alla runt 40 år - och förutom jag själv, ytterligare en annan kvinna. Vi åt god mat, småpratade om erfarenheter kring mat, dans, förälskelser och drömmar att förverkliga. Inget konstigt med det. Tills männen (till värdens försvar ska sägas att han inte var delaktig i följande) börjar insinuera både det ena och det andra. En vill gå och bada skumbad och "ha sällskap". Efter ett tag ringer han dessutom från badkaret och förväntar sig lite kvinnligt umgänge. Den andre vill ha "sällskap bland sina madrasser på golvet". En dejt som uteblev kallas för KK och förnedras än mer genom tillägget att han egentligen letar efter en flickvän. Jag nämner en viss typ av kniv, den sk Rambo som används inom den amerikanska marinkåren och genast faller de små hö-hö-skämten om hur kniven ligger i handen, hur den känns att hålla i, vilken tyngd den har, är den skön att greppa? etc. Jag begriper inte hur de här männen tänker - fast det kanske är just det som fattas här, dvs tankekraft. Tror de på allvar att all objektifiering är en form av missvisad uppskattning av en kvinna? Tror de på allvar att vi ska fnissa förtjust över deras vågade anspelningar? Intalar de sig att vi som kvinnor ska bli över måttan charmade över deras uppenbara sexuella inviter? Inbillar de sig verkligen att bästa sättet att närma sig så fort det finns en kvinna till bords, är att se henne som ett objekt istället för en person med en identitet, en bakgrund med kunskaper och kompetenser? Oförskämt, pinsamt, ansvarslöst och så otroligt korkat!! Jag blir förbannad, upprörd, indignerad, vägrar förpassas från individ till objekt och tar farväl utan saknad av detta gästabud.

/Poppy goes REAL

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/manliga-genier-med-ratt-att-svina-1.1027334

http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/16/sanningen-om-mig-och-sa-beckman

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/lena-endre-vi-vill-vara-fria-i-vart-skapande-1.1048437

fel, fler fel, snödrivor och förmågan att Agera

Genialt! skulle man inte kunna utbrista där jag på morgonkvisten gör mig beredd att göra entré inför en klass och diskutera grupparbeten och bibliotek. Som tur är uppdagas innan jag storstilat tänkt äntra scenen att jag tagit fel på dag och datum med tio dagar. Så tillbaka till tangentbordet och då krånglar allt annat. Ingen kontakt med databasen, "ansluten", "ej ansluten". Hopp, hopp, hopp.

Tar en kopp kaffe, fastän jag inte borde. Går ingen promenad, fast jag borde. Ödslar tid på att prata med en kollega, som nu är en före detta kollega, men ändå värd namnet. Nästan en vän. Men nej, jag är inte förälskad, har ingen crush, går inte igång på och vill inte ligga med honom. Jag vill bara vara nära honom ibland. Som vänner är.

Maten kallas wok, men består bara av nudlar, som dessutom är stela och dränkta i soja. På det måste både en och två kokosstänger inmundigas, som ett slags tröst för bristen på aptitlig mat som ändå kostat sina slantar.

Lyckas toppa dagen med att inte få gjort nästan något alls. Har börjat tro att jag är likt ett stort, svart hål som slukar tid. I hisnande fart går det och så är timmarna, dagarna över. Swiisch, swoosch. Borta!!!

Ska bara hem om och hämta en vattenflaska, men fastnar istället i en snödriva. Underlaget är is och hjulen spinner, avgaserna kokar ilsket som en svart svans bakom bilen. Jag skottar, gräver, sparkar undan snö, skottar lite till, gräver lite till och rattar lite hit och lite dit. Kommer lite framåt, lite bakåt, men ingen riktigt stans. Allt medan hjulen snurrar ilsket runt, runt, runt.

Jag hyser förtröstan. Jag tänker inte en enda gång att det inte kommer att gå, att jag inte kommer att kunna ta mig därifrån. Tomgång på bilen, bildörren öppen, en hand på ratten och gående bredvid bilen lägger jag min andra hand tryggt och trosvisst på dess plåt. Puttar bakåt och bilen rullar bakåt. Ren tur måhända. Hoppar in i bilen och slirar lite, sedan är vi ute på vägen och hej hopp vad det går. ...a little more action please....

Vill inte veta av någon närvaro om den ändå inte kommer mig till gagn. Vill inte veta av något som gärna skulle göras, när det inte låter sig göras. Vill inte. Inte alls, alls, nej.

/Poppy

Apart

...betänk att rubriken också kan utläsas som ap-art, dvs en association till gorilla, schimpans, orangutang och allt vad de nu heter. De stora och små med svans, men tror inte alla sorter har svans eller är det inte en apa då?

Apart; som i säregen, besynnerlig eller varför inte konstig, obegriplig eller svårtillgänglig?! Jag har alltid fått höra liknande beteckningar om min egen person, men anammar numera en inställning till dessa epitet som att de uttalas av just aparta varelser. Låt gå för att vissa av dem är humana Gorillor. Jag tänker inte längre själv betrakta mig som den udda, bara för att jag inte alltid uppför mig som man bör, säger saker och ting som man borde eller bockar belevat och niger traditionellt. Jag vänder på saker och ting till min egen fördel, för är nu innerligt trött på att också själv åsidosätta mig och betrakta mig utifrån andras ögon och obegripligheter. Jag är bra, jag är kunnig, jag är tolerant, jag är ödmjuk, jag är bra på att lyssna, stötta, uppmuntra och bara för att jag inte alltid håller med, har en annan infallsvinkel eller reagerar på orättvisor gör mig varken till en sämre eller mer apart människa än någon annan.

Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal som Thåström sjöng. Fast normal? Vem vill vara en jävla norm? Inte jag i alla fall.

/Poppy

Andning

Ganska blåsig dag och mulet, såklart. Vinden sveper om joggingbyxorna i bomull, vid det här laget med ett par år på nacken, noppiga och fula. De får duga, eftersom alternativet är ett par kortare byxor som istället har den nackdelen att andelen syntetiskt material i dem, får dem att dra till sig diverse hår och damm likt ett magnetiskt fält.

Ganska kallt är det, så jag drar ner mössan en bit till, över öronen, längre ner över pannan. Tapp, tapp, tapp eller låter det bam, bam, bam? Mina fotsteg mot underlaget av is, snö, modd och salt. Min en gång urstarka, inre drivkraft som kunde få mig att springa hur långt som helst och framför allt fortare och fortare. Den kraften har för länge sedan utarmats, men i något slags hopplös kamp mot kroppens destruktion och avveckling, förfall och nedbrytning, försöker jag upprätthålla en ork som ska ta mig genom den ena dagen efter den andra. Ända tills någon del av mig säger stopp. Pumpen, ett kärl som brister, en kräfta som vandrar runt i mitt inre eller något annat av ännu oanad karaktär.

Min kropp arbetar alltid emot mig under de femton första minuterna, som om den måste övertygas om att ställa om sig på ett större syreintag, att vidga sina blodkärl och ett arbetande hjärta. Efter ett par hundra meter måste jag gå ett tag. Benen är stumma och ovilliga, anden är ovillig och bråkar om hur tråkigt det är. Motvinden som dansar spefullt runt min kropp, får mig att tappa andan ett kort tag.

Bam, bam, bam. Gåendes. Bam, bam, bam. Gåendes. Bara ett par hundra meter kvar, sedan är jag framme vid den stora vägen. Kroppen gnäller, bråkar, stönar, stånkar. Bröstkorgen häver sig, andningen pipig och flåsig. Bam, bam, bam. Framme vid vägen.

Så händer det som fortfarande kan hända. Jag börjar jogga igång lite lätt igen och nu flyter det. Benen löper lätt och ledigt, andningen är kontrollerad och en viss spänst, samt lätthet infinner sig. Tadam, tadam, tadam.

Ganska glad!

/Poppy

Armod

Snön i drivor, kall och blöt, in under byxbenet, fukten under skolsulorna som sprider sin råhet genom hela kroppen. Mössa, sjal och vantar till trots. Det känns som också denna illavarslande känsla av frusenhet, råhet och stelhet symboliserar så mycket annat i livet.

Enda glädjen i det hela är ljuset. Att det är vitt och när solen igår både strålade och värmde var plötsligt inte allt så dystert och järnbandet runt kroppen släppte lite på sitt hårt, skruvade grepp kring min bevekande kropp.

Det går inte att spara in på allt här i livet. Det går att knepa, knåpa, knapra torra brödkanter, dricka mycket vatten. Det går att bara överleva, men det äter också Dig. Bit för bit. Ibland lyckas man mota tillbaka det där mörka inom en, men alltid kommer det åter och alltid i ökad omfattning. Jag känner ett skriande behov av att också, om än bara ibland kunna bejaka olika önskemål med mitt liv och då pratar vi inte om lyx. Vi pratar om att kunna unna sig ost som pålägg, att kunna köpa ett par varma skor som håller fötterna varma och glada. Inte bara överleva från dag till dag, alltid ute på marginalens, vitfradgande vågkam.

Is that all there is - this?

/Poppy wonders

Tvivel

September girls do so much, and for so long, until we touch - I loved you, well, never mind, I´ve been crying all the time. September girls got it bad.

Om man nu får leka lite med Alex Chiltons text. Vilket jag uppenbarligen tillåter mig att göra.

Så, tiden tickar, klockan slår, hjärtat bankar, itu det går, blodet pumpar, celler i kras.

Böcker i väggar och fan, fan, fan, trösklar man snubblar i och på och över.

Nej, så skulle det ju inte bli och inte vara. Inte denna gången. Också.

Vad säger man? Vad gör man? Utan att bli tokig, galen, få tuppspatt, tuppjuck, tåfjärt och lagårdsfisar på tvären? Sanningen att säga så: JAG VET INTE!!

Det spelar liksom ingen roll längre. Ingenting. All möda, all svett, all blodspillan, all vett, allt är bara kastat överbord i en stenfylld säck. Utan pardon. Swooosch! Och plask! Kallt, skummande hav med vågor som ryser ens kroppsliga ömklighet i konvulsionsartade darrningar. Så mycket till människa? Nej, intet.

Biologi. Ja, det slog mig idag ett tag när solen sken och inget var besvärligt. Vi är bara anatomiskt uppbyggda, biologiska varelser. Strunt samma i idéer, tankar, visioner och känslor. Kan inte solens livsnödvändiga, livgivande kraft verka spelar inget annat någon roll. Sprit, knull och rock n roll kan hälsa hem. Således.

Liv? Ja.....Jag veeeet liksom inte. Inte alls!!!

/Poppy