Bästisar

Jag sa ju det. Eller ännu bättre på engelska: I told you so!

Sherlock Holmes med sin Watson anno 2010. Fy fan vad skönt med en gestaltning som varar och samtidigt helt ny och helt otroligt fräck, bisarr och skarp. I ett. Pulsen är hög. På ett mycket trivsamt sätt.

Smartphones i all ära, men utan Smartsociopats betyder de inte ett skvatt!

Betraktelser

Beatles sjöng om All the lonely people - where do they all come from?. Nu kanske det inte var just explicit ensamma jag betraktade där i det disiga och samtidigt skarpa vinterljuset, en tidig eftermiddag på Västerås tågstation.

Däremot så får man ju verkligen tid att studera flöden när man sitter i väntan mellan två hållpunkter. Under trettio minuter där fick de som spatserade förbi mig att tänka mer på olika slags människor än under en vecka på hemmaplan.

Först kom den där mannen förbi som fick mig att fundera på Vem är han och Varför känner jag ingen som honom? Överdimensionerad jacka, gigantiska hörlorar och MBD-skor. Lite flottigt hår som stack under huvan. Var finns de till vardags och vad jobbar de med? Vem är deras kompisar och varför kategoriseras vi överhuvudtaget?

Killen med tydlig stil. Parkas, upprullade byxben, välklippt och med snygg profil. Även enstaka mods rör sig tydligen i Västerås. Han fick mig att tänka på min egen ungdom, men än mer for tankarna till Brighton. Sommar, sol, vind, bryggor, karuseller, glass och skriande måsar. Känns som en förlorad värld, här och nu.

Den somaliska kvinnan utan jacka eller handskar. Går hon likadant klädd året runt? Vad hon måste frysa på vintern och svettas på sommaren tänkte jag, väl medveten om mina erfarenheters begränsningar i uppfattning om andra människor.

Jag måste ha sett mycket snäll och pålitlig ut denna dag, för först kom en kvinna i lysande orange sjal om sitt huvud och frågade på knackig engelska om vilket tåg hon skulle ta. Därpå kom en man från Asien och som på en svårtydd svenska försökte hitta vägen till biljettluckan. Jag hoppas att jag inte vilseledde dem.

Väl framme i Stockholm blev det som vanligt. Tempot ökades direkt och alla ansikten passerade mig lika egalt som trafikbullrets brus.

Death does not become

Så länge man ständigt har något eller någon i sin närvaro reflekterar man inte mycket över en eventuell förlust av densamma. Någon gång tänker man att ja, en dag tar det slut. För det gör ju allt!

Men det är så konstigt att just när det känns som om man gått ett känslomässigt steg djupare och innerligheten till det där livet cementerats, så försvinner det. Ofelbart. Jag vill inte dra slutsatsen att man därför inte bör förlora sig i känslorna. Jag vill istället lära mig att mycket mera, oftare och tidigare släppa in den där värmen som lugnar och stillar alla böljande, mörka orosvågor på haven.

De där glädjefulla ropen efter oss och det krävande när det tog för lång tid. Den mjuka kroppen och de pigga ögonen. En gång höll han på att stryka med redan som ungdom när han förlorade sin bror. Men Du blev räddad i sista stund. Dock inte denna gång.

Aldrig hade jag kunnat ana att förlusten av ett marsvin skulle kunna kännas som denna hagtornstagg i mitt inre. En skarp, vass ampull med hullingar, lika obarmhärtig när den sticks in, som när den dras ut.

Farväl lilla Tusse. Du var en trogen och ömsint familjemedlem under dina fem levnadsår.

Smulor

Det är så mycket man borde och ännu mer som man vill. På något oroande sätt börjar man bli varse att inget mer kommer att ske. Inte av det DÄR i alla fall. Den eviga vardagens lunk tar udden av en och jag har slutat kunna tänka. Det tar bara tvärstopp.

Istället för att feja med visslande harmonier, måla, skriva, tänka stort, gå med hunden eller sy små ponnyhästar i blommönster känns det mest som när man biter i den där skorpan. Smulorna som yr runt munnen, rasslar ner och landar i ett mjukt, men helt oglamoröst fras på köksgolvet. Så oansenliga att man inte ens bryr sig om dem. På sin höjd är de en anledning till irritation och dammsugs upp utan pardon eller saknad.

Så känns mitt liv just nu. Smuligt.

Sherlock

Bäste Mr Holmes med världens mest kända gatuadress. 221 B Baker Street i London. När man går av tunnelbanan på Baker Street är den täckt av silhuetten av Holmes, med pipan i mun. En gång bodde jag där. På Baker Street. Redan då var jag förtjust i Doyles karaktär, den ständigt finurlige Sherlock Holmes.

Trots detta har jag inte sett filmen där Robert Downey Jr ska gestalta Holmes och snutfagre Jude Law ska karaktärisera Dr Watson. Ingen av dem känns riktigt som de personligheter jag lärt känna genom bokstävernas sammansatta struktur. Däremot måste jag medge att jag blir enormt nyfiken på Tv-serien om dessa figurer. Här ett försök att återupprätta duon genom att sätta in dem i ett nutida sammanhang, där de får representera vår moderna värld.

Sherlock blir lätt uttråkad, vilket gör att han dras likt de berömda flugorna till sockret, malen till elden etc. Han ser samband ingen annan ser och med hjälp av Watson löser de den ena invecklade gåtan efter den andra. Martin Freeman som spelar den moderne Watson i TV-serien säger att Holmes förmodligen skulle diagnositiseras med en mängd bokstavskombinationer och att hans begåvning näst intill är ett handikapp. För ständigt förundrar sig Sherlock Holmes hur alla i hans omgivning kan vara så uppenbart korkade. Jag ställer mig själv samma fråga allt som oftast och tänker också att numera skulle vi alltså rationalisera bort genier och nytänkare som sjukliga? Det är elementärt, en sjuk tanke i sig.

Erotik

Tillbaka med arslet i soffan. Vet inte riktigt vad jag ska säga eller tycka. På vägen hem, bakom ratten i tät dimma, vilket reducerade farten till 50 km/h kom den numera sällsynt spelade My Sweet Lord med George Harrison viskande på radion. Jag kände mig lite betryckt när jag tänkte på att varken John eller George ur forna Beatles längre finns här livs levande. De var mina absoluta favoriter, mina kärlekar och jag hade gärna kapat mina öron likt van Gogh för att ära dem. Känns orättvist bara att just de skulle möta döden. I really want show you...

Och så tänkte jag på hur mycket jag håller av mina vänner och hur mycket jag älskar vissa, utan att de har en aning om det. Bäst är det också att det förblir så. Folk i allmänhet har så lätt att förväxla kärlek med villkor och krav, så jag älskar i hemlighet.

Nyss har jag lämnat en skara på sju kvinnor. Samlade, vackra och så långt från något flamsigt Patsy & Edina som man kan komma. Trots ett Erotikparty. Vilket är detsamma som ett Tupperware-party men med dildos istället för behållare att lägga allehanda saker i. Under tiden som den ena smaken, bondagetejpen och dildosen efter den andra demonstrerades blev jag mer och mer motvillig. Ja, dildosen kunde snurra åt åtta håll, den kunde vibrera, skaka OCH stimlera G-punkt och klitoris. Samtidigt. Undrar om den inte kunde sjunga en sång också. Varför denna enorma fixering vid klimax? Denna besatthet av att nå orgasm som smäller högre än alla nyårsraketer. Och jag tänker att jag inte alls vill ha någon leksak gjord av latex, några geishakulor som ska skvalpa i mitt underliv eller någon maskin överhuvudtaget. Min desperation är inte så stark och när rörde sig senast en manslem runt, runt, hoppade och killade. Samtidigt? Nej, om det ska vara så vill jag ha en riktig man, en levande, med sin värme, sin närhet och sin alldeles egna kropp och lem. Inget fejk tack. Bevare mig också för diverse analpluggar! End of story.

Amman

Amman skildras ofta i litterära sammanhang som rejäl. Inte så kärleksfull alltid, lite grå och obetydlig, nästan osynlig till karaktär och namn eftersom det många gånger var personer från de lägre samhällsskikten som fick ge bröstet till överklassens barn. Samtidigt är hon oumbärlig, nödvändig för överlevnaden och fortlevnaden.

Att amma är en helt naturlig och självklar näringsprocess. Bröstmjölken är en ständig take-away vart man än befinner sig och till skillnad från välling behöver man aldrig tänka på att värma maten. Samtidigt ger det både mamman och barnet en stund av ro, närhet och samvaro. Det finns med andra ord inget att förringa med amningen. Att några fortfarande orkar yvas över oanständigheten i det mest självklara orkar jag inte ens ägna fler ord åt.

Men så såg jag på Rapport eller var det Aktuellt? I alla fall så inleddes inslaget med ett reportage om att det kanske rent av var SKADLIGT att helamma sitt barn under sina första sex månader i livet. En brittisk rapport stödde dessutom denna tes, som i mitt tycke framstod som godtycklig. Nåväl. I studion befann sig en trött journalist som kände sig lurad på Livsmedelsverkets konfekt, eftersom hon ansåg sig fått fel information och inte kunde lite på detta verk. Representanten från Livsmedelsverket var nervös och fladdrade vilt med händerna i desperata försök att övertyga om Livsmedelsverkets väl underbyggda studier för sina och WHOs rekommendationer.

Jag kunde inte annat än slås av häpnad inför denna sensationslystna amningschock. Är det LAG på att amma eller? Vem tvingar vem och kan man inte själv luska vidare om man nu är så desperat efter "rätt" information. Det måste också ligga i mammans/den ammandes ansvar. Tänk så lätt det är att lasta dessa olika verk för de brister man själv uppvisar inför öppen ridå.

För mig är det bara så självklart; man gör väl som man vill och som man tycker passar en själv och barnet bäst. Vill man veta mer tar man väl reda på det, vrider och vänder på argumenten och studiernas resultat, istället för att stå där som den snattande räven som grymtar "Surt" över de rönnbär som stals utan eftertanke.

/Poppy

Dagen före trettonafton

tänker jag att jag ska hinna en massa, som jag vet att jag inte kommer att hinna. Lika lite som att jag kommer att bli rik. Ändå är det Sisyfos arbete som driver en. Det är meningslöst, tungt, andefattigt och hårt. Likväl rullar man klotet uppför den där branten, vareviga morgon, vareviga dag. Skulle allt vara meningslöst om man inte rullade?

När 2010 försvann så försvann också allt och alla. Framtiden må vara såväl mörk och kort för min del, men den är i alla fall min.

2011

Nyårslöfte.
Jag ska sluta vara den undflyende, den oansenliga, inget och ingen värd. Jag är bäst! Vacker, klok, förstående, tolerant och ödmjuk. Mig skall intet fattas. Amen.
/Poppy