Nyårsafton

kan vara den av årets absolut sorgligaste aftnar. När tidningarna är översållade med bilder på vackra, rika människor i lyxiga kläder och smycken med en utsökt supé framför sig. Andra sitter i sin stuga och blir inte bjuden till en enda middag eller en enda fest. Vissa är bara ytterst ensamma.

Har vi blivit mer egoistiska med den individualistiska tidsandan? Är det ens egna företräden som gäller hela tiden och en känsla av gemenskap känns helt passé.

Själv ska jag snart gå över till grannen och känna mig mycket glad över att någon fortfarande vill ha mitt sällskap, fast jag varken har lyx, flärd, skönhet eller överdåd att erbjuda.

Förresten har jag tyckt att det här året har varit fyllt av minor, svarta hål och bottennnapp. Jag kommer inte att sakna det ett dugg. Desto större anledning att välkomna 2011 med en skål.

Lucka Julafton

Dagen till ära och inte minst med omsorg för Er som behöver röra i grytor, duka bord, samla paket, tända ljus, förflytta Er mellan olika hållpunkter och vara på resande fot, så borde jag hålla mig kort. Mycket kort. För vem läser egentligen triviala bloggar en dag som denna?

Julstämningen är för egen del måttlig, trots flera attribut. Globen lyser rund och fin, dessutom iklädd en cape av snö. På TVn lallas den ena julsången fram efter den andra, snart ska jag stryka kjolen i rött och själv värma på lite glögg och mat.

Ändå är det som något saknas, ett sammanhang, en meningsfullhet, en tilltro på livet och det som skall komma i min väg på denna färd med ständiga oförutsedda händelser. På film kan en katastrof vara ett mått av spänning, liksom krig och våld i allmänhet. Samtidigt som inte någon av oss vill behöva vara med om något av detta som en realitet.

Den här tiden på året och den här dagen borde bjuda på fler skratt, fler uppmuntrande ord och reella insatser. Allt ifrån att dela ut mat och presenter till de hemlösa, som att köra någon hem under kvällen när taxin inte kommer, när orken sviktar och ensamheten känns alldeles för tilldelad, utan möjlighet till val. Samtidigt borde vi lära oss att i mindre omfattning väga jämt i vågen av tjänster och gentjänster. Strunt samma om man får något igen eller inte, för känslan av vad man själv gjort eller försökt göra måste ändå prägla en mer än de eventuella gentjänster eller förväntan av dessa.

Tror jag.

Unnar Er alla minuter och timmar av frid, ro och glädje! GOD JUL!!!

Lucka Oväder

I Skåne ryter vinden medan snöflingorna faller i en till synes oändlig ström till marken. Drivbildningar och ovana bilister, samt trafikanter i stort skapar det media älskar att kalla för kaos.

Jag lämnade allt bakom mig tidigt i morse. Så pass tidigt att man rörde sig i gränslandet mellan natt och tidig morgon. Med vargtimmen passerad.

Fem timmar senare är landskapet fortfarande magiskt vitt och vackert, med förrädiska isfläckar under skosulorna, där mina utmärkta Blundstone tar mig på en garanterad halkfri färd med apostlahästarna genom julstressade gator.

Dagens prestation var att bära hem fem fullastade kassar som fick mina biceps att värka. Jag insåg snart att jag inte skulle orka gå tusen meter med gnälliga muskler, så tog bussen två hållplatser. När jag kom hem var jag tvungen att väga min last. 19 kilo tung.

Lucka nummer 22

En ganska mödosam dag, som under bättre förhållanden skulle kunna kallas spännande bjuder dessvärre på en inte alls lika spännande lucka.

Granen, en silvergran för första gången i livet är nu klädd med spiran i topp. Ganska sned är den, men doftar och sprider lugnande stämning. Gott så!

En annan sak att glädjas åt är att det var vinterdagjämning i dag. Ljuset kommer åter!

Lucka Murphys law

Ja, alltså ibland undrar man ju varför harakiri inte utförs genast. Utan att passera Gå. Kanske för att jag inte är en samuraj eller kanske bara för att jag är dum nog att tro att det kan bli bättre. Lite i alla fall.

Det kan det inte!

Inte med en bil som vägrar flytta sig i snön. Jag gräver, sliter, skottar och svettas. Näpp. Hjulen spinner och bileländet flyttar sig inte en centimeter. Kanske den knyckte till någon millimeter. Kapar granens grenar och lägger ut som palmblad inför Messias ankomst. Som OM det skulle hjälpa!! Trots bereden väg för bilen hände ånyo ingenting. Trots fortsatt skottande, svärande och grundmurad envishet. Blev till sist ryckt från isfläckarna av traktor.

Fullastat i bilen, olja och glykol i härför avsedda utrymmen. Bensin och glatt humör på isiga vägar. en solnedgång i regnbågens färger, samt en kolossal och guldgul måne lovade sitt till. Tills termostaten gick i taket, bilen skrek och allt rök.

Borta med vinden förvann det goda modet, det glada leendet och de där stövlarna jag inte unnat mig de senaste tre åren. Efter en kvart hade rutorna isat igen på insidan i de 20 minusgraderna. Bärgare och frånskild släkt kom till undsättning och jag ville bara trycka på en elimineringsknapp. Vilken jävla skit till jul det här verkar bli. Lovande så säg?

Lucka nummer 20

Det tar sig! Eller närmar det sig kanske. Det är som frågan med ljuset - huruvida det brinner upp eller brinner ner.
Det surrar från kopieringsmaskinen och ute råder strålande solsken, men bitande 15 minusgrader. Det ska kännas att man lever och jag är själv glad för att jag på senare år börjat komma så bra överens med Kung Bore och hans följe. Jag njuter av friskheten i vinden, av rosorna på kinden, jämkar med kläder efter väder och ser det inte som ett problem att klä på och av sig.

Nu har dock värsta julhetsen slagit rot i mitt inre och då får jag absolut inget gjort, blir irriterad, spottar, fräser, svär, gnäller och skäller och är allmänt odräglig och otrevlig att vara i närheten av. Jag hoppas att det bättrar sig om bara en dag eller två. Möjligen tre.

I morgon far jag norrut och jag längtar alltid efter att få köra så långt och länge jag kan. Bort, bort från allt, alla som kräver, begär och yrkar på min person på ett eller annat sätt.

Nu vill jag ha jul, med frid och fröjd, se Karl-Bertil Jonsson, dricka glögg, äta en pralin och komalikt dåsa i bästa soffan med inte en enda tid eller person att passa.

Lucka nummer SURPRISE: 19

Snart är kalenderns dagar räknade- Den 24e tar det slut, då det andra firandet tar vid. Fast ärligt talat har jag numera bara en vag uppfattning om vad det är vi firar. Jesus födelse. Men ska man inte fira det den 25e då? Eller vilket datum föddes han egentligen och varför envisas vi med den 24e när stora delar av övriga, kristna väljer den 25e? Och hur mycket är kvar i ett sammanhang från helt andra trosläror? Den desillusionerade Poppy anser nog att julen i vårt land främst firas bland handlarna och räknas i kalla ören. Att få något utan mening känns just meningslöst.

Därför ska dagen i dag inhandlas just en klapp, som också är en nyttosak. En möbel. Trist och opersonligt, eftersom jag inte snickrat den själv, men välbehövlig. Ingen röd rosett kan göra den mer personlig. Kanske tofsar och kuddar i satin? Nja. Det får nog bli det mer rustika inslaget, som jag i brist på vältrande i heminredning härleder till min karga personlighet. Och så tror jag ju alltid att jag snart ska flytta eller gå ner mig i en å. Jag har ju flyttat sju gånger de senaste tio åren, men i en å kan man bara gå ner sig en gång.

Så, ut och spä på Sveriges konsumtion lite nu och köp en klapp eller två. Jag lägger pussar i kuvert, som aldrig når sin mottagare. Men de finns där. Ifall att.

/Poppy

Lucka nummer 18

Julbockar hör ju julen till. Ja, det ligger ju liksom i dess namn att vara en del av julen. Julbocken får mig dock att inse att julen fortfarande har anknytning till asatron, även om det är något vi oftast inte reflekterar över. Så är det ju med traditioner. Man är matad med dem sedan barnsben och så gör man på samma sätt och vis själv utan att fundera närmare på varför.

Tor hade två bockar som drog hans vagn. Tanngnjóstr och Tanngrisnir hette de. Ena starka rackare som överlevde en slakt och allt. Så långt sträcker sig mina kunskaper om dessa bockar. Nu hade man ju kunnat göra en väääldigt elegant och lite parodisk övergång till dagens bockar i samhället. Men riktigt så underhållande ska jag inte vara i dag.

Andra synliga tecken på bockar kring jul (tänk nu INTE på "de andra") var att jultomten i vårt land just var en julbock. Jag föreställer mig att den bocken klampade som bockarna Bruse, men i övrigt knappast skrämde mer slag på barnen då än vad Tomten gör nu, med sin enerverande fråga om barnen varit snälla. Klart det varit snälla. Barn föreställer sig inget annat än att vara och på det sätt de blivit lärda att vara.

Min största upplevelse av en julbock är dock Gävles stolthet. Under mina år i denna stad där vintrarna alltid var vita med tjattrande ekorrar och skränande björktrastar stod denna bock alltid i sin gyllene halm, hel och oförstörd jularna igenom. Fast visst fick jag höra historierna om hur den brunnit, om vadslagningen på Internet och huruvida traditionen med denna mastodont var värd att bevara eller inte.

I dag läser jag i Dagens Nyheter att bevakningen är stenhård och dess hårda prövningar genom åren med attacker från raggarbilar, pepparkaksgubbe med pilbåge och turister. Trots alla vedermödor med denna bock har den placerat Gävle på kartan och ger de boende något att samlas kring. Att jag flyttade dit en gång hade dock inget med någon som helst bock att göra.

Lucka nummer 17

Visst anas ett löfte.

Gör som han säger. Strunta i det. Låt det dåliga passera, för it really, really, really could happen. Den bästa julklappen?

Jag ryser till vid tematiken Clockwork Orange med viss bitter ton, men som alltid med bittra smaker finns det utrymme för eftersmak av annan karaktär. Den får vi skapa själva. Om vi vill, har ork och lust.

Damon i vintervid skrud funkar i alla fall för mig. Varje gång och alltid. It really could...med den stämman. Javisst, jag litar blint på Dina ord!

The Universal

Lucka nummer 16

Nu när snön vräker ner där jag bor, där vinden yr och man får pulsa fram i decimeterhög snö. Då kommer jag att tänka på de skånska vidderna i Ljungbyhed. Som kan vara så grå, så kalla och kala. Liksom bördiga och böljande av liv.
Långsträckta vidder av gulnande fält där aviatrisen, Elsa Andersson 21 år ung drömde om ett annat liv som skulle föra henne dit hon ville.

skimrande bruddräkt så vit som en snö
står djurtämjarns dotter, en blomstrande mö.
Hon tvingats att giva en främling sin hand.
I morgon går färden till främmande land.

Så vit som en snö

Lucka otillräcklig

Tänk om jag slapp vakna en enda morgon utan några måsten, bör, ska. Tänk om det fanns en enda morgon där jag kunde sova så länge jag ville, läsa tidningen i sängen och få smula med rostat bröd i sängen. Sedan somna om igen och glatt skrota runt i min flanellpyjamas när eftermiddagen tar vid. Det kan jag längta efter.

Nu sitter jag istället och tänker på att jag borde vara aktiv i debatten kring Nackas bibliotek, ta tag i Svelands utmärkta inlägg om utebliven jämlikhet i form av de där manliga vännerna på SVT.

En liten, kall metallburk i handen med texten Terrine de Margret de Canard aux Pruneaux. Nyss svävade franska ord, gester och vitalitet kring min person. Marken var täckt av is och vinden kylde bort all känsel i ansiktet. Trots detta. Deras itensitet gjorde mig ivrig och tacksam att få vara med dem under en timmes tid. Inte för att jag äter anka. Men hur skulle de kunna veta det?

Jag har i alla fall packat mitt hemgjorda godis att dela ut till tre vänner i kväll, när vi samlas för att under trevliga former få i oss mat tillagad av andra och vin upphällt i glas av en servitör.

Så nu borde jag hysta hem, duscha, byta om, gå med hunden, stressa till bussen för att nå första anhalten, sedan frysa i väntan på skjutsen till nästa stopp och sedan halka runt i de svarta stövlarna innan värmen slår emot en.

Nacka och Sveland får vänta lite. Tills jag blir ordentlig, stor och tillräcklig för att duga något till.

Lucka nummer 14

I dag bjuds det på en favorit. I dubbel bemärkelse. Underbar sång, underbar låt. Rufus möter Beatles. Mycket bättre vet jag inte om det kan bli.

Häll upp lite glögg, ta en liten varm klunk och luta Er tillbaka!

Rufus Wainwright "Across the universe"

Lucialuckan

Varför blir jag alltid oregerlig i stunder som kräver allvar, respekt och djup beundran? Är det min egen, inre osäkerhet som får min hjärna att spegla upp helt andra scenarier inför mina ögon, än de faktiska som pågår?

Flickor utklädda till lucior, med den sedvanliga rundklippta papptallriken som skydd mot droppet från stearinljuset i handen. Smala midjor med röda band om och alla sjöng de med klingande röster, om än med ett spår av snuva i. Alla bjöd de på sånger om förtröstan, hopp och ljusnande tider.

Då börjar jag tänka på om man skulle ha luciatåg utklädda till julgranskulor och jag vill naturligtvis vara Hammarbyhunden, som Jonas Karlsson gestaltade elegant i julkalendern Julens hjältar från 1999. Bocken skulle hoppa in, julig och fin men börja sjunga "Bocken Bruse" och alla skulle ropa "Nej!!". Eftersom det inte är en julsång. Julhunden skulle börja spela fotboll, dribbla och sjunga de där fotbollssångerna jag är helt obekant med, allt medan ängeln suckar över upproriskheten i julgänget.

Avslutningsvis ser jag en långdans med den bänkade publiken, där vi glatt tjoar om den lilla tid vi leva här, med mycken möda och stort besvär.

Tänk vad vi skulle känna oss upprymda då, fantiserar jag. Inte bara andäktiga.

Oroslucka

Nummer 12. Solen skiner, den tredje advent hägrar och snön ligger vit och fläckfri på marken.

Desto fler fläckar i vårt inre, när vi på nytt blir varse de oroliga tider vi lever i. Vi kan blunda med händerna i saffransdegen, med munnen full av knäck, julsångerna som sjungs leende och förväntan som lyser ur barnens ögon.

Att en självmordsbombare detonerar i Stockholms innerstad verkar så osannolikt absurt att om det inte vore sant, vore det som ett aprilskämt. Men det finns inget skojigt alls i denna händelse. Lika lite som när Olof Palme blev skjuten på öppen gata. Vi har ingen garanterad säker eller trygg tillvaro i detta årtusende och varför skulle vi egentligen ha det? Har människans tillvaro någon gång känns säkrad? Under ett tiotal år, där efter världskrigen kändes det kanske så och tron och övertygelsen om detta faktum var stark.

Jag önskar jag kunde knäppa med fingrarna och skingra alla oro. Jag önskar jag var allsmäktig och kunde lägga ut skyddande barriärer kring de oskyldiga. Men i andras ögon är ingen av oss oskyldiga. Dessvärre en visshet att vara medveten om.

Se Din nästa i ögonen ta emot personen med öppna vyer i siktet. Om vi tappar tilltron till varandra har vi snart inget alls kvar att hoppas eller förlita oss på.

Lucka nummer 11

...in the eleventh hour... timmen innan klockan är slagen? Kommer vi att hinna? Klappa alla klappar, knyta alla snören, lacka alla band? Pepparkakor och pepparnötter, glögg med och utan sprit och du milde granen med kulor och girlanger i?

Jag vet inte. Däremot vet jag att för mig blir karaktären Harry Potter med sina bundsförvanter Ron Weasley och Hermione Granger bara större och större, liksom deras upphovskvinna: JK Rowling. Man förstår inte förrän nu, ett par år efter att ha läst den sista boken vilken magi och kraft hon skapat. Ett tillfälle om något att säga "Waow!".

Ni som ännu inte rusat till biograferna för att se senaste filmen gör det NU!! Eller läs om den sista boken, eller varför inte alla under julen?

Ett moment inetsat i mig för evigt är när Harry bjuder upp nedslagna Hermione till dans. Aldrig har någon vänskap skildrats vackrare, mer ömsint eller med mer fingertoppskänsla. Tiden stannade en stund.

Och jag tänkte att jag aldrig mer vill se en 50-årig, intelligent men missförstådd, grånad deckarfigur som dricker lite för mycket, har komplicerade relationer och lägrar otal vackra, unga kvinnor utan minsta känsla eller eftertanke.


Daniel Radcliff med vintervit häst i pjäsen Equus

Nobel lucka 10

Ja, denna dagen spisar vissa kråset av kanske flygande sparvar? Andra får motta hedersbetygelser och en summa pengar för insatser mot mänskligheten. Och självklart borde jag dagen till ära hylla årets Nobelpristagare i litteratur. Men saken är den att det kommer jag inte att göra, eftersom jag inte riktigt kan förlika mig med denna man och det i mitt tycke visst, ett flödande språk, men ändå ganska tråkiga berättelser. Jag kanske tänker om en dag.

Nej, istället blir det nödrim av värsta sorten:

Nödrim, simring, fittstim, Sing-Sing, du Sankta Lucia med gossar och stjärnor, släpandes efter med glitter också ett antal tärnor, eldsvåda med sång, tonarter som dissar och publik som fnissar i jakten på en nödutgång.

Där satt den!

Lucka nummer 9

Snön...den magiska, den som sticker i ögonen, faller på tungan. Den vita, ljusa, den dämpande, den kylslagna. Som den vackraste Grace Kelly i rävstola över bara, kala axlar.
Snöflingor stora som handflator lägger sig till en kort vila på min jackärm. Alla dessa unika, vackra kristaller som inte går att urskilja för blotta ögat. Men ägna dem en tanke, ett intresse och magin som uppenbarar sig är likt ett verkligt Sergeant Pepper, innesluten i en frisk, skör skönhet som bara varar tills Du försöker möta den med Din kropps värme.

Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken och hur många ord fanns det nu för snö i det grönländska språket?

Den som läst eller läser om Peter Høegs "Fröken Smillas känsla för snö" lär veta.

Lucka 8

Nu är vi väl många som sitter och skriver (eller läser) önskelistor inför julen. Tomten får ju alltid en massa hyllningar men vem tänker på hans fantastiska renar som sliter och flyger jorden runt med en med julklappar tungt lastad vagn?

Därför är lucka 8 en hyllning till de ursprungliga åtta renarna, Dasher, Dancer, Prancer, Vixen, Comet, Cupid, Donner och Blitzen.

Namn kommer från dikten A Visit from St. Nicholas från 1823, här oftast mer känd som "The Night Before Christmas" eller "'Twas the Night Before Christmas".

Två män stred över vem det egentligen var som hade skrivit dikten, Henry Livingston Jr och Clement Clarke Moore, den sistnämnde var den som slutligen vann men det är fortfarande oklart om vem det verkligen var som ursprungligen skrev dikten. Denna dikt har i a f influerat västvärldens uppfattning om hur jultomten ser ut, han nattliga besök i husen, hans transportmedel, antalet renar och vad de heter och framför allt att han skulle komma med presenter till vuxna och barn.

Rudolf, ni vet han med röda mulen, är en senare uppfinning av Robert L May från 1939.

Go Dasher, Dancer, go Prancer, Vixen, go Comet, Cupid, go Donner, Blitzen!!!

Och Rudolf, du får gärna vakta min släde också!!

Trött Lucka nummer 7

Som i de sju dvärgarna. Som alla hade namn efter en egenskap; glad, blyg, trött, butter, klok mm. Snövit stod för något annat än bara en egenskap. Som kvinna naturligtvis komplex. Men dagens lucka blir självfallet:

Snövit och de sju dvärgarna!

Fullucka som i Ful lucka

Det fanns en tid när avslöjanden och synliggöranden om herraväldets sysslande och pysslande prisades med applåder. Det väckte avsky, fasa och en övertygelse om att detta må aldrig hända igen

Ändå är det precis det som händer och sker. Hela tiden eller gång på gång.

Julien Assange må vara långt ifrån ett helgon. En potentiell sexmissbrukare med fäbless för hårdhänta tag och våldtäkt? Det vet vi mindre om i nuläget, än hans kamp att avslöja såväl maktens polemik, som dess koketteri och tyranni. Nyss blev han kallad anarkist och därmed fråntagen befogenheter som åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Så ska man tolka det som att anarkister är näst värst i världen, efter terrorister?

Men en sak som får i alla fall mig att vilja skicka en riktigt ful, dryg och dum tomte med aska i paketen är Library of Congress beslut att blocka Wikileaks.

Undrar just vem som bestämde det?

Lucka nummer 5

I väntans tider. Tänk vad olika innebörd just de orden kan ha, men gemensamt för dem är en förväntan, en positiv anspänning och också att plågsamt räkna dagarna till vad som komma skall. Man vill ju ha det NU!! Omedelbums, inte om en vecka eller två. För det är just i den stund när längtan är som starkast som tron och hoppet inom en bär kraft. Istället för att känna sig som en uppblåst ballong där luften pyst ut, lite i taget, i den sprittande ivern som allt mer mattats i takt med att det aldrig kom någon eller något som man väntade på. Eller kom det försent bara. När luften helt gått ur en.

För att slippa allt det där vill jag som julklappstips rekommendera en stark, känslosam läsupplevelse. Där huden rispades av bara farten, där andningen blev kort och stum i vetskapen om att där jag är nu kommer aldrig att bestå och samtidigt en kraft av underjordiska strömmar och tilltron som bar och bär Dig och Mig vidare, vidare och vidare. Ända tills vi nått dit vi ville och vill. I väntans tider kan Du i ibland själv bemästra!

Michael Ondaatjes "Divisadero"

Lucka nummer fyra

Plättar till frukost. Tänk att man till slut efter åratal av letande skulle hitta ett plättjärn på ICA i den norra stadsdelen.
I övrigt mycket godis i kostcirkeln, så dagens lucka består givetvis av ett recept på lussebullar, att mumsa på till morgondagens väntan i advent, eller kanske hellre att frysa in till luciastöket.




Färdigt på: 2 tim 13 min
Ingredienser
50 g jäst
5 dl mjölk 3%
150 g smör
250 g kesella
2 dl strösocker
2 kuvert saffran (1 g)
1 tsk salt
16 dl vetemjöl, eventuellt lite mer
russin
1 st ägg + 1 msk mjölk till pensling

Tips
- Receptet är beräknat för ca 30 stycken bullar.

1. Värm smör och mjölk i en kastrull till 37 grader (fingervarmt).
2. Smula ner jästen i en rymlig bunke. Häll lite av den ljumma mjölkblandningen i bunken och blanda tills all jästen löst sig. Blanda i resten av vätskan.
3. Blanda ner kesella, saffran, socker och salt.
4. Tillsätt nästan allt mjölet, gärna lite i taget och arbeta degen smidig. Tillsätt mer mjöl om det behövs.
5. Täck över degen med en duk och låt jäsa i rumstemperatur cirka 60 minuter.
6. Lyft upp degen på ett mjölat bakbord och knåda den några minuter.
7. Dela degen i cirka 30 bitar. Rulla sen bitarna till längder, cirka 2 centimeter i diameter.
8. Snurra ändarna åt varsitt in mot mitten och lägg dem på en plåt som är smord eller klädd med bakplåtspapper.
9. Tryck ner russin i snurrornas mitt och låt sen jäsa ytterligare 45 minuter till dubbel storlek.
10. Sätt ugnen på 225 grader.
11. Vispa upp ägget med 1 matsked mjölk och pensla bullarna med blandningen.
12. Grädda mitt i ugnen cirka 5-8 minuter tills de blivit gyllenbruna.
13. Ta ut bullarna och låt dem svalna på ett galler.
(Receptet enligt min största inspiration i matväg: Anna Bergenström)

Lucka nummer 3

Snön faller och jag är så förtjust över tillvaron med snö att pulsa sig fram genom, kyla att klä sig mot och varma tekoppar att tina upp sig med. Smälter gör jag först när den rätte kommer in.

Bild: mästerporträttfotograf Annie Leibovitz. Min egen titel: White as snow - dirty as dusk

Lucka nummer 2

Modd - dagens ledord.

http://open.spotify.com/track/5aKi85tBtbnM1RWcGMjeoO

Lucka nummer 1

Först ut måste bara bli en av de absoluta favoriterna; Sylvia Plath. Njut!

Winter Trees

The wet dawn inks are doing their blue dissolve.
On their blotter of fog the trees
Seem a botanical drawing.
Memories growing, ring on ring,
A series of weddings.

Knowing neither abortions nor bitchery,
Truer than women,
They seed so effortlessly!
Tasting the winds, that are footless,
Waist-deep in history.

Full of wings, otherworldliness.
In this, they are Ledas.
O mother of leaves and sweetness
Who are these pietas?
The shadows of ringdoves chanting, but chasing nothing.

Kalenderstunder

Nu är det den andre december, men jag kommer först att låtsas att det är den 1 december, eftersom jag på grund av tusen runda hjul inte hann med kalenderhetsen här i går. Men nu blir det alltså kalender, i sann decemberanda.

Så var det konstaterat och härpå följer den 1 december! Lucka no1.