Tidsoptimism

Har precis varit ute i blåsten och guidat runt en grupp i hastighet express. Delvis beroende på att jag missförstått tiden (så ovanligt då - händer alldeles för ofta nuförtiden och jag minns fortfarande under en hektisk period av mitt liv när jag bokstavligt talat sprang upp ur sängen, skrikandes: Jag har försovit mig! - började i bara trosorna dra på mig stövlar och jacka när jag plötsligt möts av min lufsiga afghanhund som stint stirrar på min hysteriska varelse. Det är då jag inser att det är beckmörkt, knäpptyst och ett ögonkast på klockan talade om att det var 03.00). En parentes. Med den sagt att stress får mig att superkraftlikt marginalisera tidsramar och skeenden. Det har då gått så långt att det där med Tidsoptimism inte är en fråga om att vara eller inte vara längre. En ny dimension har då inträtt. Sådant som händer när man envisas med att ta på sig sådär 175% sysselsättning. Förutom att vara mamma och försöka undvika fullständigt inre och yttre kaos. Adrenalinet kokar och hjärnan känns som den ska spränga skallbenet. Som tur är gör mitt usla Hb att syresättningen är minimal och ångan därför trots allt ganska måttlig. Vilket inte betyder att jag inte kan gå upp i spinn på ett kick. Jag försöker dämpa mina krafter dock och nyttja dem till det de bäst lämpar sig för. / Polly Intenzio - far vidare i analog tillvaro