Några små funderingar jag har grunnat på den senaste tiden.
Är det hela världen att säga hej när man möts i de trånga korridorerna. Istället för att nästan vrida huvudet ur led skulle man ju kunna tänka sig att göra den övermänskliga ansträngningen att svara hej, åtminstone ibland!Jag bara blir så trött på alla svansviftande krypande kollegor som t ex inte hälsar om de tror att någon lyssnar men som sen kommer och ska prata när ingen ser, varför i hel... skulle jag vara intresserad av att prata då?
På mitt jobb på det stora fiiiina biblioteket är det nog 6-7 av 10 som kör med principen hälsa inte, svara inte, titta gärna ner i golvet så kanske ingen ser dig. Det mesta går numera ut på taktik.
Scenario 1: Om jag pratar med dig och A inte gillar dig då får jag kanske inga fördelar av A.
Scenario 2: Om B ser att jag pratar med dig kanske jag kan få fördelar av B genom att vara din vän?
Jag är vissa dagar färdig att ställa mig på mitt skrivbord och skrika!
Varför är de flesta så fega? Sitta och prata med en och sen springa till chefen och sladdra, gör kompisar verkligen så? Är man verkligen kompisar då? Och vad säger det om chefen?
Om jag blir sur på någon brukar jag säga det till vederbörande, det är väl ändå det bästa? Inte att springa till chefen med det. Visst gör jag själv fel, och visst är det tillåtet för andra att göra det men jag springer ta mig tusan inte till chefen och berättar, det skulle ju vara den ultimata förnedringen enligt mitt sätt att se på saken.
Vad jag är mest rädd för är att inte orka fortsätta att försöka vara trevlig, hälsa på folk, sköta mig själv, våga ha åsikter och sen stå för dem om någon undrar. Jag är rädd att efter att ha stångat huvudet blodigt så går jag där med blicken stint fäst på golvet, stum utom då jag skadeglatt springer till chefen för att rapportera något någon annan stackare har slängt ur sig.
Då hoppas jag bara att någon ställer sig upp och skriker men kära kollegor skärp er för f....!!!!
Honey/med inte så söta tankar alltid.
Hade skrivit världens längsta och bästa kommentar - som försvann när jag skulle förhandsgranska. Det suger! Liksom dina kollegor - ska se om jag orkar och lyckas fånga tankarna igen! /Poppsy
SvaraRaderaÅh det måste du försöka göra, jag ser fram emot att få läsa den!
SvaraRaderaHoney/sött som socker
Trial and Error borde vara mitt för-, mellan- och efternamn. "Shoot,shoot me lots of shots" (sjunges till samstämd smekandes Koto).
SvaraRaderaSå, det jag ville säga tidigare idag om folk som uppför sig enligt Honeys okära kollegor är följande: Att de tyvärr nog är alldeles för frekvent förekomna och att jag på avstånd kan tycka synd om dessa stackare som vill kalla sig själva vuxna. Bah! (som i raaaap : ska ljudas med välbehag). Så osäkra, så skrämda, så dålig tillit till sig själva och sin omgivning, sina kollegor och människors tillräcklighet i stort. Vad pratar de om med eventuella familjemedlemmar vid kvällsbordet: "Idag hälsade jag minsann inte på Stina vid två tillfällen - där fick hon så hon teg!" ??? Och vem när i så fall detta totala förfall av misär som human varelse, upplyst av solen och tidens tand under 2000talet? Sorgligt och så destruktivt. Ouppfostrat och meningslöst, tämligen apart i sociala miljöer. Hur kan man tillåta sig att falla så lågt att man vill må dåligt och hur kan man tillåta sig själv att bli så ynkryggad att man hellre kryper än går? Totalt obegripligt för mig! Vad kan man vinna på att dela med sig, dela ett leende med någon och förlita sig på varandra som människor, vänner och kollegor? Allt kan man vinna och inget kan man förlora!
Jag skulle inte kunna möta min egen spegelbild om jag var en "faker" och "sucker". Alla behöver faktiskt inte älska mig och alla behöver inte tro att jag är duktig eller duglig eller något alls. Jag står för min duglighet genom "a little more action" istället och de flesta som känner mig och som arbetar med mig vet att jag hymlar inte när jag väl tar till orden. Men ska jag vara kritisk ser jag till att ha belägg och vara påläst. När jag inte bara ironiserar - men det gör jag inte i jobbsammanhang. Så ofta...
Ett tag var det så på mitt jobb att jag kom glad och käck trumpetande "God Morgon" och alla fortsatte att stint stirra i kaffekoppen. De trodde väl att bara de inte lyfte blicken skulle de lyckas undgå mig. Då stötte jag fram min fanfar med - ja, lite illa dold ironi kanske: "Men, oj vilket bifall!" Då sneglade någon upp och log lite hårt, torrt och sammanbitet. Så än har jag sluppit slänga ur mig "Men, oj - så ni har bajsat på Er idag också?!". Don´t give in - give back! With Love Attack. Eller hejsan-käcksan-svejsan i alla fall! / Poppy Hoppy