Love

Alldeles för sent för att tänka en klar tanke. Ändå kan jag inte släppa det här riktigt. Lyssnade på ol´good Bruce när jag var ute och körde och kom till låten "Queen of the Supermarket" och kan inte låta bli att tänka: Är det såhär lätt för Bruce:en? Man - denna Man är nu fortfarande Bruce - går in i den där affären och där sitter hon, skön, spröd och så älskvärd i ett motljus iscensatt från bästa romantiska Hollywood-produktion. Och så blir man kär. Sådär hux flux. Hon är så uttråkad och omedveten om denna låga från vad som måste vara uttråkad man som romantiserar sin vardag och som om allt är möjligt i kärlekens namn bara man släpper in lågan. Så: kan det vara så när man är Man? Kan det vara så när man är Bruce? Eller är det bara flumflum som harmoniserade med melodin ifråga? Jag funderar lite till allt medan jag faktiskt reflekterar över att träden begynner att ändra skepnad i sin färgsättning. Jag har aldrig känt eller ens trott att det där med kärlek är särskilt enkelt. Numera har jag också insett att det ta mej tusan blir allt mer komplicerat med åren. Inget och jag lovar: Inget! blir enklare med åren. Nystanen härvar ihop sig allt mer och meanderslingorna i ens inre går inte längre att följa i en uttänkt sträcka. Vad jag egentligen ville säga med detta är en gammal urtanke jag burit på länge: hur konstruerad kan vi tillåta kärleken att bli för att bli giltig i vår tillvaro? Hur föränderliga inbillar vi oss att vi egentligen är? Och allt är ju enklare på avstånd och så länge inga möten sker eller riskerar äga rum. Såklart man kan förälska sig i snabbköpskassörskan då! /Poppy