Uttrycket "It ain´t over until the fat lady sings" är en metafor lånad från Operans värld, där storslagna, passionerade dramer utspelar sig med en smäktande, intensiv aria som upplösning på de ofta förödande handlingar som föregått det slutgiltiga ödet. En fras som också är populär inom sportens värld och då i likhet med "it ain´t over until it over". Att kämpa till sista blodsdroppen. Och det tror jag arrangörer, politiker, skolelever och andra samhällsbor gjorde. Ända till igår kväll. För då gick den Tjocka Damen upp på Hawaii-scenen och förkunnade en aria i tragedins tecken och så var det slut. Över bara. Trots alla förhoppningar, allt slit, trots sin kultstämpel som festival, trots sin långa erfarenhet att locka artister från inre och yttre krets inom olika genrer. Carmens kniv känns påfallande nära. Carmen levde sitt liv i full blom och full fart hela tiden, för hon visste inget annat sätt att leva det. När det levande, fart- och farofyllda tog slut, så dog även hon.
Jag har bara varit på festival i Hultsfred en gång. Det året när allt hände. 1994. När Sverige fick en bronspeng i fotbolls-VM, när jag var olyckligt förälskad flera gånger om, men ändå inte insett vidden av just denna olycka, när livet gick balansgång med mig och snart skulle jag vara tvungen att göra avgörande val som kommit att betyda en del för den jag är nu. Men den sommaren 1994 spelade Bob Hund, Oasis och Blur. Mest minns jag ändå Verve, sent på kvällen i ett knökfullt tält. Den småländska nattens mörker slöt oss i en varm famn, svetten rann längs panna och ben och allt var fullkomligt magiskt. Resten av tiden minns jag en smutsig, dyig sjö, lera, ett kallt tält, ett svettigt tält, för många öl, alldeles för många öl och ett rus som inte kan vara av nytta för någon någonsin. Jag och mina kompisar samlade kondomer i olika smaker, inte för att jag fick testa en enda, men det var som att plocka smågodis. Banan, jordgubb, citron och lakrits. Skulle det inte bli en smula pikant med "eh, vilken smak föredrar Du?" mitt i allt? Eller att det plötsligt luktar väldigt mycket citron? Som en Ajax-rengöring mitt i en akt av spridda hormoner.
Har festivalerna blivit för många? Har en liten kommun som Hultsfred överhuvudtaget en chans i den stenhårda kommersens tid? Skulle det vara en prestigeförlust att göra festivalen lite mindre? Alla inblandade parter får väl sätta sig ner och klia sig i huvudet nu och jag håller tummarna för en till lika stora delar minnesvärd, som avskyvärd Hultsfredsfestival.
En gång till har jag varit i Hultsfred, på en arbetsintervju. Det blev inget med det jobbet.
/Poppy
onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
Storleken har betydelse
Nu ska jag erkänna en sak. Inte något jag är stolt över, inte något jag utan skam och vetskap om dess löjlighet förkunnar. En petitess inte mödan värd, men nu har det ändå blivit påtagligt. Vi kan kalla det fobi om vi vill ha en vetenskaplig beteckning, vi kan kalla det trams om vi vill vara folkliga och vi kan kalla det bara idioti. Personligen tror jag det landar i det sistnämnda.
Jag gillar inte kortväxta! Småväxta och när det kommer till dvärgar känner jag rent av ett fysiskt illamående. Vad kan det vara i en människas ringa längd och en människas utseende som provocerar mig så? Vissa anmärker mer på klädsel, brist på klädsel med korta kjolar, för mycket smink eller för lite av varan eller hur en frisyr klär eller misspryder någon. Jag har däremot en märklig antipati mot de som är korta i rocken.
Det blev åter uppenbart när Argentina spelade fotboll i pågående VM mot Mexico. Alla hejar på Argentina, för "de är ju så bra!". Jag vet inte det jag. Men vad jag vet är att de är korta. De argentinska spelarna och inte minst deras förbundskapten, endast 163 cm lång från fotsula till hårfäste. 163 cm lång. Känn på den ett tag och betänk att män i Sverige under 165 cm klassas som småväxta. Om det är sunt att kategorisera folk på detta viset är en annan fråga.
Jag är själv inte speciellt lång, snarare kort. Men när jag ser Maradona veva otympligt med armarna, när jag ser hans figur studsa av ömsom glädje, ömsom ilska, så ser det så påfallande illa ut. Löjeväckande. Jag kan inte riktigt ta det på allvar, fast jag vet att jag borde eftersom denne lille man ansetts vara en benådad fotbollsspelare, eftersom jag vet att Gud hade en hand med i spelet i ett avgörande VM, eftersom jag vet att han sniffat i sig för mycket kokain och ber om en avsugning på presskonferenser inför detta VM. Jag vet!
Messi, en annan argentinsk benådad spelare med pagefrisyr, kvick och mindre otymplig än den pajasliknande Maradona är 165 cm i strumplästen. Han lär vara den kortaste spelaren i VM. Argentinska män lär ha en medellängd av 175 cm. Det må så vara med den saken, men jag känner en uppriktig, om än helt vriden antipati mot detta krympta, korta, förminskade, småväxta lag. Jag kan bara inte gilla ett lag av elva små män, där benen måste pinna på dubbelt så mycket. Det är småaktigt av mig, Det är ytligt. Så mycket yta att det sticker i ögonen och jag är den förste att erkänna det. På något sätt måste jag söka bot mot detta. Kanske genom att Messi får frälsa mig.
/Poppy
Jag gillar inte kortväxta! Småväxta och när det kommer till dvärgar känner jag rent av ett fysiskt illamående. Vad kan det vara i en människas ringa längd och en människas utseende som provocerar mig så? Vissa anmärker mer på klädsel, brist på klädsel med korta kjolar, för mycket smink eller för lite av varan eller hur en frisyr klär eller misspryder någon. Jag har däremot en märklig antipati mot de som är korta i rocken.
Det blev åter uppenbart när Argentina spelade fotboll i pågående VM mot Mexico. Alla hejar på Argentina, för "de är ju så bra!". Jag vet inte det jag. Men vad jag vet är att de är korta. De argentinska spelarna och inte minst deras förbundskapten, endast 163 cm lång från fotsula till hårfäste. 163 cm lång. Känn på den ett tag och betänk att män i Sverige under 165 cm klassas som småväxta. Om det är sunt att kategorisera folk på detta viset är en annan fråga.
Jag är själv inte speciellt lång, snarare kort. Men när jag ser Maradona veva otympligt med armarna, när jag ser hans figur studsa av ömsom glädje, ömsom ilska, så ser det så påfallande illa ut. Löjeväckande. Jag kan inte riktigt ta det på allvar, fast jag vet att jag borde eftersom denne lille man ansetts vara en benådad fotbollsspelare, eftersom jag vet att Gud hade en hand med i spelet i ett avgörande VM, eftersom jag vet att han sniffat i sig för mycket kokain och ber om en avsugning på presskonferenser inför detta VM. Jag vet!
Messi, en annan argentinsk benådad spelare med pagefrisyr, kvick och mindre otymplig än den pajasliknande Maradona är 165 cm i strumplästen. Han lär vara den kortaste spelaren i VM. Argentinska män lär ha en medellängd av 175 cm. Det må så vara med den saken, men jag känner en uppriktig, om än helt vriden antipati mot detta krympta, korta, förminskade, småväxta lag. Jag kan bara inte gilla ett lag av elva små män, där benen måste pinna på dubbelt så mycket. Det är småaktigt av mig, Det är ytligt. Så mycket yta att det sticker i ögonen och jag är den förste att erkänna det. På något sätt måste jag söka bot mot detta. Kanske genom att Messi får frälsa mig.
/Poppy
söndag 27 juni 2010
Norén på besök under Midsommar
Midsommar. Sommar. Sol, värme, nypotatis, sill, nubben, jordgubbarna och dofterna från luft och jord. Kan det bli mer löftesrikt? Naturen i praktfull flärd, med fågelsång, havsbrus och spirande optimism. Ändå kan det bli så fel. Inte bara för att vi nu genast går mot mörkare tider och all ångest över allt vi i alla fall borde hinna under semestern och de ljusa månaderna.
Med Oasis "I´m freeeeeeee, to be whatever I, whatever I choose, and I sing the blues if I want" virvlande ur bilsteroens högtalare - och jag skruvar upp så dörrarna vibrerar och det spruckna avgasljudet högljudda pruttande försvinner i Liams strupes sång - kör jag till skogs på Midsommarafton. Utan större förhoppningar än lugn samvaro och traditionell mat.
Så blev det till stora delar också med personer från 7 månader till de som passerat de 90. Inte så mycket kransar eller snapsvisor. Inte så mycket kärleksdrömmar med sju blommor i handen och än fler kvar i skogen. ...och inte drömmer jag om någon person ändå, mest om transportmedel jag ska hinna med, som om min hjärna undermedvetet försöker tala om för mig "du har missat tåget", "förtöjningen är kastad", "loppet är kört".....
Sedan började dock en viss bitterhet, missunsamhet och kanske också till lika delar sviktande mental hälsa av åldersskäl göra sig gällande hos den åldrige som längtade hem. För där fanns det i alla fall någon att prata med, för vi var inte vatten värda. Vi var tråkiga, självupptagna och vi skulle allt få se när vi blev gamla. "Då får Ni ert ska Ni se!" uttalades domedagsprofetian. Sedan blev den åldrige ledsen, hade ont i kroppen och mådde inte bra.
Jag förstår att man har ont, är gammal och inte orkar. Jag tar hänsyn till det och tycker inte det är en last, men att ösa sin egen emotionella osäkerhet i agg över andra och försöka få oss att må dåligt bara därför kändes inte sympatiskt. Sedan skulle det tyckas synd om och den åldrige var ju bara till besvär och hur kunde vi titta på fotboll? Det som är helt meningslöst? Så kan man också ta udden av midsommarstämningen hos välvilliga värdar. Så oavsett ålder - sånt gör vi inte va?
/Poppy
Med Oasis "I´m freeeeeeee, to be whatever I, whatever I choose, and I sing the blues if I want" virvlande ur bilsteroens högtalare - och jag skruvar upp så dörrarna vibrerar och det spruckna avgasljudet högljudda pruttande försvinner i Liams strupes sång - kör jag till skogs på Midsommarafton. Utan större förhoppningar än lugn samvaro och traditionell mat.
Så blev det till stora delar också med personer från 7 månader till de som passerat de 90. Inte så mycket kransar eller snapsvisor. Inte så mycket kärleksdrömmar med sju blommor i handen och än fler kvar i skogen. ...och inte drömmer jag om någon person ändå, mest om transportmedel jag ska hinna med, som om min hjärna undermedvetet försöker tala om för mig "du har missat tåget", "förtöjningen är kastad", "loppet är kört".....
Sedan började dock en viss bitterhet, missunsamhet och kanske också till lika delar sviktande mental hälsa av åldersskäl göra sig gällande hos den åldrige som längtade hem. För där fanns det i alla fall någon att prata med, för vi var inte vatten värda. Vi var tråkiga, självupptagna och vi skulle allt få se när vi blev gamla. "Då får Ni ert ska Ni se!" uttalades domedagsprofetian. Sedan blev den åldrige ledsen, hade ont i kroppen och mådde inte bra.
Jag förstår att man har ont, är gammal och inte orkar. Jag tar hänsyn till det och tycker inte det är en last, men att ösa sin egen emotionella osäkerhet i agg över andra och försöka få oss att må dåligt bara därför kändes inte sympatiskt. Sedan skulle det tyckas synd om och den åldrige var ju bara till besvär och hur kunde vi titta på fotboll? Det som är helt meningslöst? Så kan man också ta udden av midsommarstämningen hos välvilliga värdar. Så oavsett ålder - sånt gör vi inte va?
/Poppy
torsdag 24 juni 2010
Agent Odeniska
På min gata som är en cirka 500 m lång grusväg och hyser 5 gula hus utspelade sig igår ett scenario i klass med "Rosengård brinner". För att vara där det är! På landet, med åar, hagar och hästar som de mest frekventa grannarna. Brevid mig bor en pensionerad dam med en kriminell son, som suttit inne för stölder och häleri. Nu bor sonen också bredvid mig med mamma och nerknarkad fru, samt stor hund som sliter klorna ur andra, små hundar. Tidigare i år snodde den drygt 40årige sonen mina sommardäck med fälgar (så nu kör jag på vinterdäck o kallar det "året-runt") och för allmänt jävla liv i vad som annars är fridens väg.
Igår dök det upp en piketbil här ute och så kryllade det plöstligt av uniformer inom ett område där det bor sådär 20 personer. En polisman vid namn Moll (fingerat namn!), vilket i sig låter som en parodi på en dålig TV-deckare med klämmiga polisnamn eller var längtan bara för stor efter sommaren med Pippi och hennes Kling & Klang? Moll & Dur? Herr Moll lät upplysa om att de bedrev spaning på min käre grannson och var i behov av information - vilka bilar han kör omkring i, vilka reg.nr bilarna har, sällskap etc eftersom nu var han inte bara kriminell längre utan sågs med lagens långa arm, som en fara för allmänheten med knarkhandel och vapenhandel. Han skulle INTE konfronteras, vilket jag naturligtvis gjorde när han snott mina däck, men han var som en autistisk 4-åring och ingen säger att det är otroligt att han är autistisk.
Så ville Mr Moll dessutom gärna ha ett foto på grannpojken när han körde runt i sina stöldgods och jag började fundera på om vi gemensamt skulle hyra ett par DVD med svenska polisserier där jag skulle visa honom och förklara hur svenska poliser på spaning jobbar. Egentligen! Jag kunde inte riktigt begripa hur allmänheten skulle bedriva spaningsuppdrag enligt volontär-principen, när vi ändå betalar skatt för polisiära insatser.
Jag dricker lite kranvatten under kvällskvisten och slötittar på fotbolls-VM med laptopen i knäet då det omisskännliga ljudet av en bil utan ljuddämpare närmar sig. Den förbrottsligade sonen hade återvänt till knutpunkten, vilket de ju alltid gör enligt manus. Så jag tar min egen hund i kopplet och går runt husknuten, memorerar reg.nr, bilmärke, färg och hinner precis in, innan den Kriminelle kommer störtande med fru och väskor och far iväg som en man på flykt. Vilket också var väldigt troligt i sammanhanget.
Jag skickar enligt överenskommelse sms till herr Moll och känner mig som jag är med i en extremt dåligt redigerad C-deckare, inspelad med småbildskamera i gammal bastu ombyggd till hobbyrum när jag får iväg raderna om bilens alla attribut och inte minst med tilläggen: "har fru med sig, röd keps vänd bak och fram". Speciellt det där med kepsen var lite snärtigt tycker jag! SpanarMoll svarar genast med ett Tack och jag känner att nu räddade jag hans dag eller kväll. Åtminstone framstod jag som en värdig skattebetalare som bistår alla lagliga tillhyggen.
Om de fick tag på sitt byte återstår att se!
/Poppy
Igår dök det upp en piketbil här ute och så kryllade det plöstligt av uniformer inom ett område där det bor sådär 20 personer. En polisman vid namn Moll (fingerat namn!), vilket i sig låter som en parodi på en dålig TV-deckare med klämmiga polisnamn eller var längtan bara för stor efter sommaren med Pippi och hennes Kling & Klang? Moll & Dur? Herr Moll lät upplysa om att de bedrev spaning på min käre grannson och var i behov av information - vilka bilar han kör omkring i, vilka reg.nr bilarna har, sällskap etc eftersom nu var han inte bara kriminell längre utan sågs med lagens långa arm, som en fara för allmänheten med knarkhandel och vapenhandel. Han skulle INTE konfronteras, vilket jag naturligtvis gjorde när han snott mina däck, men han var som en autistisk 4-åring och ingen säger att det är otroligt att han är autistisk.
Så ville Mr Moll dessutom gärna ha ett foto på grannpojken när han körde runt i sina stöldgods och jag började fundera på om vi gemensamt skulle hyra ett par DVD med svenska polisserier där jag skulle visa honom och förklara hur svenska poliser på spaning jobbar. Egentligen! Jag kunde inte riktigt begripa hur allmänheten skulle bedriva spaningsuppdrag enligt volontär-principen, när vi ändå betalar skatt för polisiära insatser.
Jag dricker lite kranvatten under kvällskvisten och slötittar på fotbolls-VM med laptopen i knäet då det omisskännliga ljudet av en bil utan ljuddämpare närmar sig. Den förbrottsligade sonen hade återvänt till knutpunkten, vilket de ju alltid gör enligt manus. Så jag tar min egen hund i kopplet och går runt husknuten, memorerar reg.nr, bilmärke, färg och hinner precis in, innan den Kriminelle kommer störtande med fru och väskor och far iväg som en man på flykt. Vilket också var väldigt troligt i sammanhanget.
Jag skickar enligt överenskommelse sms till herr Moll och känner mig som jag är med i en extremt dåligt redigerad C-deckare, inspelad med småbildskamera i gammal bastu ombyggd till hobbyrum när jag får iväg raderna om bilens alla attribut och inte minst med tilläggen: "har fru med sig, röd keps vänd bak och fram". Speciellt det där med kepsen var lite snärtigt tycker jag! SpanarMoll svarar genast med ett Tack och jag känner att nu räddade jag hans dag eller kväll. Åtminstone framstod jag som en värdig skattebetalare som bistår alla lagliga tillhyggen.
Om de fick tag på sitt byte återstår att se!
/Poppy
tisdag 22 juni 2010
Skomakare, Rörmokare, Bagare och Skärslipare
Så har den svenska marknaden förärats med ännu en spänningsroman. Lagom till sommarens semester och allt. Lagom till lata dagar i hängmattan, på stranden och i soffan regniga dagar. Så förutseende av Forum!
Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.
Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.
Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??
"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?
Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.
Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.
/ Poppy
Och varför får det inte heta deckare längre? Är det en negativ klang på det sedan Camilla Läckberg blivit "deckardrottning", eller har ordet bara spelat ut sin roll? Spänning vill vi ju onekligen ha, om man ska följa statistik och 10-i-topp-listor, och det ska man ju om man vill ha snurr på försäljningen. Och det vill man ju.
Förr kunde man bara av titeln förstå att det var en deckare man skulle ta itu med. Den i sammanhanget obestridliga och värdiga kroninnehavaren av titeln "Deckardrottning", Agatha Christie hade titlar på svenska som "Mannen i brunt", "Skospännet" och andra mera klassiska benämningar som gjorde att vi direkt visste att det skulle kunna bli obehagligt och mordiskt i ett. Hitchkock hade också vanligtvis korta, men kärnfulla titlar - i alla fall på svenska- :"Fåglarna", Trollbunden och inte minst Psycho, men också lite längre eggande, obehagliga som "Mannen som visste för mycket" (aldrig en bra egenskap!), "Slå nollan till polisen" (som hade den lysande engelska titeln Dial M for Murder). I vilket fall som helst ska titlarna vara korta, kärnfulla och käcka på en och samma gång tycks det. I de flesta fall.
Nu har Viggo Cavling gett sig på idén med en spänningsroman.Cavling har valt att kalla sin roman "Rörmokaren". En yrkeskategori som numera benämns som VVS-installatör. Men jag håller med, inte kan man skriva en roman, en deckare ens och kalla den VVS-installatören. Då har man somnat innan man öppnat boken, trots det klatschiga omslaget med en man som verkar snygg, på språng, viktig, uppburen och slåss med faror lika svarta som den natt som omger honom. Jag förstår alla semantiska tecken omslaget försöker förmedla. Boken sägs handla om makt, politik, media, Stureplan - börjar det kännas som bäst före datum passerat?- Så slår jag då upp boken och börjar läsa. Jag lyckas läsa hela första stycket, men redan vrider det sig av obehaglig förutsägbarhet i magen. Klichéerna tycks redan vara klappade, klara, staplade och levererade. För det är väl så att i alla spänningsromaner, liksom i Vita serier måste man kunna känna igen sig för att som läsare känna förtroendet från författaren. Och vice versa. Eller...??
"Han vill andas hennes parfym, kyssa hennes hals och smeka hennes bröst" Ja, jag blir bara trött, men kanske har jag helt fel. Kanske är det precis såhär enkelt ibland.
Och Kajsa vill förstår bara göra EN sak med den här mannens kropp. Drömmen om den ständigt beredvilliga, utan krav?
Fast, näääe! På sidan 9 ger jag verkligen upp, där det uppdagas att Kajsa minsann hade en väl bibehållen kropp "för att ha fött två barn". (Och är det inte en ganska konstig formulering...efter att ha fött två barn?) Det var ju för väl det! Men nu orkar jag faktiskt inte med fler gubbmyter om kvinnor och kvinnors kroppar. Sedan får boken vara hur spännande som helst. Och kanske vill Cavling säga något med alla gubbmyterna? Jag hoppas det, men jag kommer inte att offra min sommar på att ta reda på om det förhåller sig så eller inte.
Dessutom hade Agatha Christie fel när hon en gång sa att den kvinna som fann en arkeolog att älska skulle skatta sig lycklig, eftersom han bara skulle bli mer intresserad av henne ju äldre hon blev. Men så är ju nutida arkeologer mest sysselsatta med exploatering också.
/ Poppy
lördag 19 juni 2010
Pink is the colour of my wasted dreams
Mellan ogräs, disk och matlagning får världsmästerskapen i fotboll sig ett och annat getöga. Jag lyckas av flera anledningar dock inte uppbåda samma entusiasm som vid tidigare VM i denna världsomfattande sport. En anledning är att jag brukar dela matchupplevelserna med någon eller några. 1994 var vi ett helt gäng kompisar som satt och hejade i kapp med öl, pizza, bröder, fäder och partners i en salig blandning. Det mest minnesvärda från det VM:et var annars att jag hånglade med en MTV-DJ under en match och att ett helt kompisgäng åkte till Tivolirock i Kristianstad, med ännu ganska okända Cardigans, där en lite blyg och nervös Nina Persson var allt av sommarljuva tankar. Där mer etablerade Popsicle visade sig ha en mycket blyg frontman i Andreas Mattsson, som ändå gärna förmedlade boktips. Hårdkokta sådana dessutom. Jag och en annan tjej lyckades smita hem med min killkompis och kolla på finalen som gick samtidigt. Vi hejade på Italien, men Brasilien vann på straffsparkar. Ett VM i berusningens tecken.
Fyra år senare hade jag precis börjat jobba i Halland och bodde den sommaren hemma hos släktingar. En familjemedlem var mycket sjuk och förutom glädjeämnet VM i fotboll, inledde jag ett slags desperat försök att sprida god stämning genom att baka det ena kakverket efter det andra till den sjuke släktingen, vars far varit konditor. Vi hejade på Kamerun och Frankrike med Zidane i spetsen, som om jag inte missminner mig helt vann. Ett VM känslomässigt fyllt av sorg på ett personligt plan.
2002 hade jag en telning på armen och en annan i magen. Med tanke på att jag mådde som i ett ständigt nära-döden-upplevelse under denna period var fotbollen lågprioriterad. Men vi satt där, min sambo och jag och tittade lite, packade kartonger, på väg vidare. Vi visste inte då eller jag ville i alla fall inte se, att vi redan då också packade våra egna saker och var på väg vidare ifrån varandra. VM i familjens gemenskap, men också ett VM i rörelse. Att förflytta sig och gå vidare.
Mitt starkaste minne kom fyra år senare. Jag minns hur Frankrike med vad som kändes som en knivsudds marginal tog sig vidare från match till match. Jag minns hur Zidane rörde sig som ett elegant fullblod över fotbollsplanen. Hans lätta steg, starka kropp, kvickheten i överstegsfinterna som gick hem nästan varenda gång. Jag minns blicken, stoltheten och övertygelsen i uttrycket hos denne man; att förlora låg inte på det medvetna planet. Ändå blev det så i finalen. En förlust lika stor hos fransmännens grusade hopp, liksom jag och min sambo snart kom med samma beslutsamhet att skåda varandra i ögonen och inse slaget förlorat.
Jag läste nyss att inget VM kommer att bli lika bra som det man upplevde som ett förväntansfullt barn, att allt kommer att vara delar av besvikelser efter den där första, omvälvande gången. Men jag håller inte med. Vissa bitar går förlorat och kommer aldrig att komma igen. Fast för mig är det samma sak som att om man älskat en gång kommer man aldrig att kunna göra det igen, eller att man inte kan älska sina barn lika mycket, om man nu har mer än ett. Det kan man och gör man. Det är väl bara det att det blir annorlunda och att det inte blir exakt lika behöver inte nödvändigtvis betyda att det blir sämre.
Har någon förresten sett publiken göra Vågen på läktaren? Den lyser med sin frånvaro i vuvuzelans segertåg.
/Poppy
tisdag 15 juni 2010
Bollen med 14 fält
Ja, jag kan egentligen ingenting om fotboll. Har själv varit involverad i max tre matcher under skolgången och bevittnat två stycken matcher, enbart för att glädja dåvarande pojkvänner. Jag vet fortfarande inte vad en offside är. Jag förstår ju att något är på fel sida linjen, men om det är bollen eller någon spelare och varför och hur har ingen lyckats förklara för mig. Mitt engagemang i frågan har nog också varit måttligt ljumt.
Ändå är det svårt att undkomma denna folksport som världen över kan spelas barfota, i tofflor - fast de nog flyger och spräcker ett ögonbryn eller två - på en grusplan, en gräsmatta. Det behövs bara en boll och lite entusiasm hos en eller flera. Det är svårt att inte veta att Sverige tog brons i USA 1994 och jag tittade på matcherna då. Visst gjorde jag det och tyckte Kennet Anderssons längd var imponerande, trots den där tramsiga målgesten med cowboylika drag av två avfyrade pistoler.
Det är svårt att inte känna till Gre-No-Li, fast jag ärligt inte har full koll på de gubbarna. Av helt andra anledningar känner man också till David Beckham, Ronaldo, Maradona, Pelé, Ralf Edström och Zlatan i en härlig blandning. Fast min hjälte och som vid förra VM var enda anledningen till att jag tittade, var Zizou. Zinedine Zidane. Det fanns något gripande i hela hans bakgrund. Fattiga algerier som vandrar in i Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets Land. En pojke som drivs av ett kall och i de fattiga Marseille tränade stenhårt för en tro och med en talang som kom att bära nästan till ett guld då för fyra år sedan. Självklart gillade jag att han bar på stolthet och styrka. Han fick i finalen axeln dragen ur led, satt en stund, fick axeln ryckt i rätt läge igen och sprang ut på planen utan minsta antydan av smärta. Som den mannen måste ha bitit ihop i sitt liv! Men alla har en svag punkt och den blottades på plan inför miljoner tittare. En skalle i bröstet på Materazzi, som föll som käglorna vid strike. Och jag tyckte Zizou var stencool, den hårdaste killen i världen. Man behöver inte alltid vara den smartaste, ibland är att visa hjärta och känslor starkare än kyla och beräkning.
Fast det är en sak jag inte förstår. Många är lyriska över fotbollen som helhet och än mer yra i VM-tider. Många är män i medelåldern och jag har visst förstått att fotbollen är en livslinje som drivs på samma nivåer och samma oförutsedda händelser som livet självt. Jag förstår att man kan fascineras över detta och att det kan skapa en närvaro som man sällan annars uppnår i vår individualistiska, tidspressade och upptagetonande väntrum till liv. Det jag inte förstår är varför det är så förbehållet männen och deras värld. Män som spelar, män som kommenterar (och vi älskar alla Glenn!), män på läktaren, män som intervjuar. Och inte bara detta med könsaspekten får mig att fundera, utan också hur accepterat det är att från liten knatte till korpfotbollen finns det ingen som ifrågasätter fascinationen. Gott och väl så. Men är det en av männens få sista utposter? Ett revir väl inhägnat och inpinkat sedan lång tid tillbaka?
För visst är det gulligt när lillflickan med flätor, travar runt på shetlandsponnyn i maklig takt, men fortsätter hon med detta i vuxen ålder suckas det högt och frågan återkommer ideligen: "När ska du sälja hästen?" och "När ska du skaffa ett riktigt jobb?" Kan inte samma glöd få finnas för kvinnor, oavsett sport, hobby eller intresse? Inklusive fotbollen?
14 fält lär årets boll ha, vilket ska göra den svår att fånga för målvakten. I vanliga fall lär den ha 32 fält.
/Poppy
Ändå är det svårt att undkomma denna folksport som världen över kan spelas barfota, i tofflor - fast de nog flyger och spräcker ett ögonbryn eller två - på en grusplan, en gräsmatta. Det behövs bara en boll och lite entusiasm hos en eller flera. Det är svårt att inte veta att Sverige tog brons i USA 1994 och jag tittade på matcherna då. Visst gjorde jag det och tyckte Kennet Anderssons längd var imponerande, trots den där tramsiga målgesten med cowboylika drag av två avfyrade pistoler.
Det är svårt att inte känna till Gre-No-Li, fast jag ärligt inte har full koll på de gubbarna. Av helt andra anledningar känner man också till David Beckham, Ronaldo, Maradona, Pelé, Ralf Edström och Zlatan i en härlig blandning. Fast min hjälte och som vid förra VM var enda anledningen till att jag tittade, var Zizou. Zinedine Zidane. Det fanns något gripande i hela hans bakgrund. Fattiga algerier som vandrar in i Frihetens, Jämlikhetens och Broderskapets Land. En pojke som drivs av ett kall och i de fattiga Marseille tränade stenhårt för en tro och med en talang som kom att bära nästan till ett guld då för fyra år sedan. Självklart gillade jag att han bar på stolthet och styrka. Han fick i finalen axeln dragen ur led, satt en stund, fick axeln ryckt i rätt läge igen och sprang ut på planen utan minsta antydan av smärta. Som den mannen måste ha bitit ihop i sitt liv! Men alla har en svag punkt och den blottades på plan inför miljoner tittare. En skalle i bröstet på Materazzi, som föll som käglorna vid strike. Och jag tyckte Zizou var stencool, den hårdaste killen i världen. Man behöver inte alltid vara den smartaste, ibland är att visa hjärta och känslor starkare än kyla och beräkning.
Fast det är en sak jag inte förstår. Många är lyriska över fotbollen som helhet och än mer yra i VM-tider. Många är män i medelåldern och jag har visst förstått att fotbollen är en livslinje som drivs på samma nivåer och samma oförutsedda händelser som livet självt. Jag förstår att man kan fascineras över detta och att det kan skapa en närvaro som man sällan annars uppnår i vår individualistiska, tidspressade och upptagetonande väntrum till liv. Det jag inte förstår är varför det är så förbehållet männen och deras värld. Män som spelar, män som kommenterar (och vi älskar alla Glenn!), män på läktaren, män som intervjuar. Och inte bara detta med könsaspekten får mig att fundera, utan också hur accepterat det är att från liten knatte till korpfotbollen finns det ingen som ifrågasätter fascinationen. Gott och väl så. Men är det en av männens få sista utposter? Ett revir väl inhägnat och inpinkat sedan lång tid tillbaka?
För visst är det gulligt när lillflickan med flätor, travar runt på shetlandsponnyn i maklig takt, men fortsätter hon med detta i vuxen ålder suckas det högt och frågan återkommer ideligen: "När ska du sälja hästen?" och "När ska du skaffa ett riktigt jobb?" Kan inte samma glöd få finnas för kvinnor, oavsett sport, hobby eller intresse? Inklusive fotbollen?
14 fält lär årets boll ha, vilket ska göra den svår att fånga för målvakten. I vanliga fall lär den ha 32 fält.
/Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)