facebook. Ämnet och företeelsen tycks aldrig sluta beröra och uppröra. Och vissa vill så gärna, så gärna att mediet nu ska vara uttömt, utdött, ha gjort sitt, packa ihop väskan och dra! I morgon är det till och med någon som initierat den stora "avhoppardagen från facebook". Att de orkar!
Jag har skrivit om det förut och jag säger det kortfattat igen; jag tror enbart de som vill att vi pöbellika gör våra röster hörda är rädda om sina inpinkade revir. De har minsann battlat på riktigt för att nå sin position och tänker inte se sig reducerade på någon allmän bekostnad. Om det nu är så fruktansvärt slentrianmässigt och hämmar och dödar kreativitet; - Varför fortsätta?
Jag har sagt det förut och säger det igen; När Kleen med sina avlägsna bekantas statusuppdateringar i offentligt sammanhang orsakade ramaskri bevisade han bara hur stort inflytande Facebook har, samt vilka samhällstendenser som råder. Vare sig vi gillar det eller inte.
/poppy
söndag 30 maj 2010
lördag 29 maj 2010
Non sexy bitches no 3
Ingen spilld mjölk eller försummade tårar. Inga tappade smörpaket eller förlupna pengar. Massor av små tuvor istället, som fått mig att börja fundera på vad de egentligen stjälper.
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
Med all rätt att reagera. Mot invanda mönster, mot att förkasta med ett behov av att istället förhäva sig själv. Ja, det är ju sunt att reagera! Fast när den där första, initiala harmen lagt sig och den mer analytiska skutan kommer seglande, lägger till och hoppar i land är det kanske läge för ett mer beständigt meningsutbyte.
Grogghaggan. Ja, klart att det går att skratta åt. Om det inte betyder att man räds dem, eller måste positionera sig själv. Flamsiga, överkonsumerande tanter. Klart de går att rycka på axlarna åt. Det förundrar mig däremot att genomslagskraften trots allt är så stor och det kan inte bara ha att göra med att den vänder sig till köpstarka, identitessökande kvinnor, smarta produktplaceringar eller ett materialiserande av outtalade drömmar och önskemål. Nej, det måste ha att göra med så mycket mer. Som en på ytan schablon, likt Mad Men. Men i SATC blir det istället för ett lågmält mumlande i faststöpta former, ett kanske lite väl livligt uttryck i färg, fniss, gråt och beteende. Ett systerskap mellan vänner som förenar likt gammelmodiga familjeband. Det kan tyckas vara ånga, sex, hetta, dryckenskap och ansvarslöshet, men istället tror jag just tryggheten, samhörigheten och ett koncept av kvinnor närmre 50 än 20 är det som gör serien till vad den är. Den både lugnar och utmanar.
Vad gäller filmerna, så får i alla fall recensenterna fullt upp med att ta till lätta, negativa klanger från den nedersta byrålådan. Den ska ju också komma till pass ibland.
/Poppy
fredag 28 maj 2010
Sexy bitches no 2
Igår blev jag sur på ständig åldersnoja, ständiga krav på botoxutslätande drag, rynk-, skrynkelfria ansikten och kroppar. Sur på Malena Rydells "grogghagga" som minst lika bittert, som efter rävens försök att äta upp de vackra rönnbären, spottar i nesan och säger "Surt", fast Rydell skulle nog säga "Suger!". Är ju lite mindre tantigt så.
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
Sur på en ständig fixering av vad som egentligen räknas. Att som kvinna vara undervacker, vara ett under av dunder och brak i allt som kan förknippas med henne på ett inte så lite traditionellt sätt. Men fan inte tantigt! Om man inte är runt 20, sjunger in en massa pengar eller gör sig ett namn som mode- och stilikon. Och fan inte gammal! Alltså typ fyllda 40 och allra värst är väl de som är på väg mot 50 som envisas med att fortfarande vara sexiga, snygga och dunderbrak och hela härligheten. Usch! Åter växer rivaliteten fram om vad som kan räknas som åtråvärt och eftersträvansvärt. Inte en tant bara! Nej, för sjutton, inte en taaaant! Hon har säkert fyllt 45!!!! Kvinnor som ständigt söker självförtroende i männens uppskattning. Kvinnor som ständigt söker egenvärde i att bli sedda, utbjudna, uppbjudna, hembjudna. Kvinnor som räknar sin attraktion och status i hur många män som lockas av henne, om än ytligt. Om än bara yta. Usch! säger jag. Jag har alltid tyckt synd om dessa tjejer och kvinns och aldrig förstått grejen med att få sitt självförtroende värderat av potentialen i att så och så många män skulle vilja ligga med en. Jag har min egen värdighet tack! Jag behöver inte få den bekräftad via en man som eventuellt ger mig ett ögonkast eller två. Jag blir varken sämre eller bättre av det.
Därför blir jag riktigt glad över Peter Eliassons recension av .SATC 2 i Sydskånska Dagbladet idag. Raderna För för egen del uppskattar jag verkligen att se kvinnor i sina sena fyrtionågonting vara starka, ta plats och göra något annat än att markera sin närvaro i trista mammaroller.
gläder mig. Om än en invändning mot att mammaroller måste vara trista!
/Poppy
torsdag 27 maj 2010
Sexy bitches
Hur sexig får man vara som kvinna? Bara att ha för kort kjol som tonåring är olämpligt. I alla fall om det slutar i en våldtäkt, som mynnar ut i en rättegång där den våldtagna får veta att korta kjolar kan väcka korkade beteenden och utmynna i övergrepp.
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
Men om man passerat 40? Eller >skrrrrriiiiik< 50? Kan man ens vara sexig som kvinna då? Utan makt, grå tinningars charm och kappsäck full med pengar? Som Man fortsätter man ju vara fertil, om än inte viril en bra bit efter 50.
Jag har inte sett SATC 2 ännu och jag har fortfarande lite kluvna känslor till denna serie som ska framstå som talesman/kvinna för de smarta, framgångsrika, liberala kvinnor i storstaden som gör vad som faller de in. Bara det att de lever i lyx och flärd, bland klänningar, skor, smycken, lägenheter, män och partyn som inte ens dyker upp i mina vildaste fantasier. De är överdådigt vackra och smala. Vältrimmade och suktar efter den stora Kärlekens dröm. Jag vet inte hur modernt det är egentligen, men måste också erkänna att jag bara följt serien i periferin.
Nu har film no2 kommit och öken, exotism och Mellanöstern verkar vara temat. Förutom lyx, sex, flärd och rikedom då. Hade kritiken stannat därvid och vid det flåsigt, överdrivna parodierna på männen och kvinnorna där hade jag nog inte reagerat nämnvärt. Det jag reagerar på att det i flera recensioner gnälls över skådespelarnas och rollkaraktärernas ålder. Att det faktiskt är lite fult, lite osmakligt och äckligt med kvinnor som trots att de passerat 40 och har rynkor ska vara heta, kåta och sexiga fast de borde veta bättre och dra på sig en rejäl, nymanglad skjortklänning istället.
Grogghaggorutbrister Malena Rydell i City Stockholm och påpekar att de var ju faktiskt lite tantiga redan i serien. Som att vuxna kvinnor är ointressanta och passerat bäst-före-datum eller vad? Får bara tonåringar eller sparrisspäda 20-åringar gå runt och vara smala, sexiga, snygga, flärdfulla och skitfulla?
På Film.nu skriver Oscar Krooni att "ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga..." Som att nej, tack nu räcker det. Nu duger Ni inte som ögonfång längre, inga honungsgömmor där inte eller nej, för sjutton - man sitter inte och kåtar upp sig på kvinnor som inte är en mall och produkt av masskulturen!
Go, all you sexy bitches! Ålder, kropp, färg eller form - Vi är bäst som vi är, sexigast i den vars ögon förmår se oss, känna oss och tro på ett liv efter 22 och hotpants.
/Poppy
onsdag 26 maj 2010
Gränsöverskridande
Dagligen omges vi av människor. De flesta av oss i alla fall. Även de av oss som valt att bo utanför städernas inferno och frenesi. Detta betyder också att vi dagligen omges av andra människors hälsotillstånd, deras brist på sömn och energi, deras känslomässiga välbefinnande, eller brist på detta. Deras frustrationer, deras bitterhet, deras ilska, deras sorg och i bästa fall också delar av omsorg, omtanke och kärlek. Vanligast är nog att känslor av tillkortakommande dominerar.
I och med detta prövas vi också själva dagligen. Vårt tålamod, vår uppriktiga omtanke om en medmänniska, ta sig tid, förmåga att stötta, uppmuntra, glädja och hjälpa till. Än mer prövas vi dock i rot och grund när vi åker på en utskällning, överhopas av arbete, erfar känslan att bli utnyttjad och gråter oss till sömns i ensamt stök i skydd av mörkret.
Det jag försöker säga är att det vore ju så fint och så bra och så strålande om vi alla var en stor famn som höll om varandra i tider och stunder av misströstan och förtvivlan. Men ofta blir det hätska, bittra utbrott och ibland blir man mest stum att bemötas av dessa ilsket, spottande, vredgande känslor. Då kanske gruppkramen inte är det första som faller en på läppen, utan snarare en knytnäve in i solar plexus, så de tappar andan och slutar vräka ut sina sopor på Din person. Då är det dags att säga ifrån och kräva lite respekt. Istället för ilsket vrålande för att man själv känner sig förminskad kanske man borde pröva att mer nyanserat lyssna, samtala och argumentera för sin sak. Om man kan. Den där gränsen är svår! Skulle behövas både pass och dubbla visum egentligen innan bommen öppnas och man får passera.
I ett förhållande blir det väldigt lätt upprivna känslor eftersom man är så beroende av varandras tillit, men också vet att den när som helst kan förintas. En blick som varar lite för länge och dröjande på en annan person kan få en att känna sig oönskad och tillintetgjord. Ett samtal en hel kväll med en annan person än partnern, kan få en att känna sig osynlig och totalt umbärlig och i kärlek vill man vara allt utom just det. Jag vet inte om vi någonsin kan lära oss att väga lika i skålarna, men vad jag med bestämdhet vet är att jag vill försöka. Även när jag känner mig kränkt och blir ledsen. Tron på varandra måste alltid vara större än misstron!
/poppy filosoferar
I och med detta prövas vi också själva dagligen. Vårt tålamod, vår uppriktiga omtanke om en medmänniska, ta sig tid, förmåga att stötta, uppmuntra, glädja och hjälpa till. Än mer prövas vi dock i rot och grund när vi åker på en utskällning, överhopas av arbete, erfar känslan att bli utnyttjad och gråter oss till sömns i ensamt stök i skydd av mörkret.
Det jag försöker säga är att det vore ju så fint och så bra och så strålande om vi alla var en stor famn som höll om varandra i tider och stunder av misströstan och förtvivlan. Men ofta blir det hätska, bittra utbrott och ibland blir man mest stum att bemötas av dessa ilsket, spottande, vredgande känslor. Då kanske gruppkramen inte är det första som faller en på läppen, utan snarare en knytnäve in i solar plexus, så de tappar andan och slutar vräka ut sina sopor på Din person. Då är det dags att säga ifrån och kräva lite respekt. Istället för ilsket vrålande för att man själv känner sig förminskad kanske man borde pröva att mer nyanserat lyssna, samtala och argumentera för sin sak. Om man kan. Den där gränsen är svår! Skulle behövas både pass och dubbla visum egentligen innan bommen öppnas och man får passera.
I ett förhållande blir det väldigt lätt upprivna känslor eftersom man är så beroende av varandras tillit, men också vet att den när som helst kan förintas. En blick som varar lite för länge och dröjande på en annan person kan få en att känna sig oönskad och tillintetgjord. Ett samtal en hel kväll med en annan person än partnern, kan få en att känna sig osynlig och totalt umbärlig och i kärlek vill man vara allt utom just det. Jag vet inte om vi någonsin kan lära oss att väga lika i skålarna, men vad jag med bestämdhet vet är att jag vill försöka. Även när jag känner mig kränkt och blir ledsen. Tron på varandra måste alltid vara större än misstron!
/poppy filosoferar
måndag 24 maj 2010
Amy-nomineringarna
Nu har de kommit! Nomineringarna till Amy-priset! Min entusiasm beror förstås på att jag på helt eget bevåg valde att nominera: Sekwa prisande
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
som nu är en av kandidaterna! Skulle önska att ALLA kunde mailbompa TPB och säga till dem att om inte Sekwa får priset har de inget vett, hyfs eller hut alls.
Kandidaturerna
Hoppas, hoppas, hoppas!!
/ Poppy
söndag 23 maj 2010
Löftesrikt och svagt.
Inte för att jag tänkte anknyta till de numera, välkända bröllopstiderna som stundar inom vårt rikes gränser, men det kanske är oundvikligt att helt förbigå denna akt så präglad av just löften.
Vad är ett löfte och varför måste man hålla det? Av vilka anledningar och med vilka syften försöker man mejsla in det i sten så viktiga avtalen. Är en affärsuppgörelse, ett lägenhetsköp eller en vanlig eller ovanlig bilförsäljning av samma art? Vilka förväntningar ligger där och vad tror man sig kunna uppnå med löftena? Är det de egna målen och drömmarna man vill åt eller kan de bygga på en gemenskap?
Om jag ska ut och resa med en kompis försöker vi kompromissa om var vi ska resa och när. Var och hur vi ska bo, hur länge vi ska vara iväg och vad vi ska ta oss för på resan. Men är en kompromiss och en överenskommelse samma sak som ett löfte?
Man bestämmer att ses och inväntar med viss glädje och förväntan den stund som kan förgylla en kväll eller dag. Får man vänta för länge blir i alla fall jag både orolig och irriterad. Oron över att det hänt den andra personen något, oron över att man tagit fel på dag, tid och plats och genast fipplar man på mobilen och den irrande blickar scannar över omgivningen i rastlöst hopp att hitta en igenkännbar fixpunkt. Irritationen växer med uteblivna svar och än mer med en försenad eller helt frånvarande träff. "Ett jäkla sätt! Så himla respektlöst!" etc.
Är det löften mindre värda än de som avges mellan två personer som vill önska varandra kärlek? Jag har varit på bröllop, fantiserat om mitt eget uteblivna äktenskap med Någon som aldrig tycks ha vägarna förbi min avkrok...MEN när jag suttit där i kyrkan, stått där i gröngräset, hört havet sjunga i bakgrunden sin lugnande sång tillsammans med de två personer som lovar varandra evighet, trohet, stöttning och omsorg också i vardagen, så ja då tänker jag som så:
Är man så överens om detta i nuet att man vill, tror och vågar hoppas på det? Fastän man vet att statistiken har en annan framsida än den som visas upp under liknande ceremonier. Och om man nu kan lova varandra allt, hur kan man då också så lättvindigt ibland bryta med allt och låta sig vilseledas av minsta lockande Siren på klippbranten? Är det lättare att bryta ett förbund än att lova ett och i så fall varför? Undrar jag och börjar förstå varför jag varken gått bland rosenblad eller har någon som sitter vid min sida i mörka stunder.
/Poppy
Vad är ett löfte och varför måste man hålla det? Av vilka anledningar och med vilka syften försöker man mejsla in det i sten så viktiga avtalen. Är en affärsuppgörelse, ett lägenhetsköp eller en vanlig eller ovanlig bilförsäljning av samma art? Vilka förväntningar ligger där och vad tror man sig kunna uppnå med löftena? Är det de egna målen och drömmarna man vill åt eller kan de bygga på en gemenskap?
Om jag ska ut och resa med en kompis försöker vi kompromissa om var vi ska resa och när. Var och hur vi ska bo, hur länge vi ska vara iväg och vad vi ska ta oss för på resan. Men är en kompromiss och en överenskommelse samma sak som ett löfte?
Man bestämmer att ses och inväntar med viss glädje och förväntan den stund som kan förgylla en kväll eller dag. Får man vänta för länge blir i alla fall jag både orolig och irriterad. Oron över att det hänt den andra personen något, oron över att man tagit fel på dag, tid och plats och genast fipplar man på mobilen och den irrande blickar scannar över omgivningen i rastlöst hopp att hitta en igenkännbar fixpunkt. Irritationen växer med uteblivna svar och än mer med en försenad eller helt frånvarande träff. "Ett jäkla sätt! Så himla respektlöst!" etc.
Är det löften mindre värda än de som avges mellan två personer som vill önska varandra kärlek? Jag har varit på bröllop, fantiserat om mitt eget uteblivna äktenskap med Någon som aldrig tycks ha vägarna förbi min avkrok...MEN när jag suttit där i kyrkan, stått där i gröngräset, hört havet sjunga i bakgrunden sin lugnande sång tillsammans med de två personer som lovar varandra evighet, trohet, stöttning och omsorg också i vardagen, så ja då tänker jag som så:
Är man så överens om detta i nuet att man vill, tror och vågar hoppas på det? Fastän man vet att statistiken har en annan framsida än den som visas upp under liknande ceremonier. Och om man nu kan lova varandra allt, hur kan man då också så lättvindigt ibland bryta med allt och låta sig vilseledas av minsta lockande Siren på klippbranten? Är det lättare att bryta ett förbund än att lova ett och i så fall varför? Undrar jag och börjar förstå varför jag varken gått bland rosenblad eller har någon som sitter vid min sida i mörka stunder.
/Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)