Osäker avund

Jag vet faktiskt inte hur det blir såhär. Är det typiskt kvinnor och i så fall varför? Jag varken vill eller kan acceptera det faktum att avundsjukan gör mer ont än att förlora en vän.

Jag är ofta den som stöttar, som står pall, som kan peppa och se andra. Även i en grå vardag. Ja, kanske jag är rent av bäst på vardagliga, små hejarop. Men när rollerna förändras något, om än bara en liten, liten förskjutning. Då är det som om luften går ur alla andra och ingen, med tre undantag orkar ge lite, lite tillbaka. Dessutom är de tre ganska oväntade: en förälskelse sedan tjugo år (som inte är ett dugg intresserad av mig), en kollega som helst inte umgås med mig på fritiden (fast jag gärna skulle göra det) och en vän sedan drygt 25 år, men vi ses sällan på grund av det geografiska avståndet mellan oss. Ja och på hörnet får väl också mitt ex trilla in, fast jag helst inte vill kännas vid det.

Även en del av släkten tittar misstroget med getögon på min karaktär. De finner det lika osannolikt de, att jag som alltid står pall allt och alla plötsligt kanske är den svagaste länken. Om än bara för några sekunder i evigheten av våra liv. Nej, se det passar sig inte. På något jävla obegripligt sätt. Och jag som aldrig blir besviken på folk känner ändå ett förakt för låtsade känslor, eftersom jag själv är en ärlig och uppriktig variant, en omodern typ som alltid står för det jag är. Nu och då. Här och sen.

Suck.

/Poppy

Den sista vilan

Varför säger man så egentligen? Blir det något annat än vila efter ceremonin? Är det inte just bara vila som väntar kroppen, i kistan, urnan eller var den nu råkar befinna sig? Eller säger man så för att man tror att själen är friare och lyckligare än någonsin? Stampar takten med hamborytmerna, beredd att ge sig ut i en rusig, snurrande dans, svettig, andfådd och evigt leende läppar?

Det sista farvälet. Det gemensamma avskedet. Vilan. Helt enkelt? Kanske.

En glad, varm, person ska i alla fall avtackas med sånger, ord, bibliska och kristliga omsorger, samt med tårar och skratt. Det är jag ganska säker på. Tänk att hon bara fick bli 49 år och samtidigt, så är det ju mer än ett halvt liv och kanske vi ska sluta vara så förutsättningslöst inställda på att livet bara rullar på. För en dag gör det ju verkligen inte det längre. Allt som fötts, lever och är blir också en dag dött, förstenat och glömt. Det är priset för livet.

Länge, länge drömde jag om min Farmor efter det att hon lämnat jordelivet vid 83 års ålder, snart tjugo år sedan. Jag drömde att hon bara legat inlagd på något sjukhus och snart, snart skulle hon komma hem. Fast jag var bekymrad och lite ledsen samtidigt över de uteblivna breven i brevlådan. Varför skrev hon inte?

De lever inte här längre, bland oss. De sprider inte heller sitt leende, sina vanor och ovanor längre. Ändå finns de kvar. När jag minst anar det, hör jag Farmors smittande skratt, ser henne dra upp överläppen och blotta framtänderna, hör hennes små harklingar, hennes ständiga väldoft, hennes snabba fotsteg i hallen, hennes gest att med utsidan av handen försiktig och noggrant fösa undan luggen som knappt trillat ner i pannan.

/Poppy

Rea

Ok, lite billigt kanske. Men sant. Men ändå är jag inte riktigt beredd på att rea ut min lukrativa själ, osedd av alla, förstådd av ingen. Som en lysmask i mörkret, men så lätt att missa då det är så många som lyser. Desperat.

Stoltheten vägrar ge upp enevirkets bestående seghet, uthållighet och kraft. Tänk om någon en dag satte sig ner för att lyssna, ta del och se inåt. Istället för att ständigt vidga sin egen röst, ta del av sitt eget inre med omgivningens väluppfostrade applåder till livs.

För att vi alla behöver det. Också ensliga skogsråer med lång vana av att hitta bland myr och sten, men oerhört bristfällig vana av samförstånd och ett delat hjärterum.

Jag vänder mig om. Ett svart hål.

/Poppy

Fy fan vad jag är bra!

Det gäller att framhäva sig själv, ta fram sina positiva sidor och sälja sig. Som konserverad gröt. Minst!

Så, vad är så oerhört fantastiskt med mig då? Förutom att jag är attraktiv, charmig och intellektuell? Ja, det är väl just den stora frågan och vill hela tiden hellre tassa i markerna av mörker och missmod, men nej nu ska jag dagdrömma. Fritt. Som jag antar att en livscoach skulle säga.

Jag, en kvinna i mina bästa år med samlad kunskap och visdom. Genom mina barn välutvecklade förmågor till kärlek, förståelse och förlåtelse.

Men blir det här en kontaktannons nu? Eller en kristen pamflett?

....alla borde välja att vilja vara med mig för jag är kanske den enda person någonsin under en livstid som kommer tillåta Dig att vara precis den Du är och när Du väl vunnit min gunst är den otvivelaktigt villkorslös.

Punkt.

/Poppy

Julian Assange och jag på parkbänken

Men Julian då! Berätta nu hur det EGENTLIGEN blev såhär! För, fan alltså, Julian jag gillar ju Dig. Mycket! Tror jag.

Jag vet inte om jag ska vara upprörd, indignerad, förbannad eller bara grymt besviken. För, Julian det är ett par saker Du måste förstå i sammanhanget;
- Med Din entré i offentlighetens strålkastarljus väcktes ett hopp. I alla fall hos mig. Här framstod plötsligt en modig och beslutsam man som inte drog sig för obekväma avslöjanden. En man som verkade stå för en humanitär anda i humanismens namn. Att Du dessutom pratade lågmält med en blyg och försiktig framtoning appellerade än mer till mitt eget beslutsamma inre.

Jag erkänner; jag tyckte Ditt dekadenta drag som en modern James Bond var tilltalande, att Du åkte jorden runt utan en fast adress och gäckade press och politiker i sin jakt på Din person. Jag erkänner att Ditt yttre tilltalade mig och jag fann Dig, tja, jo, sexig. På något udda vis, men ändå.

Men nu då Julian? Nu då?? Är det en enda komplott eller har Du likt andra män, så många före Dig, försökt nyttja Din position till att nyttja andra? Jag vill så gärna inte tro på det, jag vill så gärna tro att det hela är ett politiskt sabotage. När man tänker på saken är det ju märkligt att två tjejer som känner varandra, vid olika tidpunkter anmäler samma sak. Visst kan man ana en konspiration? Ändå Julian. Dearest! Jag är alltför luttrad av att se mäns egon stiga i samma takt som de vinner terräng och prestige. Jag tvekar med sorg i hjärtat.

Jag lämnar Dig här nu. Du får sitta kvar själv på bänken och se hur Du ska lyckas försvara Din heder, om det finns något att försvara, om den är intakt. Jag blir den första att åter omfamna Dig om allt är löst skvaller och förtal. Det lovar jag Dig Julian!

Forever young

Jag är ju skeptiskt lagd av naturen och att hylla åttiotalet som det mest lysande på musikscenen är snudd på parodi i mina ögon och öron.

Hade inte punken och new wave hägrat där hade jag nog avlidit. Eller fortfarande lyssnat på Beatles nynnande: when I awoke I was alone, this bird had flown Men tack vare Clash, Jam, Blondie, Sex Pistols, Ramones, Ebba Grön, KSMB och såååå många fler, så fick jag nya låtar att nynna till och nya låtar som framför allt förmedlade en vibrerande kraft, till en tonåring, slokörad men ursinnig. Just så, som tonåringar ofta är och för sig.

Men det som körs på turné med den osedvanligt töntiga parollen "Forever Young" är de snygga, slicka, väldressade och blyga. Inte mycket skit under naglarna här, eller till uppfriskande provokation inte.

Hellman då. Jakob Hellman. Som väl alla gillar för att han var ett under av begåvning, som sedan gick kräftgång fram till nu? Hellman, tyst, blyg, nästan skygg och utan behov av att imponera på någon. Och efter att han lånade mina skivor på 90-talet, hånglade upp mig på en fest och nästan kom dit han ville, borde jag kanske sympatisera än mer med honom. Dessvärre sticker dollartecknen i alla medverkandes ögon alltför starkt och jag undrar uppriktigt vad någon av de tror att detta evenemang ska leda till? Eller är det bara ok numera att gilla allt som är lagom behagligt och småputtrigt skoj? Själv tycker jag det är osedvanligt tråkigt. Osedvanligt!

/Poppy

Ensam sommar

Nyligen berättade jag i ett annat forum om följande episod som betydde mycket för mig av flera anledningar. Jag kör denna livserfarenhet här också. Bara för att.

I min barndom och även ungdom fanns det en tid och dagar då man faktiskt kunde vara onåbar. En sommar för länge sedan nu, befann jag mig vid Båstads kust, i sanddynerna med min svarta hund och lät havet lugna och stärka. Egentligen väntade jag på Henne, fast jag då visste att hon inte skulle komma och att vi förmodligen aldrig mer skulle spendera en sommar ihop. Dessa saltstänkta somrar med stekt sill, skrubbad nypotatis med jord under naglarna som resultat. Jordgubbar, Laban i Sydsvenskan och en genuin kärlek och närhet. Det blev heller inga fler somrar för oss, då det blev Hennes sista i detta jordeliv.

Dag ut och dag in lät jag lugnet från vågornas fridfulla, vaggande, vyssande, tröstande sång inta mig. Då fanns inga bredband, modem, småband, SIM-kort, mobiler, hybrider, Androider eller den mer eller mindre påtvingade känslan av att vara ständigt nåbar, ständigt tajta partybrallor på.

Det fanns en stor, svart bakelittelefon i sommarstugan som ringde någon enstaka gång. Jag lät bli att svara. Det fanns en brevlåda som jag lojt strosade förbi under förmiddagarna och till slut kom där ett vykort med rader som slutligen fick mig att lyfta den tunga luren från klykan och svara "Hallå?".

Då hade visst vänner, familj och släkt vänt upp och ner på adress- och telefonböcker för att få tag på mig. Ingen hade fram tills dess vetat var jag var. Och jag hade njutit varenda sekund av det!

/Poppy

Bruce Chatwins walkabout

Fast kanske en bättre översättning av Chatwins bok vore Sånglinjer... som jag nu äntligen är i färd med. Jag borde väl ha läst den innan jag åkte till landet på andra sidan jordklotet, eller i alla fall när jag var där och fortfarande kunde höra de halvt rädda, halvt rasistiska viskningarna om aboroginerna, såg deras konst på museer - som kanske inte alls borde vara där, according dear Bruce. Ja, eller när jag kom hem därifrån i alla fall.

Man får ju för sig att en walkabout är en rit eller en drift hos aboroginerna. En vandring under flera månader, som ska göra ynglingen till man. En vandring som görs när naturen kallar, men jag förstår när jag läser boken att det är mycket mer komplext än så. Jag vet inte ens om jag kan försöka förklara det eller om man ens ska det. Eftersom det grundar sig på för detta folkets unika och tusentals år gamla myter, en tro på sina förfaders sånglinjer. Att likt en fågel lära sig en sång som aldrig får röjas, men också en sång som måste följas så exakt att man aldrig kommer fel.För då skulle inte bara livet, utan hela skapelsen gå om intet.

Så blir jag ju som vanligt också så intresserad av författaren bakom verket. Ibland tror jag att jag ägnar lika mycket tid åt att läsa OM vissa författare, som deras verk.

Chatwin är inte alls ointressant. Ett snille uppväxt i Shakespeares hemtrakter, golden boy på Sothebys, men sedan med ett allt större intresse för världen och arbetade sig runt som skribent. Han dog dessutom allt för tidigt (48 år ung 1989) i HIV, som inte självklart kunde bromsas eller hållas i schack under denna period.

Jag läser vidare om sånglinjerna och förstår att Bruce gjort sin läxa. Jag kan knappt prata om dem och undrar huruvida jag själv skulle få Underkänt eller knappt Godkänt.

/Poppy

Sommarprat

Jaha, så har jag äntligen lyckats höra ett sommarprogram. Från början till slut. Visst jag hade chansen med Therese Alshammar och Annika Östberg, men även om Östbergs livshistoria skiljer sig från de flesta, så fann jag vare sig Alshammar eller Östberg lockande nog att låna min tid.

Nu satt jag uppe för af Kleens skull, eller var vad det han sa? Johansson! Eftersom man egentligen inte kan ärva sitt namn eller sin adlighet från modern, enligt principer de flesta av oss inte lever utifrån. Och i judendomen är det tvärtom. Där ärver man sin religion eller tillhörighet, eller vad de kallar det med korrekt benämning, från just sin moder.

Om det var värt att lyssna på? Ja, inledningen var humoristisk, nyfikenheten ökade i takt med de väl formulerade meningarna, men något fick mig att tappa tråden bitvis och jag vet precis vad det var. Musiken!! Får man lov att lyssna på och ostraffat förmedla musik som genast söver en? Vad var en indignerad baron jämfört med radiolyssnarens utarmade öra? Om jag hade följt med Kleenis hem på efterfest hade jag gått efter två minuter om han spelat samma slags musik, som jag inte ens vet vad jag ska kalla den... Världsmusik med gangsta-rap, lite smäktande schlager och syntbippande och bloppande. Låt mig säga som såhär - vi delar nog inte uppfattning ifråga om musiksmak. En rejäl omprogrammering är vad af Kleen skulle behöva!

Fast, jag förlät honom nästan allt när min största, musikaliska hemlighet genljöd med "For a while". My one and only Ol´ Blue Eyes!

/Poppy