Ja, det där med att vara romantiker har jag hört förut. Kanske är jag det, kanske inte, jag tror nog att det är andra som definierar mig som romantiker. Själv tror jag inte att jag tänker så men det är för många som har påpekat det för att jag ska tro att det är en slump. Men jag blir väldigt glad när Poppy säger det, då får det en mervärde för mig.
När jag satt och tänkte igenom inlägget igår kom jag att tänka på att jag nog har haft musik och speciellt Bruce med mig större delen av mitt vuxna liv och var bara tvungen att göra en kort sammanfattning av mitt liv med Bruce.
När jag flyttade och började läsa vid universitet var Bruce en av mina ständiga följeslagare.
Han fanns med mig när jag helt stel av nervositet skulle ha upp min 60-poängs uppsats, då var det texten till Sherry Darling som jag rabblade inuti huvudet inte en utan kanske femtio gånger innan det var dags att gå in och sätta sig bredvid traven med alla böcker som jag hade använt, de skulle ju alltid vara med så att man kunde gå till källan direkt.
När jag väl gick ut ifrån uppsatsseminariet var det nu en jublande Sherry Darling som befann sig i mitt huvud och det första jag gjorde när jag kom hem till mitt korridorrum var att maxa bandspelaren och sätta den på repeat. Så lärde jag mig iallafall texterna utantill.
Att bli förälskad eller att tro att man är förälskad är väl något som drabbar de flesta, så också mig, att det sedan var en väldigt jobbig och slitsam historia, något som jag verkligen inte vill minnas alls hör kanske inte till saken. Att det just då kändes väldigt jobbig och min största tröst var då musiken och inte minst Bruce, som med sin mäktiga The River fick mig att inse att det fanns det som var värre än en liten banal förälskelse i fel person. Herregud det kunde ju ha varit så mycket värre!
Att jag sedan lånade bandet när mitt hade gått sönder av en person som kom att bli "the love of my life" får ju mig att tro att Bruce hade ett litet finger med i spelet där också.
Den underbara Drive all night som också finns på The River är ju ytterligare en fingervisning. Det inte är mannen med de stora orden om evig kärlek som varar i några månader max som verkligen älskar, utan han som baddar ens panna när man mår dåligt och kommer med kaffe och godis när man är trött, en massa småsaker i vardagen snarare än stora ord. Som Bruce uttrycker det "I swear Ill drive all night just to buy you some shoes". Det är kärlek för mig.
På mitt första jobb var det Dancing in the Dark som var med mig och på mitt nuvarande kan jag ibland, när det är väldigt tråkiga föreläsningar, sitta och höra hans texter inom mig och önska att jag satt där i framsättet på hans bil på väg bort mot the Promised land.
Sådär har det forsatt genom åren, till varje övergripande händelse i mitt liv har Bruce funnit där som en tyst kompanjon som inte har kommenterat eller lagt sig i mina val utan bara funnits där som en god vän, redo, att när jag vill, komma med ett gott råd eller visa att jag verkligen inte är ensam om mina problem, någon gång har han väl också kommit med ett råd för mycket men på ett så diskret sätt att jag inte har tagit illa upp. Han känner ju mig och vet vad jag vill ha och hur jag vill ha det.
Bruce fungerar ungefär som ett doftminne för mig nu, jag kan sätta på en cd och sjunga med och bara känna mig glad, rörd, ledsen, kär eller vilken stämning nu låten försätter mig i. Helt enkelt förflyttad till en svunnen tid och fortfarande känna vad jag kände eller tänkte då. Det finns några andra artister som lyckas med det också men de är inte många.
Jag hoppas att Bruce och jag kommer att vara mig trogna varandra i fortsättningen också för då vet jag ju att allt kommer att ordna sig!
