Kaffe

Dag 1: En ny dag full med nya möjligheter - nå, till en viss gräns i alla fall. Och det finns inget som att möta den löftesrika, solstrimmade morgonen som med en kopp fylld med arom, värme och energi, hämtad från koffeinets mörka djup.

Jag mäter upp vattnet i kannan (som ni vet att man gör), häller detta i bryggaren (vilket ni gjort hundratals, ja kanske tusentals gånger vid det här laget), fyller på med de himmelsk väldoftande, malda bönorna (det säger sig självt!) och trycker på knappen. Ångan ryker, maskinen väsnas av bubbel och stånk, näsan snappar upp rummets till bredden fyllda kaffedoft och koppen står där tom och redo, skrikandes näst intill: "Fyll mig, tyng mig och gör det NU!".

Kaffet hälls upp och det är då jag ser det. Ve och fasa!! Det är vattnigt, det är blaskigt. Det är odrickbart och fullkomligt oförmöget att ge såväl njutning som kickstart. Ut med det i vasken och börja om.

Äntligen! En sked extra av bönorna och nu ska det mer oljelika, svartbruna innehållet snart fylla min mun, hals och kropp. Kylskåpsdörren på glänt och handen som sträcker sig efter den välbehövliga kalla och mjuka mjölken till kaffet. Ve och fasa! Ingen mjölk hemma! Ut med det i vasken och ger upp.

Dag 2: Vis av gårdagens misslyckande tar jag nu ännu en extra sked av bönorna. Vattnet puttrar hemtrevligt ner i melittafiltret fyllt av ekologiskt, rättvisemärkt och certifierat kaffe. Mjölken står tryggt i kylen och väntar. Jag häller upp. Först kaffe, sedan en skvätt mjölk och sätter mig till ro på balkongen för att äntligen avnjuta den efterlängtade koppen. Det är då jag upptäcker det. Det är för starkt!! Odrickbart!! Ut med det i vasken och ger upp.

...To be continued....

Livets magi och leda

Solnedgången som jag egentligen bara kunde ana bakom det vadderade fönstret slår mig med häpnad. Den är alldeles gyllene, så som den bara kan vara vid regnbågens slut. Och nu är vi inte ens i början av den. Ovan det skarpt gula, vars lyster ter sig snarare som en soluppgång böjer sig de gråa slöjorna som belägrat himlen de senaste dagarna. De böjer sig undan, ifrån värmen, ljuset ock skingras efterhand. Liksom flyende. Efterhand när solen besegrat gråheten, tungheten och missmodet i naturens väsen övergår det i rosa stråk. Likt en akvarellpensel som hastigt dragit några streck, för att markera var himlen börjar och tar slut.

Sedan är magin över och det mörka tar över med nattens intåg. Nattens stillastående och samtidigt är det väl sällan det händer så mycket som i skydd av mörkret? Nattens ljud är ofta oroande höga och alarmerande oartikulerade. Det är ofta mycket dofter och uppgivenhet, missmod och förlorade förhoppningar som gryningen får gå hem med. Ändå finns det en tröst i mörkret. Det finns där som en sval stola om axlarna när dagen hettat för mycket. När andra sover och låter kroppen hitta återhämtning och beredskap för nya kamper under kommande dag, kan jag ligga och följa nattfjärilarnas dans. De som samlas där kring ljuset. Vilsamheten i trötta kroppar, slirande sinnen och en näst intill apatisk frid.

Men liksom ensamheten är den påtvingade stillheten aldrig helt till godo. Den kan lika lätt skapa rastlöshet och en känsla av vanmakt. Att se solen börja klättra upp och känna ångest inför alla förspillda timmar. Igen. Gjorde man det. Fast man borde veta att det inte den här gången heller skulle komma att betyda något.

Ändå måste man rulla. Vidare. Som med allt och alla. Hängmattan är underbar tills ryggen börjar gnälla, tills det blir för kallt. Att aldrig vila för länge på ett och samma. Och känslan av att alltid ligga lite, lite efter och jobba lite hårdare, springa lite fortare för att komma ikapp. För DÅ ka man vila.

Livet.

Juli

Det är illa att det inte blir mer skrivet här. Det är rent av uselt. Även om alla skrivfaser går i cykler, springer in i labyrinter och ibland förlöses av fnissiga skratt, när man åter hittar ut. Ibland blir det ren ångest och häckarna och dess grönska tornar upp sig, man känner sig vilse och räds några sekunder, några minuter att inte hitta ut igen. Som skrivkrampen. Den välkända.

Nu kan jag dock inte skylla på någon skrivkramp. Och tror jag går i god sak för Honey också. Vi har bägge drabbats, om än på väldigt olika sätt av att kroppen gått ut i strejk och kräver förbättringar och åtgärder, innan den behagar träda i tjänst igen. Nu låter det som om vi var inne på buk- respektive bröstplastik, men det är varken så illa eller så bra.

Det var ursäkten.

Temat var juli månad. Ganska grått, regnigt och utan finess detta år, trots jordgubbarnas kvardröjande i fruktdiskarna. Kanske också att de efterlängtade gubbarna får stå åt sidan för Nordens värsta massaker under modern tid. Det kändes ganska förlamande och personligen är jag fortfarande delvis i ett tillstånd av total oförstående inför det som hänt. HUR?? Och jag vet att det är alldeles för tidigt att uttala sig om katastrofen i Norge. Hur det kunde hända och hur vi föregriper liknande fenomen eller vad tusan man nu väljer att kalla det.

Drömskt

sen kan man ju också tänka som såhär:
- om jag bara fick ligga där i den varma dyn, med sand som fastnar mellan tårna och en ljum bris som smeker mina bara axlar under en solhatt, stor nog att skugga hela ansiktet. Och med ett svalkande vin i kylboxen, några nyplockade jordgubbar därtill och som grädde på moset en bok att läsa, så spännande, inlevelsefull och obarmhärtig att den inte släpper din koncentration för ett ögonblick.

Sommardröm.

Skrivandet

Det klassiska när man skriver, oavsett långt eller kort. För en eller många. För allmänhet eller enskild publicitet. Ja, det verkar vara att man har en bra titel. Catch. Det verkar som att man har ett bra upplägg, en välkomponerad situation, mer än en faktisk disposition. Men framför allt en Titel. Som ska bära svindlande tankar i undertexten, som ska vara så omfattande att alla ska vilja ta del av det som följer.
Och där faller oftast allt. Därför tror jag också att twitter och Facebook vunnit mark. Man behöver inte kunna prestera mer än ett par meningar. Ibland räcker ett par ord. Så är man ändå på banan. SMS likaså. Och jag är en av de största fansen vad gäller att kunna formulera sig kort, men kärnfullt. Saken är väl bara att det lika ofta blir utan ett kärnhus.
Egentligen är jag inget fan av fina strukturer. Jag har alltid tyckt att det dödat mer kreativitet än det skapat, men har ändå börjat inse vidden av en hel idé. Där det finns både en början och ett slut. Samt kanske lite på mitten.

Fortsätt skriva, läsa, tycka och tänka. Det är väl egentligen vad vår kultur och kunskapsbank är baserad på. Även om det förr sades vara religionen och vissa numera vill ha det till socioekonomisk politik.

Sommaren

som kom och gick. Lika flyktig som de själar, eller är vi av materia per definition individer? som kommer och går.
Stilla, likt suset i bladkronans topp. I takt med grenarnas dirigent av naturens egen orkester. Andante, Forte, Piano och allt däremellan, vars namn jag inte känner eller glömt.
Så förflyktigas vi i tillvaron. Tillåter oss att uppslukas av det som väsnas mer, ett oväsen som dånar tills det ringer i huvudet, bultar och ideligt pockar på uppmärksamhet.
Det är då man åter vill vända blicken mot solen, kisa mot dess livggivande och förgörande närhet. Dess värme som ger och tar.
Det är då man saknar den stillsamma orkestern i diket, i skyn, i skuggan av ett blommande träd fyllt med jasmin.

/Poppy

Utrensning

-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.

Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?

-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.

Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?

Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?

Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.

Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?

Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!

Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.

Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!

/Poppy