Drömskt

sen kan man ju också tänka som såhär:
- om jag bara fick ligga där i den varma dyn, med sand som fastnar mellan tårna och en ljum bris som smeker mina bara axlar under en solhatt, stor nog att skugga hela ansiktet. Och med ett svalkande vin i kylboxen, några nyplockade jordgubbar därtill och som grädde på moset en bok att läsa, så spännande, inlevelsefull och obarmhärtig att den inte släpper din koncentration för ett ögonblick.

Sommardröm.

Skrivandet

Det klassiska när man skriver, oavsett långt eller kort. För en eller många. För allmänhet eller enskild publicitet. Ja, det verkar vara att man har en bra titel. Catch. Det verkar som att man har ett bra upplägg, en välkomponerad situation, mer än en faktisk disposition. Men framför allt en Titel. Som ska bära svindlande tankar i undertexten, som ska vara så omfattande att alla ska vilja ta del av det som följer.
Och där faller oftast allt. Därför tror jag också att twitter och Facebook vunnit mark. Man behöver inte kunna prestera mer än ett par meningar. Ibland räcker ett par ord. Så är man ändå på banan. SMS likaså. Och jag är en av de största fansen vad gäller att kunna formulera sig kort, men kärnfullt. Saken är väl bara att det lika ofta blir utan ett kärnhus.
Egentligen är jag inget fan av fina strukturer. Jag har alltid tyckt att det dödat mer kreativitet än det skapat, men har ändå börjat inse vidden av en hel idé. Där det finns både en början och ett slut. Samt kanske lite på mitten.

Fortsätt skriva, läsa, tycka och tänka. Det är väl egentligen vad vår kultur och kunskapsbank är baserad på. Även om det förr sades vara religionen och vissa numera vill ha det till socioekonomisk politik.

Sommaren

som kom och gick. Lika flyktig som de själar, eller är vi av materia per definition individer? som kommer och går.
Stilla, likt suset i bladkronans topp. I takt med grenarnas dirigent av naturens egen orkester. Andante, Forte, Piano och allt däremellan, vars namn jag inte känner eller glömt.
Så förflyktigas vi i tillvaron. Tillåter oss att uppslukas av det som väsnas mer, ett oväsen som dånar tills det ringer i huvudet, bultar och ideligt pockar på uppmärksamhet.
Det är då man åter vill vända blicken mot solen, kisa mot dess livggivande och förgörande närhet. Dess värme som ger och tar.
Det är då man saknar den stillsamma orkestern i diket, i skyn, i skuggan av ett blommande träd fyllt med jasmin.

/Poppy

Utrensning

-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.

Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?

-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.

Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?

Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?

Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.

Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?

Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!

Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.

Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!

/Poppy

Epstein i P1

Vill bara säga att jag är smått galet förtjust, om inte lite förälskad i Louise Epstein. Jag tycker hon är alldeles fantastisk! Alltid envist nyfiken, frågvis och glad. Alltid energisk och irriterande positiv. Kunnig, påläst och samtidigt helt öppen. Hon är min allra, allra mesta Mollgan!

Kleenis

Länge har jag sagt att endast en man allena skulle kunna få mig upp ur den säng jag bäddat ner mig själv i och hasta iväg till något arrangemang. När sömnen fått tillträde till ens lekamen och man gett efter för den där ljuva känslan (nästan som att ge efter för sex) av att förnimma ett drömlikt tillstånd. Då är ett SMS på telefonen inte mycket värt. Då skall det bönas och bes, lovas och lovas. Och det händer ju inte. Så jag har deklamerat att endast om James McAvoy hör av sig är jag redo att kasta av mig nattlinnet. Mortensen skulle nog också funka. Möjligen också för ett sent SMS från herr Craig. Och lätt i sinnet somnar jag i visshet av att det ju ändå aldrig kommer att hända. Då är det ju alltid lätt att lova bort sig.

Men nu har jag fått revidera om alla de där tankarna och befriandet i dem. För igår hastade jag in för att lyssna på Björn af Kleen. Viss om att det skulle bli ett intressant föredrag. Intressant i bemärkelsen upplyftande, informativt, kärnfullt, belysande och överraskande. Det var det också. Plus att det var mycket roligare än många insåg, mycket skarpare än många anade. Vältaligt och så artigt att alla närvarande pensionärer måste ha drömt om honom som blivande svärson. I blå linnekavaj, ljusa byxor och sjömansrandig tröja. Hur skulle det kunna gå fel?

Nervositeten inledningsvis var lika fylld med laddning, med en påtvingad uppbromsning av sin egen frenesi, en koncentration, en vilja, en lyskraft och otäjmbarhet i ett. Klart man går i däck innan sekonden kommit till fem fingrar.

Nej, jag vill inte gå i säng med herr Kleen, jag vill inte bli hans lyssnande vän eller intellektuelle utmanare. Däremot vill jag mer än gärna fortsätta ta del av hans unika förmåga att skapa debatt, sätta känslor i svall och våga rispa i läkta sår.

Jag är nästan lite kär. Och skulle han SMSa en sen kväll om en fest skulle jag i alla fall överväga att ta mig upp ur sängen. Eloge!

Det blir bara värre

Den här tröttheten har nu övergått från en enda, evighetsliknande ton, till ett som känns mer som nedtryckt i en kartong fylld med vadd. Signalen som ljöd innan gav i alla fall livstecken ifrån sig. Där jag befinner mig nu känns det varken som jag kan se, höra eller tänka längre. Som kroppen, utan hänsyn till mitt pågående liv, bryskt skriker att nu är det banne mej färdigt. Nu har den gjort sitt under ständigt slitsamma år och den tänker lämna in.

Är det nu man ska åka och fixa reservdelar? Spruta silikon i fogarna och hjälpligt spika och lappa. Fult blir det, men funkar ett tag till. Kanske.

Inte ens min viljestyrka förmår att få igång min förslavade kropp. Det blir kanske bättre i morgon, men nej, det har ju faktiskt bara blivit sämre. Dag efter dag, år efter år. Blodsmaken i munnen är det enda reella som påminner mig om att hjärtat ännu slår.