Askungen och andra sagor

Följande historia utspelar sig i realtid som den traditionella varianten av Askungen/Cendrillon. Det var en gång, men den här gången är alldeles sann och dessutom kantad av otal stup, branter, irrvägar och buskage som kan te sig törnroslikt ogenomträngliga.

Tilläggas ska också att just i denna variant är det inte så mycket dygd och skönhet som kommer på tal. Men från Strabos berättelse om Rhodopis till senare versioner är det ändå alltid ett par skor som spelar en avgörande roll. I norden föredrog vi tydligen dessutom att göra om flickebarnet till en stallpojke. För att vi tyckte behandlingen av en ung och vacker kvinna var för grym eller att en ung och vacker kvinna inte kunde besitta list och klockhet, är jag inte riktigt säker på.

Som etablerad i stall och de sysslor som utövas där fick jag i unga år en present av min högt älskade Farmor. Ett par blanka, välputsade ridstövlar som min avlidne Farfar burit under sin tid som kavallerist. De fick till och med ett besök hos skomakaren och klackades om. Naturligtvis var de alldeles för stora för mig redan då och har förblivit så. Jag bar dock alltid en tanke om att dessa kunde en dag bäras av min tillkommande, när vi tillsammans skulle ta oss en galopp över fälten. En vit och en svart springare. Jag i mina stövlar, han i Farfars.


Stövlarna har blivit liggande, dammiga och undanstoppade i någon kartong. De kom aldrig någon som kunde bära de där svarta stövlarna. Det kom aldrig någon alls. Men plötsligt vill någon med skostorlek 44 låna dem och jag försätts direkt till sagan om Askungen. Jag letar fram stövlarna, dammar av dem och är lite oroad. Det är ju Farfars gamla stövlar, men än mer "Tänk om de passar!". Jag hoppas på styvsyster-syndromet här. Så tar jag fram klockan för att ställa den på ringning och den bligar på mig med ögonen 00.00. För många tecken!! Jag får allt lite svårt att sova den natten.

En sak inser jag dock med hela den här historien om stövlarna. De kanske inte passar eller gör de det. Och då kommer Farfars gamla stövlar från år 1900 äntligen till pass igen. Symboliken är inte bara i stövlandet i sig utan mer det som prinsen gjorde. Han var aktiv, den sökande, den som inte gav upp. Istället för att passivt sitta där i sina trasor vid askan och vackert, uppgivet sörja den där balen på slottet. Kommer det inte någon får man själv ta en tur i sporrsträck, om så bara i gympaskor.

Om vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar? Vi får väl se....vi får se!

/ Poppy

Mens

Egentligen skulle jag hellre ha skrivit Mensa, men sådant kan ju även 2-åringar uppnå. Vad 2-åringar däremot inte kan uppnå, oavsett kön är just Mens. Är inte detta ett ganska så förbjudet område egentligen och fortfarande? Man ska ju vara så förbannat fräsch och inte lukta någonting alls. Absolut inte parfym, med tanke på allergiker och absolut inte svett som kvinna. Att lukta kön, järn eller blod som kvinna är bara onämnbart, inte ens tänkbart! Ingen kroppsbehåring ska man heller ha, mer än elegant, fluffigt och mjukt på huvudsvålen. Helst ska man lukta nyplockade hallon ur munnen och solhängd tvätt om kroppen. Varken mer eller mindre.

Men nu är det ju ändå så att som kvinna har man mens. I alla fall de flesta. En gång i månaden under många, många år. Någon enstaka gång har jag upplevt det som en befrielse när mensen kommit. Ahh! Men de gångerna är lätträknade. För det mesta är det otäckt jobbigt och plågsamt. Det är inte knivar som skär i en, det är mer likt motorsågskapning i ens inre. Smärtreceptorer som jobbar för fullt med att få mitt medvetande att inse signalerna "ONT, ONT, ONT!!!" med massor av tutande ljud och röda, blinkande lampor. Mitt medvetande jobbar samtidigt emot och tänker "Jag pallar smärta! Jag är inte ett dugg rädd för att känna den!". Samtidigt som det blixtrar bakom ögonen av plågan och benägenheten att lägga sig ner i avdomnat tillstånd känns uppenbar. Det är som att vänta ut en värk inför en förlossning om och om igen under ett par dagar. Bara att anda sig igenom den ena efter den andra och inse att två dagar i månaden blir det ingen sömn alls att tala om.

Smärtan är EN sak. Sömnbristen ytterligare EN. En annan och mindre angenäm är just blodet. Det där som obehärskat och utan förmågan att kunna kontrollera det, sipprar ut, längs med benen. Mörkt blod, som från såret av en djup muskel som sedan efter ett par dagar ändrar karaktär, till en mer ytlig rispa i huden vad gäller färg och form. Det är faktiskt inte ett enda dugg kul att byta tamponger eller bindor. Det är inte ett dugg lustfyllt att känna järndoften sprida sig och man duschar i panik, för det är ju äckligt att lukta eller ens ha mens. Varför finns det annars bindor med doft?

/Poppy Red Alert

St Elms eld

Eyjafjallajökull på Islands sprutar lava och askmolnen har nått sex kilometer upp i luften. Man beräknar dock att partiklar kan finnas ända upp till 11.000 meters höjd.

1982 lyfte en brittisk jumbo från Kuala Lumpur, Malaysia med destination Perth, Australien med en flygrutt som tog dem över Javas öar. Det var natt , kolsvart och plötsligt visade sig St Elms eld. Bara det att det inte var St Elms eld. Inom ett par minuter hade alla motorer stannat. Aska från en Javas vulkaner hade fastnat på motorernas turbinblad som därmed slutade fungera. Kapten Eric Moody meddelar flygpassagerarna att alla motorerna har stannat, men att de gör sitt yttersta för att få igång dem. Med tillägget "Jag hoppas att det inte kommer att oroa er för mycket" Under ungefär 15 minuter sjunker planet i ett totalt mörker från 11.000 meters höjd till 4.500 meter. Då vaknar en motor till liv. Och snart kommer också de andra motorerna igång, då askan svalnat och skakats loss. Planet tar sikte för landning på Jakarta, men måste då stiga på nytt och ännu ett eldsken infinner sig runt planet. Landningen blev nog så dramatisk med det mesta av den tekniska utrustningen satt ur funktion och med en vindruta det knappt gick att se ut genom. En vindruta som blästrats av askan till den grad att endast endast några remsor på 4 cm hade klar sikt. Här fick det bli teamwork på högsta nivå av flygbesättningen!

Det var vad som hände och som gjorde att flygen i Europas luftrum mer eller mindre fick hålla stiltje under att antal dagar.

Vad jag undrar är över vad som rörde sig inom alla de som satt på det där flyget, den där jumbon, den där natten på väg till Perth. Hur många kände dödsångest? Fick någon panik? Drabbades någon av hjärtinfarkt? Sov de flesta? Om mobiltelefonen då, som nu hade varit i var mans hand; hade man skickat sms och ringt till de man älskade? Hade man tänkt på allt man ångrade eller allt man inte hunnit med eller allt man försatt? Flög man någonsin mer? Satte man någonsin mer sin fot i ett flygplan? Skattade man livet högt efter denna incident? Blev man religiös? Fick man uträttat allt det där man drömt om, men aldrig vågat? Fick man sagt "Jag älskar Dig" till den där personen som hemsökt en länge nog? Och fick man då nobben och ändå kunde fortsätta skatta livet och den älskade personen? Lärde man sig något om sig själv, människorna i ens liv och livet självt? Lärde man sig att ingenting är givet; varken liv eller kärlek? Lärde man sig att oavsett vad kan man alltid välja om man själv vill fortsätta leva och älska, även om man sällan blir besvarad? För om vi inte har livet och tilltron, vad har vi då?

DET tänker jag på när jag läser om dramat i den brittiska jumbon 1982. Inte om folk kom i tid till olika möten, missade ett kalas eller en begravning. Ibland går livet inte att påverka hur väl vi än vill. Ibland går det inte att bli älskad heller, hur mycket man än vill. Det behöver inte göra oss mer luttrade och kräsna, tvärtom tror jag det kan öppna oss för tankar om andras förespeglingar om livet och dess villkor. Också en slags kärlek.

/Poppy

Avbön

Jag vet förstås inte om det har så stor effekt efter att celibata präster, biskopar och påvar, tillika pedofiler numera gör avbön till höger och vänster. Politiker gör pudlar, men får likväl avgå med skammens nesa hängande kring sin hals som en ovälkommen beundrare, hängivet klängande och bedjande.

Jag ska i alla fall göra avbön på mitt dåliga försök att använda mig av mina drastiska associationsbanor där jag både buntar ihop två personer: Poe och Lovecraft, samt använder en beteckning som att de "söp ner sig" där det ena kan tolkas bokstavligt och det andra bildligt. Vilket var meningen, men med olika betydelser för de olika personerna. Jag förstår ju att det var klumpigt uttryckt av mig. Borde också förstå det då ingen brukar hänga med i mina associationer i vanliga fall, utan massa förklaringar och en förlorad poäng på köpet.

Lovecraft söp aldrig ner sig! Med alkohol. Lovecraft tog öppet avstånd från alkohol och höll sig mest enligt ögonvittnen från den tiden i sin fattigdom till soppa och kaffe. Det ryktades om att Lovecrafts moder led av syfilis och att Lovecraft skulle fått denna sjukdom genetiskt via sin moder. Lovecraft gjorde också ett så kallat Wassermantest som var negativt och då skulle påvisa att han inte led av syfilis överhuvudtaget. Det kan han mycket väl ha gjort ändå eftersom syfilis kan befinna sig i vilande lägen och då inte visar sig som positivt i ett just nämnt test, men kanske det är mest troligt att hans mentala hälsa spelade större roll än en eventuell syfilis.

Det var hur som helst klumpigt och oförlåtligt av mig att uttrycka mig så enfaldigt. Förlåt!

/Poppy

Presstödet : Tusen och en

En dag kanske Ni förstår. Ni som nu sitter i vårljuset och myser och tänker större och bredare med Eran vita respektive grå hjärnhinna. Ni som har fler aktiva hjärnceller och förmår nyttja dem. Edgar Allen Poe och tillika Lovecraft blev på sin tid inte bara hånade och ignorerade. De blev dessutom satta på undantag, deras alster ansågs löjeväckande, obegripligt och märkt av underklassens fattigdom och smutsighet i brist på tvål, söp de bägge ner sig rejält och såg till att avlida inom rimlig tid.

Hade de levt idag hade de varit några av vår tids största hjältar. De är de förvisso in memorian, men jag menar som livs levande personligheter och det de förmådda avsätta i sin pennas krampaktiga skrivande för att någon kanske någonstans skulle förstå, utan att de skulle behöva snudd på prostituera sig i skamlig nesa för att få en liten bläckfläckad skrift komma i tryck med högst oregelbundna mellanrum.

På Dagens Nyheters ledarsida går idag att läsa om att Presstödet gjort sitt. "Dags att lägga ned" Detta argumenteras inte bara utifrån att Nationaldemokraternas Nationell Idag fått ett stöd på osannolika 2,3 miljoner, utan också utifrån att vem som helst kan starta en tidning idag via nätet och en blogg. Dessutom anses inte presstödet särskilt effektivt då det till största delen inkorporeras i större koncerner.

För det första borde det väl vid utdelande av presstöd, likväl som när andra stipendier - betänk konstnärslönerna! - finnas någon form av grupp som ser till vad den aktuella tidskriften syftar till. Ska det bygga på stöd i form av att sprida budskap som i lag är reglerat som förbud, har man ju satt upp en grov snubbeltråd för sig själv. Och därmed också på något sätt talat om att man som nämnd är just umbärlig och gjort sitt.

För det andra: Ja, vem som helst kan starta en nättidning. Den kan också likt de tusentals andra försvinna i dimman och sopberget av undermålig förmedling via framställan av "nättidskrift". En tryckt tidning är ändå en tryckt tidning. Och en tidning som tilldelas stöd skall enligt min mening stå för viss kvalitet, viss information av sådant som kanske annars lätt kommer i skymundan av Anna Anka, kungabröllop och dikter till detta bröllop. En tidskrift med stöd bör givetvis uppfylla fundamentala, solidariska principer om demokrati, jämställdhet, öppenhet kring dialog och ämnen, präglat av mångfald och en möjlighet för de med mindre köpstarka grupper att ändå kunna ha en fot med på agendan.

För det tredje: Pressfrihet och allt prat om att det är bättre att de syns än att vi tystar ner det vi inte vill höra. Pressfrihet, jo - men inte på bekostnad av det pris flera miljoner människoliv fått betala. För mig vore det lika absurt om en tidskrift som handlade om hur man bäst torterar och misshandlar husdjur skulle få presstöd. Vissa saker är enligt lag förbjudna och det finns oftast en anledning till detta! Vissa saker går inte argumentera kring och att släppa lös och tillåta spridning av något som sedan ändå i huvudsak enbart kommer att läsas av det redan frälsta ser jag inte som en utveckling av pressfrihet och demokrati. Här vilar istället en fördumning och utarmning av vår förmåga att engagera oss och se ondskan i vitögat.

För det fjärde: just sådana som Poe och Lovecraft hade behövt lite presstöd och en konstnärslön. De hade behövt få blomstra och i alla fall knoppas i sin för dåtiden nya angreppssätt att skriva och sprida sitt budskap. De arbetade hårt i grändernas smuts för att bli satta på undantag av grupper som redan då framhärdade Nationalismen framför inspiration och nya tankar av medvetenhet om oss själva och det samhälle vi rör oss i.

Bu för Bääään! / Poppy

Galenskap

Ja, det snackas om att det är kemi och dofter och olika substanser hit och dit. Eller hur styrda vi är av att fortplanta oss för vår överlevnad och därför är sexualdriften en sådan stark indikator i känslolivet. Det pratas om trygghet och ensamhet, att man hellre är två än en, men hellre ensam med sig själv än när man är tu. Det snackas så mycket trams, sägs så mycket skit, ältas så många ord alldeles i onödan. För många lyriker. poeter, musiker, författare och brevskrivare har lagt ner alldeles för mycken möda på detta för absolut ingenting. För det är bara ren och skär galenskap. Så det så!

/Poppy slirar efter flera arbetsveckor med 13h arbetspass

Askmolnen senare

Afrika sägs drabbas av stora förluster på grund av Islands rytande vulkanmoln. Tusentals varor med färsk frukt, färska grönsaker och snittblommor ruttnar bort. Fattiga bönder i länder redan hårt drabbade av torka, krig, fattigdom och kolonialism kan i ett modernt årtusende se sig snuvade på konfekten av en liten ö på norra halvklotet. Jag ömmar för dessa utsatta individer som säkert sliter hårt för att precis lyckas mätta magen för dagen. Samtidigt är det något så outtalat absurt i denna rapportering.

Är vi på norra halvklotet så beroende av varor från Afrika att de måste fraktas med flyg? Görs det per vecka? Per dag? Eller hur ofta innebär det att vi förpestar luften och därmed allas vår tillvaro med transportflyg över jordklotets ban, hit och dit? Är det vettigt att vi ska importera SNITTBLOMMOR (rosor) från Afrika att köpa i vår ICA- eller Konsum-affär till en något billigare peng än hos blomsterhandlaren? Rosor som aldrig slår ut och vissnar ner i ett skrumpet tillstånd efter några dagar, av gud vet vad vilka kemikalier och tillsatser?

Är det rim och reson, logik och fason på att vi nödvändigtvis måste ha frukt och grönsaker just från denna kontinent till vår egen? Importerade från Kenya, har jag nog sett att det stått på sockerärterna jag hållit i min hand.

Förr åt vi säsongsbetonat och visste att dra nytta av detta. Att njuta av jordgubbarna under sommarmånaderna, äpplen på hösten, vinterpotatis och primörer på våren. Jag tror att vi alla skulle må mycket bättre om vi kunde återanknyta till detta livsförfarande igen, åtminstone delvis. Vi tar så för givet att vi alltid ska ha åtkomst till allt omedelbart. Är vi inte längre komna i vår sociala utveckling än ett spädbarn som kräver omedelbar tillfredsställelse av sina behov?

Bönderna i Afrika som odlar sina rosor, som de säljer för en spottstyver till en grossist, som säljer, som säljer osv tills de fraktas in i ett flyplan. De bönderna kommer naturligtvis att lida förluster rent ekonomiskt. I övrigt finns det bara en förlorare och det är vi allesammands på detta lilla klot som vi arbetar så hårt på att göra till ett intorkat, skrumpet päron. Bäva månde Kiviks äppelodlare som snart får exportera Alice till Australien för att få lite fart på den deflationerade tillvaron. Så fan heller!

/Poppy - som nu kommer att vägra köpa en enda ros som inte är odlad i en svensk plantskola!