Sannerligen säger jag Er att jag tror att jag så smått håller på att bli galen. Nej, nej, inte på det där sättet att jag vill slita mitt hår, riva min strupe och skrika ut min ångest. Utan på ett helt annat vis!
Hur ska jag hinna övertyga mänskligheten om fördelarna med att lära av varandra, älska och älska med varandra, ta vara på och känna glädje vid åsynen av oss? Vi levande. Hur ska jag hinna läsa allt jag vill läsa, lyssna på allt jag ännu inte lyssnat på - och då menar jag både toner och tal och hur ska jag hinna se allt jag vill se innan jag blir senil, skruttig, sjuk eller dödligt döende?
En annan sak som förbryllar mig, men också får mig att tro att det finns en knivsudd av ovanstående i min närvaro trots allt, är att plötsligt faller alla i armarna på varandra, ser varandra djupt i ögonen, trycker sig med självsäkerhet intill den andre och uttrycker att de har ett "förhållande". Jag dånar nästan och inte minst när hon som alltid och ständigt påmint mig om tvånget i ett förhållande, som ständigt uppmanat mig till att aldrig sova över hos någon. Vad tror ni hon gör nu? Om inte pratar i tungor om en man, med bakåtrullande ögonvitor i tomma glober. En man hon drömskt ska besöka, som hon ska sova över hos och bo hos.
Tydligen var Amor ute och sköt vilt. Eller sköt han välriktat och precist. När jag passerade la han ner pilen i kogern igen, eftersom "Hon där, nää...tyvärr, ingen idé alls. Jag har provat någon gång och det gick bara åt pipsvängen"
Eller var det allmän Kärleksfest och jag låg för en gångs skull och sov?
Jag tycker ju att det är roligt, men ganska konstigt. För är det verkligen DET HÄR eller DEN DÄR som de gått och väntat på? Eller varför blev det just han eller hon?
Just där kliar jag mig på hakan och saknar känslan av skäggstubb.
Mysterium!
/Poppy
torsdag 30 september 2010
fredag 24 september 2010
massor av böcker
Det skulle också kunna inledas med: Massor av kommers, massor av trängsel, syrebrist och både krims och krams. Bokmässan i Göteborg 2010.
Mest trängsel var det under torsdagen kring några bord med smink och jag förundrade mig över hur någon alls hinner tänka på utseende på denna mässa där man svettas och eventuellt smink enbart skulle rinna och när man börjar dricka vin på kvällen är ändå alla lika trötta och alla blir snabbt berusade, så då spelar sminket ännu mindre roll. Fast det är klart, en och annan oklanderligt fläckfri, skön varelse, helt bekväm i sina kläder och med tillhörande glänsande hår, får en alltid att inse att man aldrig kommer att bli annat än en blöt fläck jämfört med dessa lysande stjärnor, med eller utan namn.
Morgonen kunde ha börjat bättre. I mörkret, något sent ute med gasen i bottenplattan på bilen står det plötsligt, helt omotiverat trafikpoliser och viftar. Jag vevar ner rutan och säger i myndig ton till den manlige polisen "Jag ska med tåget och har inte tid med sådant här. Ge mig en påse att blåsa i, sen drar jag!"
Väl på tåget attackerar jag en person för att ha satt sig på min plats, vilket han inte alls hade gjort. Och jag som alltid irriterat mig på dessa snurriga typer som aldrig kan hålla reda på två moment; 1, Vagnens nummer och 2, Sittplatsens nummer. Där stöp jag verkligen!
Roligt var i alla fall väl inne på mässan att uppleva Louise Epstein från Sveriges Radio. En sådan entusiasm och glädje, full av bubblande tankar och prat. Urusel på engelska, men pratade helt ohämmat på ändå. Och var oemotståndligt charmig!
Att se Björn Wiman sköta rodret åt DNs olika inlägg var en annan upplevelse. Totalt fokuserad, energisk, vaken och lika blixtrande som ett engelskt fullblod som klipper med öronen ivrig att sätta av närhelst tillfälle ges.
Otroligt roligt att min bekant och tillika granne som projektledare rodde hem priset för årets kurslitteratur!
Sedan blev det sent och en hel del vin och jag fick springa ikapp spårvagnen, somnade på tåget och trodde ett tag jag missat min hållplats, vilket hade känts obehagligt. Hem i mörka natten och veta att vissa erfarenheter får man nytta av längre fram i livet. Man vet bara inte när!
/Poppy
Mest trängsel var det under torsdagen kring några bord med smink och jag förundrade mig över hur någon alls hinner tänka på utseende på denna mässa där man svettas och eventuellt smink enbart skulle rinna och när man börjar dricka vin på kvällen är ändå alla lika trötta och alla blir snabbt berusade, så då spelar sminket ännu mindre roll. Fast det är klart, en och annan oklanderligt fläckfri, skön varelse, helt bekväm i sina kläder och med tillhörande glänsande hår, får en alltid att inse att man aldrig kommer att bli annat än en blöt fläck jämfört med dessa lysande stjärnor, med eller utan namn.
Morgonen kunde ha börjat bättre. I mörkret, något sent ute med gasen i bottenplattan på bilen står det plötsligt, helt omotiverat trafikpoliser och viftar. Jag vevar ner rutan och säger i myndig ton till den manlige polisen "Jag ska med tåget och har inte tid med sådant här. Ge mig en påse att blåsa i, sen drar jag!"
Väl på tåget attackerar jag en person för att ha satt sig på min plats, vilket han inte alls hade gjort. Och jag som alltid irriterat mig på dessa snurriga typer som aldrig kan hålla reda på två moment; 1, Vagnens nummer och 2, Sittplatsens nummer. Där stöp jag verkligen!
Roligt var i alla fall väl inne på mässan att uppleva Louise Epstein från Sveriges Radio. En sådan entusiasm och glädje, full av bubblande tankar och prat. Urusel på engelska, men pratade helt ohämmat på ändå. Och var oemotståndligt charmig!
Att se Björn Wiman sköta rodret åt DNs olika inlägg var en annan upplevelse. Totalt fokuserad, energisk, vaken och lika blixtrande som ett engelskt fullblod som klipper med öronen ivrig att sätta av närhelst tillfälle ges.
Otroligt roligt att min bekant och tillika granne som projektledare rodde hem priset för årets kurslitteratur!
Sedan blev det sent och en hel del vin och jag fick springa ikapp spårvagnen, somnade på tåget och trodde ett tag jag missat min hållplats, vilket hade känts obehagligt. Hem i mörka natten och veta att vissa erfarenheter får man nytta av längre fram i livet. Man vet bara inte när!
/Poppy
onsdag 22 september 2010
Sverigedemokrater. Demokrater? Kiss my ass!
Ja, det är väl oundvikligt. De svenska demokraterna. Och fortfarande förbluffas jag över denna ihålighet, så lätt att genomskåda och ändå lyckas de med denna skenmanöver.
Vissa säger att de skäms för att vara svenskar, att det är obegripligt och frågar sig vilka som kan ha röstat på dessa, uppenbara icke-demokrater. Ja, det finns ju flera anledningar. Missnöje säger vissa, bristande politiskt intresse bland flertalet pekar andra värdemätare på och så finns väl den grundläggande rädslan. För det nya, det som komma skall. Det som är, men inte liknar det som var. Det som känns ovant och skaver. Där ett compeed-plåster inte är nog. För istället för att ta av sig skorna och vifta med tårna, knyts snörena än hårdare. Är det inte med disciplin som framgång och välmående nås?
Personligen ser jag också den nu långt gående trenden att vara en Individ, där enbart ens egna känslor och behov spelar Rollen i livet. Där andra som ifrågasätter eller ställer krav bara är obekväma och upplevs som moment av frustration. Så mycket för att lära av andra och varandra.
Men vill vi verkligen ha politiker med makt att tala om för oss att den svenska nationella identiteten och sammanhållningen håller på att försvinna? Jag undrar mest vad de överhuvudtaget menar med svensk identitet. Och sammanhållning? Vilken? Var?
Ett stärkande av den svenska kulturen. ?? Som bygger på så mycket annat än Svenskt. Och VAD är en svensk identitet?
Vissa säger att vi måste fortsätta ta de på allvar, låta dem föra sin talan och bemöta dem sakligt. Men är man själv helt förutan saklighet undrar jag just vilken svans man biter i, om inte sin egen.
Och hur var det nu med deras kulturpolitik? Att sätta P för stöd till kultur som ändå bara är till för att uppvigla folket. VILKEN kultur? Och har de helt missat poängen med att kulturen är till just för att ifrågasätta och ställa brännheta saker i centrum. Att ifrågasätta, sätta känslor och tankar i brand. Känns det obehagligt eller känns det historiskt bekant?
Hur - säg mig bara HUR - har någon tänkt att det ska gå att resonera med dessa uppenbara bakåtsträvare, med sjukt vridna idealiserade bilder av historien och Fader Brun?????
/Poppy Poohs on Yous
Vissa säger att de skäms för att vara svenskar, att det är obegripligt och frågar sig vilka som kan ha röstat på dessa, uppenbara icke-demokrater. Ja, det finns ju flera anledningar. Missnöje säger vissa, bristande politiskt intresse bland flertalet pekar andra värdemätare på och så finns väl den grundläggande rädslan. För det nya, det som komma skall. Det som är, men inte liknar det som var. Det som känns ovant och skaver. Där ett compeed-plåster inte är nog. För istället för att ta av sig skorna och vifta med tårna, knyts snörena än hårdare. Är det inte med disciplin som framgång och välmående nås?
Personligen ser jag också den nu långt gående trenden att vara en Individ, där enbart ens egna känslor och behov spelar Rollen i livet. Där andra som ifrågasätter eller ställer krav bara är obekväma och upplevs som moment av frustration. Så mycket för att lära av andra och varandra.
Men vill vi verkligen ha politiker med makt att tala om för oss att den svenska nationella identiteten och sammanhållningen håller på att försvinna? Jag undrar mest vad de överhuvudtaget menar med svensk identitet. Och sammanhållning? Vilken? Var?
Ett stärkande av den svenska kulturen. ?? Som bygger på så mycket annat än Svenskt. Och VAD är en svensk identitet?
Vissa säger att vi måste fortsätta ta de på allvar, låta dem föra sin talan och bemöta dem sakligt. Men är man själv helt förutan saklighet undrar jag just vilken svans man biter i, om inte sin egen.
Och hur var det nu med deras kulturpolitik? Att sätta P för stöd till kultur som ändå bara är till för att uppvigla folket. VILKEN kultur? Och har de helt missat poängen med att kulturen är till just för att ifrågasätta och ställa brännheta saker i centrum. Att ifrågasätta, sätta känslor och tankar i brand. Känns det obehagligt eller känns det historiskt bekant?
Hur - säg mig bara HUR - har någon tänkt att det ska gå att resonera med dessa uppenbara bakåtsträvare, med sjukt vridna idealiserade bilder av historien och Fader Brun?????
/Poppy Poohs on Yous
söndag 19 september 2010
Valsång, sorgesång?
Det lutar åt det håll jag länge misstänkt eller anat. Somliga säger sig vilja gråta över Sverigedemokraternas framgång och jag tänker för mig själv "Era dumma jävlar, det har ju varit uppenbart hur länge som helst!"
Så länge folk intresserar sig mer för vad de själva får i sin plånbok och struntar i villkoren för de sämre lottade, så länge folk får välja sina skolor och sin vård och strunt samma i de invandrade, från outhärdliga förhållanden - varför ska vi hjälpa dem och avsätta skattemedel för deras sak? De är ju i Svärje! Världens bästa land och det ska de vara jäävligt tacksamma över! Skaffa Er ett jobb, kamma Er och lär Er svenska så ska det nog ordna sig. Säkert!
När folk intresserar sig mer för sina egna bestyr än andras, när civilkuraget är så lågt att ingen ingriper eller opponerar sig mot dagliga orättvisor, uppenbara förtryck och diverse maktstrukturer accepteras. Vad annat är att vänta sig?
När författarna i vårt fisförnäma land skriver om spänningsmoment för att avlasta den moderna människan från sitt ekorrhjul och konstnärer väljer att skildra sina egna sår, istället för samhällets. Ja, jag är i alla fall inte ett dugg förvånad.
Jag undrar bara när kvarnstenen började dras och vem som la repet om halsen? När Charles Dickens skriver om sin Oliver Twist mellan 1837-1838 i spåren av "The Poor Law" från 1834, där det klart framgick att alla som kunde och ville, skulle kunna skaffa sig ett jobb - annars var man bara uppenbart lat och oduglig för samhället,- då undrar jag om något alls har förändrats.
Konstnärer/kulturarbetare har i raseri skildrat krigets förtryck, samhällets förtryck, kvinnors förtryck, utsatthet, isolering och känslan av vanmakt. Vissa skulle hävda att de fortfarande gör så, men i mina ögon lyser enbart neonskyltarna med deras egna namn efter föreställningen. För vem mer förändrades livet? För vem mer i samhällets kedjor rycktes det och slets? För vem sjunger de söta, glada som inte alls är intresserade av förändringar?
Så, ska politik åter bli en angelägenhet endast för fåtalet, för de som redan besitter makt i korridorerna och utanför också? Det är bannemej för lite revolution på gång!
/Poppy
Så länge folk intresserar sig mer för vad de själva får i sin plånbok och struntar i villkoren för de sämre lottade, så länge folk får välja sina skolor och sin vård och strunt samma i de invandrade, från outhärdliga förhållanden - varför ska vi hjälpa dem och avsätta skattemedel för deras sak? De är ju i Svärje! Världens bästa land och det ska de vara jäävligt tacksamma över! Skaffa Er ett jobb, kamma Er och lär Er svenska så ska det nog ordna sig. Säkert!
När folk intresserar sig mer för sina egna bestyr än andras, när civilkuraget är så lågt att ingen ingriper eller opponerar sig mot dagliga orättvisor, uppenbara förtryck och diverse maktstrukturer accepteras. Vad annat är att vänta sig?
När författarna i vårt fisförnäma land skriver om spänningsmoment för att avlasta den moderna människan från sitt ekorrhjul och konstnärer väljer att skildra sina egna sår, istället för samhällets. Ja, jag är i alla fall inte ett dugg förvånad.
Jag undrar bara när kvarnstenen började dras och vem som la repet om halsen? När Charles Dickens skriver om sin Oliver Twist mellan 1837-1838 i spåren av "The Poor Law" från 1834, där det klart framgick att alla som kunde och ville, skulle kunna skaffa sig ett jobb - annars var man bara uppenbart lat och oduglig för samhället,- då undrar jag om något alls har förändrats.
Konstnärer/kulturarbetare har i raseri skildrat krigets förtryck, samhällets förtryck, kvinnors förtryck, utsatthet, isolering och känslan av vanmakt. Vissa skulle hävda att de fortfarande gör så, men i mina ögon lyser enbart neonskyltarna med deras egna namn efter föreställningen. För vem mer förändrades livet? För vem mer i samhällets kedjor rycktes det och slets? För vem sjunger de söta, glada som inte alls är intresserade av förändringar?
Så, ska politik åter bli en angelägenhet endast för fåtalet, för de som redan besitter makt i korridorerna och utanför också? Det är bannemej för lite revolution på gång!
/Poppy
lördag 18 september 2010
Oreda
Såg på politikerdebatten igår via SVT. Lila bakgrund, lila slipsar - förutom på Lars Ohly -, lila dräkt på Maud. Hade de kommit överens om färgtemat innan och varför just lila, som både kan skrika och suddas ut i något blått eller grått. I går kände jag just att det grå tog över. Hur lila och sobert färgad tanken än var. Kavajer i grått som dominerande faktor och alla såg så grå ut i sig själva. Maria var snyggt sminkad, Maud nyblonderad och med luggen käckt på svaj och ändå. Varför når de inte längre ut än den pulpet de fick sig tillhanda att hålla tag i?
Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.
Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.
/ Poppy
Inte blir jag mer förtjust över allas glada miner efter berömmande ord i slutet. Ska man inte vara argare än någonsin på sina motkandidater i detta läge? Ska inte raggen vara rest och glimmande vargtänder anas i bettet? Ska inte varje part akta sig för det utdelade knivhugget som kommer när de minst anar det? För politik ska banne mej inte vara en slätstruken exposé i media, där det egentligen kvittar vem som får tryckt "Statsminister" på sitt visitkort. Politik ska vara så viktigt att man vill blöda, svettas och slåss för sin sak. Inte ett bekvämt kafferep en söndagskväll.
Mitt i allt fyller jag år och inser väl att det betyder mindre. Självklart betydligt mindre! Vad som betyder mer är dock att jag betyder inget.
/ Poppy
fredag 17 september 2010
Politikertjafs
Idag blev jag grundlurad och förbannad, samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta. Men ska verkligen politik liknas vid ett practical joke?
En lång man i obestämbara färger (jo, han var så himla bäääige), utan lejonman och med mild framfusighet erbjöd mig en kryddpåse på Ica. Jag tog kryddpåsen i handen och ovanpå den satt en klisterektikett Det enda arbetarpartiet. Självklart borde jag ha anat oråd, men efter en dag på nytt jobb och att därefter ha kånkat knappt 20 mil tur och retur, för att figurera ombud vid en bouppteckning, ja jag måste erkänna att jag inte riktigt var på alerten.
Någon liten varningsklocka ringde ändå fortfarande desperat i mitt inre och jag fick fram frågan: "Vilket parti representerar Du egentligen?" och det uppenbara svaret föll.
Hur långt får man driva tesen som företrätts av ens värsta antagonist under hela vår moderna politiska tid? Jag kunde inte låta bli att undslippa mig ett skratt av pur förvåning, som att ertappas med fingrarna i kakburken. Men hur kul är det egentligen? Jag skrattar inte mer.
/Poppy
En lång man i obestämbara färger (jo, han var så himla bäääige), utan lejonman och med mild framfusighet erbjöd mig en kryddpåse på Ica. Jag tog kryddpåsen i handen och ovanpå den satt en klisterektikett Det enda arbetarpartiet. Självklart borde jag ha anat oråd, men efter en dag på nytt jobb och att därefter ha kånkat knappt 20 mil tur och retur, för att figurera ombud vid en bouppteckning, ja jag måste erkänna att jag inte riktigt var på alerten.
Någon liten varningsklocka ringde ändå fortfarande desperat i mitt inre och jag fick fram frågan: "Vilket parti representerar Du egentligen?" och det uppenbara svaret föll.
Hur långt får man driva tesen som företrätts av ens värsta antagonist under hela vår moderna politiska tid? Jag kunde inte låta bli att undslippa mig ett skratt av pur förvåning, som att ertappas med fingrarna i kakburken. Men hur kul är det egentligen? Jag skrattar inte mer.
/Poppy
torsdag 16 september 2010
Bokmässa
Hepp, hepp! Så krokar vi tag i varandra och skrålar ikapp att vi klarar oss nog ändå.... I alla fall om vi kommer från bördiga Skåne, där det finns obegränsat med resurser, spända hängslen och frihet. Jo, så ÄR det bara. Vänj Er!
Bokmässan. Ett stort svettigt, industriliknande, varande bygge där det ska skramlas i månglarnas tempel, med förhoppningsvis en och annan tanke att bära med sig en bit i alla fall. En marknad där bästa ko, gurka och pumpa får pris efter utseende, tjocklek och inte minst populäritet.
Låter jag odelat negativ är det inte sanningen och hela sanningen, så hjälp mig gud! Nej, jag gillar visst att skrota runt där i flödet som gör en lika matt av trängslen som av glädjen att luncha med någon man inte sett på länge. Yrseln som kommer efter att ha besökt seriösa seminarium och klottrat ner små tankar i samband med dessa. Sällan återkommer jag dock till just dessa. Långt senare insåg jag att man också kunde göra mässan till sitt eget sjöslag, där startskottet för mitt eget rövande gick i fjor. Jag hissar nog Jolly Roger i år igen!
/Poppy med Träben
Bokmässan. Ett stort svettigt, industriliknande, varande bygge där det ska skramlas i månglarnas tempel, med förhoppningsvis en och annan tanke att bära med sig en bit i alla fall. En marknad där bästa ko, gurka och pumpa får pris efter utseende, tjocklek och inte minst populäritet.
Låter jag odelat negativ är det inte sanningen och hela sanningen, så hjälp mig gud! Nej, jag gillar visst att skrota runt där i flödet som gör en lika matt av trängslen som av glädjen att luncha med någon man inte sett på länge. Yrseln som kommer efter att ha besökt seriösa seminarium och klottrat ner små tankar i samband med dessa. Sällan återkommer jag dock till just dessa. Långt senare insåg jag att man också kunde göra mässan till sitt eget sjöslag, där startskottet för mitt eget rövande gick i fjor. Jag hissar nog Jolly Roger i år igen!
/Poppy med Träben
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)