Ordligt

Att tala i tungor, i gåtor eller bildligt känner vi alla till. Även rena grekiskan är bekant. Men hur gör vi med ord som vi gillar, men inte känner? Sådana vi känner igen, men inte kan. Som att veta att talet Pi är ungefär lika med 3,14. Vad tusan betyder det egentligen?

Visst kan man hoppa över och låtsas som ingenting, ofta ger sig ett samband ändå. Men jag tillhör verkligen dem som irriterar mig och stör mig på att jag inte i större utsträckning och genast kan ta till mig och lära mig. Att jag inte genast blir bekant, vän, pubrunde-kompis och bästis med en del av orden. Men jag är väl också sådan som person med andra personer. Några ändrar jag uppfattning om och tar de till mig, vilket alltid glädjer mig mest. Andra tappar jag tilltron till, vissa blir för bekväma, för allmängiltiga och andra falnar bara. Försvinner fastän man klamrar sig fast, kramar hårt tills man oundvikligt tappar taget. Vissa virvlar in som en obekymrad vind och nockar en direkt i av ren energi och glädje.

Nu har vi kommit fram till:
Reciprok. På engelska snarlikt reciprocal. Också ett begrepp inom matematiken, där likheter föreligger. Men ordet är inte helt lätt att ta till sig. Eller att sätta in i ett sammanhang. Ömsesidig står det i Nationalencyklopedin. Likartad eller inverterad kanske är bättre. Ett ord som tills vidare ändå tycks göra sig bäst inom matematiken och kanske bör stanna där. För inte säger vi femur när vi brutit lårbenet, även om det är just det benet som gått sönder.

Kanske håller jag på att utvecklas till en språkmaterialist? Bevare mig väl!!

/Poppy

Jämställdhet

På facebook presenterades i dag detta klipp kallat Smarta kvinnor. Och på något sätt har jag lust att utbrista I´m not amused!


Jag kan inte stämma in i kören av kommentarer som fnissande tränger fram att de måste öva mer på att vara förtjusande. Jag blir snarast provocerad. Att vi i det så kallade "Världens mest jämställda land" fortfarande inte kan betraktas som individer som tänker och agerar utifrån den vi är och vad vi vill. Fortfarande, dagligen överöses vi med vad vi FÖRVÄNTAS vara. Från männen är lätt att säga, men känns som att det råder en konsumtion kring vad vi förpliktas till att vara. Dagligen kan jag känna av att min röst inte räknas vid olika möten på jobbet, men talar en man ur skägget nickar alla plötsligt med pigga ögon.

Kvinnorna som verkligen inte hade eller har något alternativ. Är det åt de vi skrattar? Åt den försoffade synen på kön som något bundet till olika kvaliteter och förmåga till skapande, samt tankekraft?

Nej, jag skrattar inte åt stereotyper, så länge de fortfarande fortlever, kväver och trycker oss utåt, avsides i vårt dagliga leverne.

I´m not amused!!

Dåraktigt

Teater Giljotin har satt fart på olika tyckare, tänkare och filosofier med pjäsen Bli en dåre Makalöst är väl kanske inte ordagrant summerat, men en väl så god sammanfattning av kritikerkåren och publiken som får leka dårar de med. Det låter ju så fint och modernt mondänt att publiken får interagera. Lyllos de! Unikt är det visst också. Kan det bli annat än uppskattat?


Jag är inte så förtjust, vilket kanske framgår mellan raderna av detta i mitt tycke spektakel. Kanske för att det friar lite för mycket till konsumenterna. Flörtar lite von Trierskt med oss under parollen att vi är väl alla dårar. På något sätt.

Vilken egentligen ställer saken på sin spets; Vad är det som är dåraktigt? Är det endast i förhållande till de normer som tilldelas oss i olika sociala sammanhang? Är man på en burlesque afton i Köpenhamn förväntas man bannemej att VARA lite fri tanken. Beter man sig på samma sätt på ledningsgruppens möte dagen efter blir man stämplad som galen. Rent av opassande. Då och där finns inget utrymme för kulturella lustspel och förmågan att tänja på sina egna gränser, eller sina egna hämningar.

Under många år arbetade jag inom det som då kallades mentalsjukvården. Spår av stormavdelningarna fanns kvar, liksom patienterna från den tiden. Kvinnan som blev stämplad som ohjälpligt sjuk för att hon efter att ha blivit övergiven av sitt livs kärlek vägrade gå upp ur sängen. Det var visst udda på det fria 60talet. För det blev man sedan lobotomerad och kvar på livstid inom låsta dörrar. En annan kvinna hade diagnosen oligofreni. Hon vårdade sitt hår och sina naglar bättre och mer omsorgsfullt än någon annan jag träffat på. Men hennes diagnos ledde till en ofrivillig sterilisering.

Det jag säger är att psykiska sjukdomar inte är ett skämt, inget experiment. De patienter som behöver vården behövs tas på allvar. De människor som utsatts för rena övergrepp förtjänar respekt och inte en låtsaslek med våra egna gränsdragningar.

Förbjudet

Ja, man ska inte prata om vikt eller citera Wallis Simpson, som frotterade sig med nazisterna, tillsamman med sin abdikerande prins med: You can never be too rich or too thin.

För vi vet ju alla hur snedvridna, illusoriska och förljugna idealen om smalheten likt ett streck är. Sexistiska! Retuscherade och inte minst osunda!

Vi ser dessa magra modeller, hukande i sina höga klackar, mörka ringar under ögonen med sina attribut, det vill säga silikonbröst, silikonläppar och silikonrumpa vilket ter sig blasfemiskt gentemot "den sunda kvinnan". Den naturliga.

Ändå ser jag mig själv i spegeln och gillar det inte så värst. Det är inga stora saker, inget överflöd som stör, inget som är fel egentligen. Det är bara inte så litet som jag skulle önska att det var. Kläderna spänner istället för hänger. Det känns obekvämt och tråkigt.

Inte hjälper det med följande kvällsmeny: ett toblerone, ett ägg, fyra mackor med messmör och tre nävar mandelbiskvier. Har för att toppa detta också fått för mig att jag kan byta ut mina måltider mot lösgodis. I alla fall som mellanmål. Fast jag innerst inne vet att varken tandläkare eller kropp tar glädjeskutt över detta faktum. Så den stora frågan är: När ska jag börja med mitt nya, sunda jag? Finns det ens ett sådant liv i mig?

Nutella och whiskey

På kvällen efter en dag i minusgrader kryddad med obarmhärtig nordostsydvästlig vindstyrka à pinande känner man sig som bäst i koftan över en kopp te. Men så blir man lite sugen på något. Det där förbannade triggersystemet som hjärnan verkar arbeta konstant på. "Ge mig, ge mig, ge mig meeeraaaa!

Då dyker den upp. Nutellan. En vidrig smörja av hasselnötter, kakao och socker. Framför allt socker. Vem kom på att man skulle använda detta som pålägg? Lika orimligt som att smeta Marmite på mackan. Eller leverpastej för den delen.
För att kompensera det där översöta och inte ens tilltalande häller jag upp lite whiskey i ett dricksglas och räds inte ens min påtagliga erosion till konsumtion.

På det yttersta ska jag bättra mig. Det lovar jag!

Hjärtligt

Dagar kommer, de flesta går. Vissa minns vi, flertalet berör oss inte. Svåra minnen försvagas och ebbar ut, glada minnen blir bitterljuva. Mitt i allt pågår det ständigt. Livet, kärleken, närheten, ensamheten, tankens kraft och samma kraft som kan utarma en med ständiga klaustrofobiska tankar om ens upprepade misslyckanden.

Kärlekssorg eller saknad av ett älskad liv kan ge sig tillkänna lite när som, men kanske bränner det lite extra vid vissa högtider, som jul. Och som denna dagen i dag. När man ska äta myyyysig middag ihop, med den där buketten ståendes i den Alvar Aaltos vackra vas. Ljusen i kandelabern gnistrar ikapp med de tus speglingar i varandras ögon.

Få saker kan få en att känna sig mer ensam, olycklig, misslyckad och oälskad.

Så alla högtider är fåniga och överdrivna och alla Dagar att fira är om möjligt än fånigare och gör bara kommersialismens krafter gladare. Eller?

All you need is love! deklamerade the Beatles. Kruxet är väl bara att få det.