Så fint du beskriver det, den där helt självklara känslan av totalt kravlös kärlek som man på något sätt nog får vara glad om man får uppleva den en gång i livet. Som du beskriver din X så upplevde jag alltid min mammma.
Att komma hem dit till mina föräldrar efter att man hade flyttat var alltid lite fest, på sommaren att sitta på kökstrappan och dricka kaffe med mor och far när solen gick ner eller en morgon när man åt frukost också sittandes på samma trappa. Sen kanske satt man där och spritade egenhändigt plockade ärtor eller rensade vinbär.
På spisen stod alltid kaffekannan redo, alla som kom och gick i mitt barndomshem har samma minne, alla minns min mammma som en ganska tuff dam, alltid redo att lyssna på andras bekymmer eller glädjeämnen och alltid färdig att fixa fram kaffe och mackor eller laga middag till någon, ringa och fixa något åt en annan och alltid sätta sig själv sist i ledet. Alltid givmild med både pengar och saker, i efterhand önskar jag att hon inte hade varit riktigt så snäll mot alla andra utan hade unnat sig själv lite mer för det var verkligen inte mycket som hon la på sig själv.
Hur många gånger satt hon inte på min sängkant och masserade mitt huvud tills jag somnade när jag hade migrän fastän hon hade värre sjukdomar själv.
Eller min pappa som alltid ställde upp och körde och hämtade och lämnade mig varje dag i ur och skur hela gymnasietiden för att jag skulle slippa åka buss och byta två gånger.
Aldrig behövde jag oroa mig för att inte komma hem eller till något för alltid körde han mig vart jag ville och lika troget hämtade han mig oavsett om klockan var tio eller tre på natten visste jag att pappa kom och att min mamma alltid var med för att hålla honom sällskap. När man sen kom hem stod det alltid ett stort fat med smörgåsar och kaffe till mig.
Just den kärleken, den helt osjälviska är få förunnade att få uppleva tror jag, själv är jag glad att ha fått göra det inte från bara en utan flera personer.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaa, men precis sådär var det. Att komma till Södergatan 6B var alltid som att komma till en särskild plats, där det lagades mat åt mig, jag diskade, hon lyssnade, ställde frågor och fick mig att prata, hon berömde, uppmuntrade, uppskattade. Vi gick långa promenader bland höstlöv och kastanjer, bland vårsol och hyacinter. Vi pratade om hennes liv, om än fångat i flykten. Hon fixade att sy i knappen i jackan fem minuter innan jag var tvungen att rusa till tåget och hon smög in en slant i handen på mig när jag gick. Och redan när jag gick därifrån längtade jag tillbaka, ville stanna och bli kvar däri, i den känslan!
SvaraRaderaOch något X var hon aldrig. Bara en alldeles vanlig människa, anonym för så många. För mig har hon varit helt avgörande i mitt liv, den som betytt absolut mest och utan henne hade jag aldrig klarat mig där och då. Min älskade Farmor.
En tanke till alla dessa osjälviska människor som fått oss att känna trygghet i en turbulent tillvaro!
/Poppy
Jamen visst är det bara några speciella människor som har den där särskilda förmågan att få en att att känna sig älskad!
SvaraRaderaMed X menade jag bara att det var just den speciella person som du beskrev som är okänd för mig. Jag gissade dock på din farmor, jag har förstått att hon var en mycket kärleksfull och omtänksam kvinna! Och visst har hon format dig också, du är nog tycker jag, utan att ha träffat henne, väldigt lik henne!
Din farmor och min mamma verkar ha varit ganska lika som personer jag saknar min mamma varje dag, 14 år och en månad sedan hon gick bort.
Kram
Honey
Hm, jag retades bara lite med den där anmärkningen om X, för visst förstod jag vad Du menade! ;)
SvaraRaderaJa, inte alla kan, fastän de kanske vill få en att känna sig sedd, hörd, betydelsefull, ja älskad.
Jag grät en liten tår, men är glad. Att känna betyder att leva, även när det gör ont.
Honey Dear! / Kram Poppy