Utrensning

-Vad är det jag läser egentligen?!, utbrister den drygt 50-åriga kvinnan förskräckt. Blicken är precis sådär vidgad och stor som inför oväntade moment i livet. Såväl positiva som negativa. Munnen gapar och mungiprona skrynklar sig lite missbelåtet.
Vi andra ska låta förstå att det kanske inte var skräp vi just läst, men obehagligt och påträngande. På något sätt meningslöst. Just för att det drabbade.

Är vi så rädda för att känna, låta oss beröras och känna delaktighet även i utsatta människors öden?

-Vi visste inte! basunerade massan ut efter andra världskrigets slut. Varken om trakasserier, våldtäkter, tortyr, utvisningar, ghetton, koncentrationsläger, atombomber eller allmän våldsam meningslöshet.

Visst visste de. I alla fall något. Men kanske många valde att blunda. Kanske av rädsla. Kan vi känna den fruktan inom oss? Om vi kan det, kan vi då inte se att precis samma fruktan och instinkt att överleva kan vara placerad hos andra, i andra sammanhang, under andra tidsperioder, för andra människor?

Vad är det vill rensa ut, rena oss ifrån när vi inte vågar se, försöka bromsa och stoppa? Viljan att själv tänka? Känslan att själv uppleva?

Oksanens Utrensning bjuder på så många perspektiv och jag läser den i febrig hets. Det är spännande, obarmhärtigt och gripande. Dessa kvinnor och deras liv, för kvinnorna är alltid mer utsatta, i alla sammanhang. Ville de ens känna vid sina liv till slut? Varför skulle vi blunda för tyskarnas intåg i andra länder under andra världskrigets fanor och dimmiga krutrester? Varför skulle vi avstå från dem som försökte överleva? I allmänhetens ögon gjorde de fel. Överlöpare! Förrädare! Tyskhoror! Sovjethoror! Skammen tar aldrig slut. Sinar aldrig, tar inte ebb vid strandens rand.

Varför ska vi blunda för att trafficking är ett skeende här och nu? Hur unga, oskyldiga, fattiga, förväntansfulla, unga flickor som hoppas på ett bättre liv passeras till helvetets skärseldar. Mitt framför ögonen på oss. Varför vågar vi inte se? Varför vågar vi inte stå emot, sätta stopp för och göra det möjliga omöjligt?

Aliide, en ond kvinna? I mina ögon var hon en kvinna full av styrka, som ville leva sitt eget liv, i lugn och trygghet. I mina ögon offrade hon sig hur många gånger som helst för sin frihet och andras väl. Vilket kom att bli hennes livs bojor. För det priset fick hon sona alla sina dagar. Allt hon hade hoppats på och önskat sig förvann i en orkan utan nåd. Hennes styrka blev en skam, hennes tillbakadragenhet en misstanke om att något var fel. Varför kunde de bara inte lämna henne ifred?!

Hade Aliide levt under 1500-talet hade hon varit en häxa, utan minsta tvivel, en ren och skär häxa. Hade hon levt någon annanstans under andra förutstättningar och hade hon varit man hade hon varit en hjälte, kanske en ikon.

Oksanens text visar bara på att aldrig glömma, aldrig blunda, aldrig misstro, aldrig döma. Det vill jag aldrig sluta känna!

/Poppy

Epstein i P1

Vill bara säga att jag är smått galet förtjust, om inte lite förälskad i Louise Epstein. Jag tycker hon är alldeles fantastisk! Alltid envist nyfiken, frågvis och glad. Alltid energisk och irriterande positiv. Kunnig, påläst och samtidigt helt öppen. Hon är min allra, allra mesta Mollgan!

Kleenis

Länge har jag sagt att endast en man allena skulle kunna få mig upp ur den säng jag bäddat ner mig själv i och hasta iväg till något arrangemang. När sömnen fått tillträde till ens lekamen och man gett efter för den där ljuva känslan (nästan som att ge efter för sex) av att förnimma ett drömlikt tillstånd. Då är ett SMS på telefonen inte mycket värt. Då skall det bönas och bes, lovas och lovas. Och det händer ju inte. Så jag har deklamerat att endast om James McAvoy hör av sig är jag redo att kasta av mig nattlinnet. Mortensen skulle nog också funka. Möjligen också för ett sent SMS från herr Craig. Och lätt i sinnet somnar jag i visshet av att det ju ändå aldrig kommer att hända. Då är det ju alltid lätt att lova bort sig.

Men nu har jag fått revidera om alla de där tankarna och befriandet i dem. För igår hastade jag in för att lyssna på Björn af Kleen. Viss om att det skulle bli ett intressant föredrag. Intressant i bemärkelsen upplyftande, informativt, kärnfullt, belysande och överraskande. Det var det också. Plus att det var mycket roligare än många insåg, mycket skarpare än många anade. Vältaligt och så artigt att alla närvarande pensionärer måste ha drömt om honom som blivande svärson. I blå linnekavaj, ljusa byxor och sjömansrandig tröja. Hur skulle det kunna gå fel?

Nervositeten inledningsvis var lika fylld med laddning, med en påtvingad uppbromsning av sin egen frenesi, en koncentration, en vilja, en lyskraft och otäjmbarhet i ett. Klart man går i däck innan sekonden kommit till fem fingrar.

Nej, jag vill inte gå i säng med herr Kleen, jag vill inte bli hans lyssnande vän eller intellektuelle utmanare. Däremot vill jag mer än gärna fortsätta ta del av hans unika förmåga att skapa debatt, sätta känslor i svall och våga rispa i läkta sår.

Jag är nästan lite kär. Och skulle han SMSa en sen kväll om en fest skulle jag i alla fall överväga att ta mig upp ur sängen. Eloge!

Det blir bara värre

Den här tröttheten har nu övergått från en enda, evighetsliknande ton, till ett som känns mer som nedtryckt i en kartong fylld med vadd. Signalen som ljöd innan gav i alla fall livstecken ifrån sig. Där jag befinner mig nu känns det varken som jag kan se, höra eller tänka längre. Som kroppen, utan hänsyn till mitt pågående liv, bryskt skriker att nu är det banne mej färdigt. Nu har den gjort sitt under ständigt slitsamma år och den tänker lämna in.

Är det nu man ska åka och fixa reservdelar? Spruta silikon i fogarna och hjälpligt spika och lappa. Fult blir det, men funkar ett tag till. Kanske.

Inte ens min viljestyrka förmår att få igång min förslavade kropp. Det blir kanske bättre i morgon, men nej, det har ju faktiskt bara blivit sämre. Dag efter dag, år efter år. Blodsmaken i munnen är det enda reella som påminner mig om att hjärtat ännu slår.

Sömnpiller

Tänk såhär: en knastrig, gammal LP-skiva där man kan se reporna i lacken. Den läggs på plats, snurrar igång och så börjar de små återkommande, upprepande stötvisa lätena från Laurie Anderson att sprida sig i rummet. Som en mässande präst i Kirgizistan. Inte för att jag någonsin varit där och tror knappast jag skulle kunna peka ut landet på kartan. Men framför mig ser jag en präst i överdådig guldglittrande rock (som heter något annat på fackspråk), med en hög mössa (som inte heter mitra) och det där karet med rökelse som nästan vildsint kastas fram och tillbaka. Under ett entonigt, till synes evigt mumlande till mässande.

Efter de där "oh, oh, oh, oh". "a, a, a, a, a," kan man tänka på en soffa och en filt i fleece. Där befinner jag mig, lika opigg som en mört är dess motsats. Lika enfaldigt tom och sövande som Laurie Anderson. Eller den där prästen i prästkappa med gulbrokad i Kirgizistan. / Poppy