En måste

Det är mycket man inte borde. Minst lika mycket av den varan, som av den man borde. Jag borde inte sitta här och skriva nu, lika mycket som jag borde sitta på jobbet och spotta ur mig den där reklamtexten med sällan skådad frenesi.

Jag borde inte äta den där brödbiten med chips till lunch och jag borde framför allt röra mig mer och oftare. För att det är bra för mig! Min livskvalitet lär då enligt fastslagna rön bli bättre, för att inte tala om längre.

Jag borde städa mer, skura golven oftare, diska bättre och plantera om blommorna, i alla fall de stackars rotskotten. Sen borde jag laga min cykel, sätta upp gardiner, le mera, vara mer effektiv, glad och bejakande.

Livet och min vilja i det är förslavat under andra bördor. Att befinna sig i skugglandet kan även en solskensdag kännas påfrestande eller väcka anarkisten inom en.

/Poppy

Såhära

Är det. Livet gillas ändå lite mera idag, än det gjordes igår. För att det har varit solsken, runt 10 grader, man har svettats i för varma jackan för första gången i år. Vintergäcken gulnar, snödropparna breder ut sig och så koltrasten med sina oslagbara harmonier. Aldrig känner jag mig så trygg och förväntansfull som i närheten av hans sång.
Dessutom är det flera månader kvar till strandkläder och njuter av skjortans glipande i byxlinningen.

/ Poppy

Historiskt och visionärt

Har fastnat för historiska berättelser och skeenden. Till detta finns det säkert en rationell, eller i alla fall en psykologisk förklaring även om jag själv kan tycka det är lite märkligt, eftersom jag avskyr all nostalgi och vurmande för gamla, goa tider. Jag vill ständigt som Boye bryta upp och se den nya dagen gry. Jag känner ständigt rastlösheten rassla inom mig och längtar efter ställen där man blott sover en gång.

Men jag upphör inte att fascineras över dessa naiva, plikttrogna, unga män i världens krig med så mycket tur att det ter sig orimligt. De, som överlevde och aldrig hör jag en enda av dem nämna något som helst ärorikt med den ständiga slakten av människor, djur och natur.

Däremot tänker jag att likt Gandhi skulle jag vilja ta kontroll över mig själv och mina begär, även när frestelserna är som störst. Kanske är det något vi alla borde öva på ibland istället för att irriteras över bussens försenade ankomst på fem minuter.

I will be popular - eller Skit ner Dig

Ja, en tidig tisdag morgon när solen gäckar över en sky av blått hölje kan man känna att NU räcker det. Så fanimej. Trots duvans väckningshoande, bofinkens knatter och kråkornas lovsång om vårens antågande.

Nej, klockan 07.00 och med sår upprivna på armarna över tanken på ännu en ekonomisk härva, är det ändå inte det som får mig att vilja bryta loss och bryta upp. Inte ens jobbet med sin onaturliga överbelastning där man får arbeta minst 11 timmar om dagen för att ha en chans att inte komma efter. Helst utan några vilodagar alls. Eller att chefen utesluter en och man tas bort från listor och ersätts med andra namn. Nej, det som får mig att surmulet och ändå, efter visst övervägande under flera år känna att nu räcker det. Det är dessvärre inga andra än många av de jag känner.

Kalla dem Egoboostade, självupptagna, fixerade vid sitt inpinkade revir, okänsliga och måna om att övertyga med småaktig retorik. Men det är ändå inte det som är droppen som så berömt även urholkat denna flinta av sten. Det är istället deras missunsamhet, deras instängda och insnärjda avundsjuka, som de tror håller sig dold bakom hagtornshäcken obarmhärtiga hullingar.

Nej, det gör för ont när de fastnar och sticker in, innanför huden och plågsamt ger sig till känna. När de inte bjuder på en minsta klapp på axeln för alla de ut- och inmanövrar man lagt sig vinn om för att försöka räcka till. Vilket då bemöts av molande tystnad, flackande blickar och det gamla beprövade, att stänga någon ute genom att ignorera dess existens.

Ja, Ni kan fortsätta tro ni är så fina, duktiga och poppis så. Varsågoda! Sug i Er! Men jag kommer inte att stå där nästa gång och vara en av dem som falskeligen applåderar enbart i syfte att sedan åtnjuta samma recept. För ibland händer det att medicinen är slut.

Good Bajs! / Poppy

Söndagsgöra

Undrar om det var månen som fick mig att gå i däck igår och ignorera väckningen på mobilen? Eller om det var de 26 arbetsdagarna på raden? Möjligheten finns ju också att det var allt godis, eller de tre musketörerna till hundar som såg till att släcka den flämtande lågan av energi.
Har varit ute på en morgonpromenad utan energi och framför allt, utan glasögon. Det ger alltid omgivningarna en ny dimension. Stenbumlingarna förvandlas till små kaniner som äter gräs, en sopsäck blir en pigg, liten hund och vägskyltarna kan lika gärna påbjuda 80 som 50. Livet blir fyllt av fler möjligheter utan hjärnan i "på"-läge.

Vet inte riktigt hur jag nu ska lyckas samla ihop ork och kraft inför den där loppisen. Ingen sol heller. Kommer kanske inte ens något folk då? Har lovat hämta upp de andra klockan 9.00, men jag har inte ens packat bilen ännu med mitt bråte. Bäst att få i sig lite kaffe, köra 1-minuts pep och sedan bara skruva upp volymen.

Söndagsfriden..var det ett fenomen som dog ut på 1950-talet? Eller 1850-talet? / Poppy vet inte hur någon tid ska bli avkoppling istället för stresskopplad

Fredagsmys

Nej, jag orkar inte dricka upp ölen. Den är inte ens särskild god. Eller kall. Äggmacka med kaviar. Knäckebröd utan smör. Fredagsmys hyser alternativ mot transfetter och smulor i mattan. Förvisso smular knäckebröd en hel del också, men fettfläckarna efter dem blir i alla fall betydligt mindre.

Jag ser lidande, förtvivlade, gråtande barn i Libyen som kablas ut till omvärlden och det hugger och hackar sönder något inom mig. Otillräckligheten för världen, för lidande, för orättvisor och grymhet. Som om inte den vardagliga otillräckligheten redan satte tillräckligt med dåligt samvete inom en. Känslan av vanmakt inför kraven från andras vilja och önskemål. Själv balanserar man som den där elefanten på en spindeltråd. Förgäves. Under tiden skjuts oskyldiga ihjäl för en tro på ett annorlunda, kanske bättre liv.