Overkligt, stora och vita kristaller som faller så tyst, så stilla, som om de ville lugna, hålla om och trösta. Mitt i det går jag, springer jag.
Jag springer och springer, snö i ögonen, snö i skorna som smälter och lägger sig som en erinran om livets hårdhet kring mina fötter.
Frasande, krasande ljud när jag plogar mig fram med två hundar i band som nästan drar mig framåt, ropar ut i tystheten "Vi vill och vi kan!". Springa. Så snabbt och så länge som möjligt.
Pulserande handleder som vittnar om blodets färd i mitt inre. En kropp som ännu andas, står, springer, går. Jag tar ny sats och känner enkelheten dansa under sulorna, ändå kan jag inte sluta tänka på när det sista steget kommer, det allra lättaste, som får en att sväva i det tomma intet. När steget över stupet tar fart och man låter den korta delen av en sekund förbli en evighet innan den bestående vilan tar vid.
/Poppy
lördag 27 november 2010
fredag 26 november 2010
Intelligenta paddor
Nu ska det visst heta surfplatta istället för läsplatta och efter Iphonen har Ipaden vunnit allt mer mark, snabbt försvenskad helt enligt tidsandan till padden och olika paddar. Lätt att förväxla med paddan och numera måste man verkligen veta vilken kontext man befinner sig i för att inte misstolka orden och dess tillhörighet.
Jag råkade snava över en lustig fråga i sammanhanget när en person med pannan i djupa veck, frågade vad I:et framför phone och pad stod för. Då slog det mig att intelligens varken står högt i kurs numera eller nyttjas speciellt mycket för den delen.
Om nu surfplattan ska bli årets julklapp borde ju e-böckerna vinna mark i hisnande hastighet. Men hur kommer det egentligen att bli DÅ? OM? Att man laddar ner musik efter tycke och smak förstår jag och inte många musiker har gjort eller gör sammanhängande verk som bildar en helhet, bortsett från den klassiska musiken då. Men ett scenario utspelar sig framför mitt inre: om man nu kan ladda ner kapitel från en bok. Kommer man då att hoppa över vissa kapitel och bara ladda ner de som är tillräckligt sexiga, spännande, mordiska eller vad man nu är ute efter? Då mister ju helt plötsligt romanen som form hela sin essens. Men det kanske kan gynna andra former av litteratur som novellen och poesin.
En annan sak med den här förbaskade plattan. Kall, opersonlig och för mina känsliga ögon ett oläsbart fenomen. Det är jättebra att man kan ladda ner hur många böcker som helst, att man kan vända på den som om den var en bok, lägga bokmärken och ja...allt man kan med en RIKTIG bok. Men man kan inte lukta på den och känna Farmors doft i den eller den där torra doften av papper från en bok som legat i sommarvärmen på vinden. Man kan inte prassla med billigt papper i pocketvarianterna eller känna tummen glida över glatta sidor i fotoböckerna. Två viktiga, sinnliga upplevelser!
Liksom det finns robotar som kan städa, klippa gräs, mata gamla och utföra det ena och det andra måste jag säga att nej, lika lite som jag vill kramas med en robot - som jag ändå kan stänga av när jag vill - lika lite vill jag sitta med en tråkplatta när jag kan ha en egen, taktil upplevelse med en bok i handen som jag kan prassla med och klottra i hur mycket jag vill.
/Poppy
Jag råkade snava över en lustig fråga i sammanhanget när en person med pannan i djupa veck, frågade vad I:et framför phone och pad stod för. Då slog det mig att intelligens varken står högt i kurs numera eller nyttjas speciellt mycket för den delen.
Om nu surfplattan ska bli årets julklapp borde ju e-böckerna vinna mark i hisnande hastighet. Men hur kommer det egentligen att bli DÅ? OM? Att man laddar ner musik efter tycke och smak förstår jag och inte många musiker har gjort eller gör sammanhängande verk som bildar en helhet, bortsett från den klassiska musiken då. Men ett scenario utspelar sig framför mitt inre: om man nu kan ladda ner kapitel från en bok. Kommer man då att hoppa över vissa kapitel och bara ladda ner de som är tillräckligt sexiga, spännande, mordiska eller vad man nu är ute efter? Då mister ju helt plötsligt romanen som form hela sin essens. Men det kanske kan gynna andra former av litteratur som novellen och poesin.
En annan sak med den här förbaskade plattan. Kall, opersonlig och för mina känsliga ögon ett oläsbart fenomen. Det är jättebra att man kan ladda ner hur många böcker som helst, att man kan vända på den som om den var en bok, lägga bokmärken och ja...allt man kan med en RIKTIG bok. Men man kan inte lukta på den och känna Farmors doft i den eller den där torra doften av papper från en bok som legat i sommarvärmen på vinden. Man kan inte prassla med billigt papper i pocketvarianterna eller känna tummen glida över glatta sidor i fotoböckerna. Två viktiga, sinnliga upplevelser!
Liksom det finns robotar som kan städa, klippa gräs, mata gamla och utföra det ena och det andra måste jag säga att nej, lika lite som jag vill kramas med en robot - som jag ändå kan stänga av när jag vill - lika lite vill jag sitta med en tråkplatta när jag kan ha en egen, taktil upplevelse med en bok i handen som jag kan prassla med och klottra i hur mycket jag vill.
/Poppy
måndag 22 november 2010
Jag är bildad
Fackförbundet DIK har dragit igång en kampanj som de kallar Jag är bildad. Kaxigt sträcker de ut hakan och uppmanar "de som kan lite mer och inte är rädda för att visa det" att gå med i kampanjen.
Jag förstår visst att kampanjen har ett syfte att se vad kunskap bidrar med och samtidigt höja statusen för humaniora. Där man ser allt hårdare livremmar spännas ännu ett hål, där bibliotek läggs ner och såväl offentliga som privata kulturförvaltningar och föreningar får allt mindre bidrag lämnas ett stort svart kraterhål som är än viktigare i våra tider att fylla. För att vi lever i en kaotisk tillvaro, en våldsam tillvaro, en osäker tillvaro som behöver andra kanaler än de rent retoriska och politiska. I alla tider har ord, färg, vrål med mera använts som förlösande reaktioner på samhällets omvälvningar. Att vi år 2010 skulle ha andra behov är rent jävla trams.
MEN samtidigt tycker jag kampanjen är fånig och dess slogan tillika. Det är som att lista 100 böcker och säga att har du läst dessa lille vän, ja då är du så allmänbildad så. Klapp på huvudet och godkänt-stämpeln i baken. Nu tycker jag ju inte heller att det är något fel på att vara vare sig allmänbildad eller bildad, men när det ska till kampanjer som måste få oss att skryta lite mer i den helt rätta individualistiska tidsandan, ja, det är då jag tycker det känns obekvämt.
Jag behöver inte gå omkring och tala om för andra hur otroligt duktig jag är, jag behöver inte vara bättre än andra eller ens gilla att vara det. Kan inte kunskap få bygga på nyfikenhet och intresse, snarare än vassa armbågar och namedropping till you die?
/Poppy
Jag förstår visst att kampanjen har ett syfte att se vad kunskap bidrar med och samtidigt höja statusen för humaniora. Där man ser allt hårdare livremmar spännas ännu ett hål, där bibliotek läggs ner och såväl offentliga som privata kulturförvaltningar och föreningar får allt mindre bidrag lämnas ett stort svart kraterhål som är än viktigare i våra tider att fylla. För att vi lever i en kaotisk tillvaro, en våldsam tillvaro, en osäker tillvaro som behöver andra kanaler än de rent retoriska och politiska. I alla tider har ord, färg, vrål med mera använts som förlösande reaktioner på samhällets omvälvningar. Att vi år 2010 skulle ha andra behov är rent jävla trams.
MEN samtidigt tycker jag kampanjen är fånig och dess slogan tillika. Det är som att lista 100 böcker och säga att har du läst dessa lille vän, ja då är du så allmänbildad så. Klapp på huvudet och godkänt-stämpeln i baken. Nu tycker jag ju inte heller att det är något fel på att vara vare sig allmänbildad eller bildad, men när det ska till kampanjer som måste få oss att skryta lite mer i den helt rätta individualistiska tidsandan, ja, det är då jag tycker det känns obekvämt.
Jag behöver inte gå omkring och tala om för andra hur otroligt duktig jag är, jag behöver inte vara bättre än andra eller ens gilla att vara det. Kan inte kunskap få bygga på nyfikenhet och intresse, snarare än vassa armbågar och namedropping till you die?
/Poppy
söndag 21 november 2010
Niklas Wahllöf
Jag vet att jag snart måste sluta tjata om denne man och hans sätt att förmedla sig. Oftast handlar det om något TV-program, men ännu bättre är han i mina ögon när han får fria tyglar med någon författare.
Det som gör honom så bra är att han alltid har en stor dos respekt för de han pratar till, i detta fallet oss tidningsläsare och TV-tittare. Jag erkänner att också jag sätter på dumburken mellan varven och jag betalar ju till och med licensavgift för detta. Borde inte alla radio- och TV-kritiker egentligen vara anställda av SR respektive SVT? Utan recensenterna stod de sig ofta slätt!
Dessutom finns där en vardaglig ton som elegant och utan knussel eller krångel kan övergå i något mera djuplodat. Det känns enkelt att vara med honom, lätt att ta till sig honom och samtidigt vet man att det finns så mycket mer där att hämta om man bara fick....
Glimten i ögonvrån icke att förakta!
Naturen
Det som gör honom så bra är att han alltid har en stor dos respekt för de han pratar till, i detta fallet oss tidningsläsare och TV-tittare. Jag erkänner att också jag sätter på dumburken mellan varven och jag betalar ju till och med licensavgift för detta. Borde inte alla radio- och TV-kritiker egentligen vara anställda av SR respektive SVT? Utan recensenterna stod de sig ofta slätt!
Dessutom finns där en vardaglig ton som elegant och utan knussel eller krångel kan övergå i något mera djuplodat. Det känns enkelt att vara med honom, lätt att ta till sig honom och samtidigt vet man att det finns så mycket mer där att hämta om man bara fick....
Glimten i ögonvrån icke att förakta!
Naturen
fredag 19 november 2010
Kravlös kärlek
Så fint du beskriver det, den där helt självklara känslan av totalt kravlös kärlek som man på något sätt nog får vara glad om man får uppleva den en gång i livet. Som du beskriver din X så upplevde jag alltid min mammma.
Att komma hem dit till mina föräldrar efter att man hade flyttat var alltid lite fest, på sommaren att sitta på kökstrappan och dricka kaffe med mor och far när solen gick ner eller en morgon när man åt frukost också sittandes på samma trappa. Sen kanske satt man där och spritade egenhändigt plockade ärtor eller rensade vinbär.
På spisen stod alltid kaffekannan redo, alla som kom och gick i mitt barndomshem har samma minne, alla minns min mammma som en ganska tuff dam, alltid redo att lyssna på andras bekymmer eller glädjeämnen och alltid färdig att fixa fram kaffe och mackor eller laga middag till någon, ringa och fixa något åt en annan och alltid sätta sig själv sist i ledet. Alltid givmild med både pengar och saker, i efterhand önskar jag att hon inte hade varit riktigt så snäll mot alla andra utan hade unnat sig själv lite mer för det var verkligen inte mycket som hon la på sig själv.
Hur många gånger satt hon inte på min sängkant och masserade mitt huvud tills jag somnade när jag hade migrän fastän hon hade värre sjukdomar själv.
Eller min pappa som alltid ställde upp och körde och hämtade och lämnade mig varje dag i ur och skur hela gymnasietiden för att jag skulle slippa åka buss och byta två gånger.
Aldrig behövde jag oroa mig för att inte komma hem eller till något för alltid körde han mig vart jag ville och lika troget hämtade han mig oavsett om klockan var tio eller tre på natten visste jag att pappa kom och att min mamma alltid var med för att hålla honom sällskap. När man sen kom hem stod det alltid ett stort fat med smörgåsar och kaffe till mig.
Just den kärleken, den helt osjälviska är få förunnade att få uppleva tror jag, själv är jag glad att ha fått göra det inte från bara en utan flera personer.
Att komma hem dit till mina föräldrar efter att man hade flyttat var alltid lite fest, på sommaren att sitta på kökstrappan och dricka kaffe med mor och far när solen gick ner eller en morgon när man åt frukost också sittandes på samma trappa. Sen kanske satt man där och spritade egenhändigt plockade ärtor eller rensade vinbär.
På spisen stod alltid kaffekannan redo, alla som kom och gick i mitt barndomshem har samma minne, alla minns min mammma som en ganska tuff dam, alltid redo att lyssna på andras bekymmer eller glädjeämnen och alltid färdig att fixa fram kaffe och mackor eller laga middag till någon, ringa och fixa något åt en annan och alltid sätta sig själv sist i ledet. Alltid givmild med både pengar och saker, i efterhand önskar jag att hon inte hade varit riktigt så snäll mot alla andra utan hade unnat sig själv lite mer för det var verkligen inte mycket som hon la på sig själv.
Hur många gånger satt hon inte på min sängkant och masserade mitt huvud tills jag somnade när jag hade migrän fastän hon hade värre sjukdomar själv.
Eller min pappa som alltid ställde upp och körde och hämtade och lämnade mig varje dag i ur och skur hela gymnasietiden för att jag skulle slippa åka buss och byta två gånger.
Aldrig behövde jag oroa mig för att inte komma hem eller till något för alltid körde han mig vart jag ville och lika troget hämtade han mig oavsett om klockan var tio eller tre på natten visste jag att pappa kom och att min mamma alltid var med för att hålla honom sällskap. När man sen kom hem stod det alltid ett stort fat med smörgåsar och kaffe till mig.
Just den kärleken, den helt osjälviska är få förunnade att få uppleva tror jag, själv är jag glad att ha fått göra det inte från bara en utan flera personer.
torsdag 18 november 2010
Baksidan av insidan
Vad hade Du tänkt att bli när Du blev stor? Vem skulle Du vara och hur skulle Din sociala situation se ut?
Jag minns min mormor som sa att livet inte alls blev som hon hade tänkt sig. Ändå utstod hon en hel del som barn, fosterhemsplacerad, pryglad och snudd på våldtagen. Vad jag menar är att hon i sin barn- och ungdom bibehöll en tilltro till livet och sin egen kraft att vara en del av livet, trots det förödmjukande och nedbrytande former hon fick växa upp inom.
Så NÄR tappar man den tron? När börjar tilliten avta? Och när inser man att loppet är kört och det enda man har kvar i livet är att köra i samma uppslitna hjulspår eller att köra fast? Och måste det verkligen vara såhär?
Är kärleken störst och avsaknaden av den som gör skillnad? Jag vet inte, men vill gärna ha svar på det.
/Poppy
Jag minns min mormor som sa att livet inte alls blev som hon hade tänkt sig. Ändå utstod hon en hel del som barn, fosterhemsplacerad, pryglad och snudd på våldtagen. Vad jag menar är att hon i sin barn- och ungdom bibehöll en tilltro till livet och sin egen kraft att vara en del av livet, trots det förödmjukande och nedbrytande former hon fick växa upp inom.
Så NÄR tappar man den tron? När börjar tilliten avta? Och när inser man att loppet är kört och det enda man har kvar i livet är att köra i samma uppslitna hjulspår eller att köra fast? Och måste det verkligen vara såhär?
Är kärleken störst och avsaknaden av den som gör skillnad? Jag vet inte, men vill gärna ha svar på det.
/Poppy
tisdag 16 november 2010
Lena händer, mjuka kinder
Plötsligt stod hon bara där. I sitt kök, evigt förknippad med potatis i aluminiumkastruller och den röda 50-talstapeten med vitt rombmönster i. Har det någonsin funnits en vackrare tapet tänkte jag ofta, med fötterna på plastmattorna ovanpå det lättstädade linoleumgolvet i svartvita rutor.
Hon verkade yngre på något sätt och jag minns inte riktigt, men hade hon inte snickarbyxor under förklädet? Pigg, glad, pratsam, vital. Hennes vackra små smilgropar och mjuka kinder som var som siden att vidröra.De lena händerna som alltid klappade, rörde och berörde med kärlek, som också flitigt tvättades i citronskal efter att ha skalat potatis. För att inte få mörka nagelband. Hon kan inte ha varit en dag över 50 år. Där och då.
Min dyraste skatt, den svarta afghantiken kom också gåendes in i köket. Aldrig en ond tanke från hennes sida heller. Inte ett grått strå i hennes vackra ansikte med de mörka, små ögonen, under det lockiga håret, fördelat i en naturlig mittbena. Hon följde mig överallt och vart jag än var och skulle aldrig ha tvekat att gå vid min sida. Vi var som lång och lerhalm under många, många år.
Kastrullerna på spisen kokade, kranen spolade och porslinet som skulle dukas fram skramlade. Den röda fasanen i sirligt mönster på tallrikarna. Den greppvänliga svarta plasten i gense-besticken som bara togs fram till festligheter. Som när jag kom på besök. Tänk att jag var viktig för någon.
Viktigast av alla var ändå Du, med Din ständiga och totala närvaro, gästfrihet och osjälviskhet. Alltid goda ord att förmedla, även om jag vet att Du suckade över mig många gånger. Skillnaden var bara att Du nästan aldrig lät mig märka av det. Jag fick vara som jag ville i Din närhet med tolerans och acceptans.
Arton år sedan nu jag kunde öppna den där porten med trähandtag, springa upp för marmortrappan och trycka tre gånger på dörrklockan, så Du visste att det var jag som kom. Södergatan 6B. Jag kommer aldrig att sluta sakna eller glömma.
/Poppy
Hon verkade yngre på något sätt och jag minns inte riktigt, men hade hon inte snickarbyxor under förklädet? Pigg, glad, pratsam, vital. Hennes vackra små smilgropar och mjuka kinder som var som siden att vidröra.De lena händerna som alltid klappade, rörde och berörde med kärlek, som också flitigt tvättades i citronskal efter att ha skalat potatis. För att inte få mörka nagelband. Hon kan inte ha varit en dag över 50 år. Där och då.
Min dyraste skatt, den svarta afghantiken kom också gåendes in i köket. Aldrig en ond tanke från hennes sida heller. Inte ett grått strå i hennes vackra ansikte med de mörka, små ögonen, under det lockiga håret, fördelat i en naturlig mittbena. Hon följde mig överallt och vart jag än var och skulle aldrig ha tvekat att gå vid min sida. Vi var som lång och lerhalm under många, många år.
Kastrullerna på spisen kokade, kranen spolade och porslinet som skulle dukas fram skramlade. Den röda fasanen i sirligt mönster på tallrikarna. Den greppvänliga svarta plasten i gense-besticken som bara togs fram till festligheter. Som när jag kom på besök. Tänk att jag var viktig för någon.
Viktigast av alla var ändå Du, med Din ständiga och totala närvaro, gästfrihet och osjälviskhet. Alltid goda ord att förmedla, även om jag vet att Du suckade över mig många gånger. Skillnaden var bara att Du nästan aldrig lät mig märka av det. Jag fick vara som jag ville i Din närhet med tolerans och acceptans.
Arton år sedan nu jag kunde öppna den där porten med trähandtag, springa upp för marmortrappan och trycka tre gånger på dörrklockan, så Du visste att det var jag som kom. Södergatan 6B. Jag kommer aldrig att sluta sakna eller glömma.
/Poppy
måndag 15 november 2010
Såhär
Ja, såhär är det utan att spara på skrytet om misantropens tillvaro. Det är de facto november, vilket i sin tur betyder att det är mestadels grått, vått, färglöst, innehållslöst, meningslöst, allmänt andefattigt, syrefattigt och totalt inspirationslöst. Hågen med andra ord lååg.
Jag gillar verkligen INTE den här månaden, men försöker ha förbarmande med den, då det även i denna månad väcks små, nya liv runt vår runda jord och alla, jag har nu bestämt detta; ALLA är älskade, välkomna och innerligt avhållna och gör därmed en hel del skara människor till de lyckligaste i världen.
Så tänker jag när mörkret omgärdar mig på såväl morgon- som kvällskvist. Och förresten sommarnätter. När upplevde jag en sådan sist i gemenskap? Det var många, många år sedan man satt där i trädgården, vid havet, nästan ensam på Sveavägen (när alla andra rymt ut till sina fritidstorp på midsommarafton) blickandes över en bakgård överbelastad med ventilationstrummor och inväntade, tog del av och insöp en soluppgång, sådär som man bara kan göra i ungdomlig glömska och drömskhet. Med framtiden och nuet i ens famn. Samtidigt som det eviga stinget av vemod och tillfredsställelse infann sig.
Nu har jag i bästa fall fått dela gemenskap till sommarens skymning faller eller alldeles med mig själv på trappan, en fransk cigg och ett glas whiskey vid min sida. Det är såå överskattat med ljusa kvällar med andra ord. Försöker jag vackert intala mig själv och hör hur falskt det skorrar i mitt längtande inre.
Så är det bara.
/Poppy
Jag gillar verkligen INTE den här månaden, men försöker ha förbarmande med den, då det även i denna månad väcks små, nya liv runt vår runda jord och alla, jag har nu bestämt detta; ALLA är älskade, välkomna och innerligt avhållna och gör därmed en hel del skara människor till de lyckligaste i världen.
Så tänker jag när mörkret omgärdar mig på såväl morgon- som kvällskvist. Och förresten sommarnätter. När upplevde jag en sådan sist i gemenskap? Det var många, många år sedan man satt där i trädgården, vid havet, nästan ensam på Sveavägen (när alla andra rymt ut till sina fritidstorp på midsommarafton) blickandes över en bakgård överbelastad med ventilationstrummor och inväntade, tog del av och insöp en soluppgång, sådär som man bara kan göra i ungdomlig glömska och drömskhet. Med framtiden och nuet i ens famn. Samtidigt som det eviga stinget av vemod och tillfredsställelse infann sig.
Nu har jag i bästa fall fått dela gemenskap till sommarens skymning faller eller alldeles med mig själv på trappan, en fransk cigg och ett glas whiskey vid min sida. Det är såå överskattat med ljusa kvällar med andra ord. Försöker jag vackert intala mig själv och hör hur falskt det skorrar i mitt längtande inre.
Så är det bara.
/Poppy
söndag 14 november 2010
Anfäkta och anamma
Blir väckt av lilla pipet från mobilen. Ett mottaget SMS som meddelar att en mobiltelefon och laddare behövs. Jag funderar först på vad avsändaren vill säga med de orden. Ska mobilen hämtas?, lämnas?, när?, var? Sedan undrar jag varför man inte kan filtrera bort vissa SMS, så sändaren istället får ett SMS tillbaka med Obehöriga äga ej tillträde eller mer internationellt No access. Please try again later.
Så får jag nytt SMS i dag om hur mycket mobilen behövs för själv har ägaren ingen fast telefoni. Jag svarar att det går bra att hämta mobilen. Blir då omedelbart uppringd av en uppbragt person som om igen försöker kontra med att de saknar fast telefoni och det är därför mitt ansvar att leverera mobilen. Jag orkar inte ens argumentera mot denna solida vägg av idioti och trycker bort samtalet när jag hör rösten höjas i falsett. Så plötsligt är det MITT ansvar att vissa avsagt sig helt utan min inverkan eller påverkan ett fast telefonabonnemang. HUR, jag menar bara HUR tänkte de då?
För mig är ansvar just att ha koll på sina egna saker och inte lasta andra för det.
Nä, nu plockar jag upp MITT fasta telefoni och slår en pling till pappan min. Det är ju ändå Fars Dag för sjutton gubbar!
/Poppy
Så får jag nytt SMS i dag om hur mycket mobilen behövs för själv har ägaren ingen fast telefoni. Jag svarar att det går bra att hämta mobilen. Blir då omedelbart uppringd av en uppbragt person som om igen försöker kontra med att de saknar fast telefoni och det är därför mitt ansvar att leverera mobilen. Jag orkar inte ens argumentera mot denna solida vägg av idioti och trycker bort samtalet när jag hör rösten höjas i falsett. Så plötsligt är det MITT ansvar att vissa avsagt sig helt utan min inverkan eller påverkan ett fast telefonabonnemang. HUR, jag menar bara HUR tänkte de då?
För mig är ansvar just att ha koll på sina egna saker och inte lasta andra för det.
Nä, nu plockar jag upp MITT fasta telefoni och slår en pling till pappan min. Det är ju ändå Fars Dag för sjutton gubbar!
/Poppy
fredag 12 november 2010
På bloggfronten intet nytt
vilket helt och hållet anspelar på utebliven svada på denna sida. Varför? Finns tusen och en orsaker och för att hålla mig till endast 3:
1, starkt plågad av en 25årig förälskelse
2, starkt hämmad av en envis sjukdom
3, starkt överarbetad och därmed utarmad på inspiration och kreativitet (De senaste 30 dagarna har jag arbetat 28 och varit ledig 2).
Så det enda jag orkar uppbåda för den här gången här är:
- Varför vill man starta en tävling, en röstning eller nominering av "Den bästa boken!"?? Det känns lika förlegat som att utse "Fröken Sverige" eller annat som består av tycke och smak. Så ska alla tycka än hit och än dit och försvara sina val till sista trycksvärtan tagit slut.
Med tanke på den oerhörda mängd av god, kvalitativ, läsvärd och mytomspunnen litteratur det finns, för att inte tala om upphovsmakarna bakom alstren. Det är en helt annan sak att titta på ett genomgående författarskap (likt Nobelpriset) eller årets utgivning och produktion (likt Augustpriset). Men ren skär idioti att försöka få fram DEN bästa boken. Ska man känna sig lite bättre än andra för att man läst den eller de böckerna som hamnar i topp? Ännu en gång ska vissa marginaliseras (de som tycker OLIKA i detta fallet) för att de inte tillhör la Liga. Eller har jag missförstått hela konceptet? Som jag känner nu finns det några förlorare på detta eviga trams om Topplistor: Boken, Författarna och Litteraturen som konstform. Det räcker med att massa befängda typer kallar sig författare för att de åstadkommit en viss textmassa.
- Den andra saken är: SM i bokberättande. Gluttade lite på en dålig websänd kabel, med obefintligt ljud från de på scenen. Av det jag såg blev jag inte speciellt imponerad. De hade "fusklappar", läste/återberättade tämligen mekaniskt eller deklamerade tämligen överdrivet. Inte för att jag hade gjort det bättre själv, men inte utan att jag velat se en Sally snubbla upp i pumps, avslöja slutet direkt eller skurken i en deckare. En lite antikänsla, med en samtida glimt i ögonvrån och lite show!!
Så säger jag inte mer för denna gång! /Poppy
1, starkt plågad av en 25årig förälskelse
2, starkt hämmad av en envis sjukdom
3, starkt överarbetad och därmed utarmad på inspiration och kreativitet (De senaste 30 dagarna har jag arbetat 28 och varit ledig 2).
Så det enda jag orkar uppbåda för den här gången här är:
- Varför vill man starta en tävling, en röstning eller nominering av "Den bästa boken!"?? Det känns lika förlegat som att utse "Fröken Sverige" eller annat som består av tycke och smak. Så ska alla tycka än hit och än dit och försvara sina val till sista trycksvärtan tagit slut.
Med tanke på den oerhörda mängd av god, kvalitativ, läsvärd och mytomspunnen litteratur det finns, för att inte tala om upphovsmakarna bakom alstren. Det är en helt annan sak att titta på ett genomgående författarskap (likt Nobelpriset) eller årets utgivning och produktion (likt Augustpriset). Men ren skär idioti att försöka få fram DEN bästa boken. Ska man känna sig lite bättre än andra för att man läst den eller de böckerna som hamnar i topp? Ännu en gång ska vissa marginaliseras (de som tycker OLIKA i detta fallet) för att de inte tillhör la Liga. Eller har jag missförstått hela konceptet? Som jag känner nu finns det några förlorare på detta eviga trams om Topplistor: Boken, Författarna och Litteraturen som konstform. Det räcker med att massa befängda typer kallar sig författare för att de åstadkommit en viss textmassa.
- Den andra saken är: SM i bokberättande. Gluttade lite på en dålig websänd kabel, med obefintligt ljud från de på scenen. Av det jag såg blev jag inte speciellt imponerad. De hade "fusklappar", läste/återberättade tämligen mekaniskt eller deklamerade tämligen överdrivet. Inte för att jag hade gjort det bättre själv, men inte utan att jag velat se en Sally snubbla upp i pumps, avslöja slutet direkt eller skurken i en deckare. En lite antikänsla, med en samtida glimt i ögonvrån och lite show!!
Så säger jag inte mer för denna gång! /Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)