Ja, men åh, vad långsam och sakta man kan vara då. Lilla snigel akta dig, akta dig Fast de har nog redan tagit mig.
Bookerpriset då. Hur blev det med det? Och Augustprisets kandidater? Och alla är upprörda över att Palmebiografin av Berggren inte blev nominerad och upprörda kritiker instiftar sålunda ett helt eget pris. Gott och väl så. Vi kan ju alla hitta på priser om vi bara vill. Frågan är vilket pris som bär mest prestige och ger mest i avkastning. Inte hade det varit "Författarnas författare" med Fucking Librarians i kommittén inte. Eller styrelsen.
Ok.Howard Jacobson fick årets Man Booker Prize. En snabb koll i LIBRIS och inte en enda av hans titlar finns i svensk översättning. Det verkar dock finnas en på polska.
Bland årets Augustkandidater är Sara Stridsberg min absoluta favorit, men skulle inte sätta emot på Combüchen. Mer ovisst känns det bland ungdomslitteraturen. Jag undrar också om det gått mode i att skriva om döda föräldrar, men såklart det har liksom med magi, spöken, mysterier och annat halvt overkligt. Jag kan sakna en berättelse. En bra återgiven och välskriven berättelse med lite sagolika miljöer och karaktärer. Likt Kate DiCamillos underbara böcker, med ett språk som inte förenklar eller viker undan bara för att det är barn som är målgruppen för hennes texter. Mera sånt tack!
onsdag 20 oktober 2010
söndag 17 oktober 2010
Jules Verne 2010
1873 fanns det inga reguljära flyg, inga TGV, X2000 eller liknande snabbtåg. Bilen inte självklar och definitivt utan turbo. Med andra ord, år 1873 var det snudd på en omöjlighet att resa jorden runt på 80 dagar. Visserligen är historien om Fogg och Passepartout fiktiv, men fascinerade inte mindre för det och citeras än i dag.
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
Engelsmannen sedd ur Vernes ögon
Så småningom gjordes resan också på riktigt av människor som läst och blivit inspirerade av Vernes verk. Alltså kan man i just detta fall säga att boken blev en inspiration till att förverkliga en dröm. Eller det som ansetts vara en dröm.
Nu har jag bestämt mig för att göra min egen 80-dagars Verne. Dock inte med någon jorden-runt-resa och inte alls så specifikt. Jag har bestämt att under 80 dagar ska livet och världen, om om så vill; jorden-runt få ta del av mig. Jag ska sluta leta, jaga, hetsa och söka. Främst beroende på att jag inte riktigt är säker på vad det är jag förväntar mig att hitta. Så nu lutar jag mig tillbaka i min slitna, IKEA-soffa, dricker ett glas vatten under stillhet och låter den klara höstluften få vara så kall och intensiv som den bara kan vara när man är närvarande i den. 80 dagar att vila i, utan någon förväntan från mig själv eller förväntan på omgivningen.
Dag 1: Fick någon effektivitetskick och började städa, åkte och handlade, tvättade, dammsög och våttorkade golven, lät marsvinet beta när buren blev rengjord, klippte gräset och innan allt detta joggade jag en runda längs vattendraget och de ännu betande korna. Lagade pizza, tog en promenad med två vänner och tre hundar i skogen. Kom hem, åt pizza, drack rött, kollade film ihop med bra vän. En bra dag!
Dag 2:SMS från fina, fina vänner. Långpromenad i det ännu otroligt vackra vädret, med en nästan taktil krispighet i atmosfären. Klippte ner blommor och skövlade ogräs och njöt mest hela dagen av stillheten, solen och alla löv som föll som regn från trädens grenar. Ännu en bra dag!
Så har jag ju förstått att det måste ingå en del doser av nyfikenhet och oförsiktighet under mina 80 dagar, men det lär inte bli några problem med min personlighet. Jag ser fram emot de kommande 78 dagarna. Eller 77, beroende på vilka tidszoner jag kommer att röra mig i.
/Poppy gängar med Fogg & Passepartout
torsdag 7 oktober 2010
Små och stora förlag
Efter gårdagens debatt med en näst intill gråtande JÅ, kränkt och förorättad likt ett barn, där han krävde sin offentliga upprättelse genom att tro på att tjata sig till saker är dagens melodi - ja, utifrån detta borde jag väl ta den debatten. Men hänvisar istället till denna artikel En sista mening bara om detta ämne: de som säger att Brunne var politisk, då säger jag bara GRATTIS. Att leva ett liv i demokratisk och humanitär anda ÄR politik! Samtidigt som det också bara är ren humanism, ren tro och ett evangelium i kristen anda, en del av vår kultur. Gillar man inte det, kanske man inte ska gå till kyrkan. (Blev visst mer än en mening till...)
Efter att ha lyssnat på Anne Swärd häromkvällen kom det upp en fråga som snarare var ett påstående om den aktuella utarmningen inte bara av litteraturen, utan också ifrån bokhandelns och förlagens sida. Bonniers kontrollerar väl i stort sett 90% av all utgivning av litteratur i dag, antikvariat stänger och förmedlar litteratur enbart via Internet och de små boklådorna är snart ett minne blott. Istället hittar vi en spännande pocket - för spännande måste det tydligen vara i 2000-talets Sverige - på ICA, när man står i kön och väntar med sin kundvagn och på såväl bokreor och bokmässor är det en uppsjö av dålig litteratur, förenklad, banal och likriktad litteratur. Dålig, i den mening att språket ofta håller en undermålig art och struktur, banal då den förväntar sig en läsare som bara vill läsa boken likt man glupskt slukar ett Plopp när hungern tillfälligt behöver stillas och likriktad då det bara ska vara topplistor med i huvudsak spänningslitteratur. Även om också den halvt fiktiva romanen gjort sig allt mer gällande på sistone. Var tog förmågan att skriva en berättelse med ett rikt och flödande språk vägen? Ska alla framtida författare bara ha spökskrivare eller skriva på ungefär samma sätt om ungefär samma saker?
Det är då jag gläds åt
Weyler förlag och inte minst min favorit Sekwa, kanske det första och enda förlag som också tar sina läsare på fullaste allvar, alltid uppdaterade och informativa.
Det som de mindre förlagen bidrar med är just kvalitet, variation, utmaningar, överraskningar och samtida författare som skriver utifrån den berättelse som finns inom dem. Inte ett skrivande likt Kepler för de konsumtionshungriga läsarna som vill veta vad de får för pengarna. Det finns en krets kvar av oss där ute som också vill förvånas, känna samtiden och de underliggande briseringar som skrapar vår nutida samhälleliga yta. Med och utan Sverigedemokrater.
/ Poppy
Efter att ha lyssnat på Anne Swärd häromkvällen kom det upp en fråga som snarare var ett påstående om den aktuella utarmningen inte bara av litteraturen, utan också ifrån bokhandelns och förlagens sida. Bonniers kontrollerar väl i stort sett 90% av all utgivning av litteratur i dag, antikvariat stänger och förmedlar litteratur enbart via Internet och de små boklådorna är snart ett minne blott. Istället hittar vi en spännande pocket - för spännande måste det tydligen vara i 2000-talets Sverige - på ICA, när man står i kön och väntar med sin kundvagn och på såväl bokreor och bokmässor är det en uppsjö av dålig litteratur, förenklad, banal och likriktad litteratur. Dålig, i den mening att språket ofta håller en undermålig art och struktur, banal då den förväntar sig en läsare som bara vill läsa boken likt man glupskt slukar ett Plopp när hungern tillfälligt behöver stillas och likriktad då det bara ska vara topplistor med i huvudsak spänningslitteratur. Även om också den halvt fiktiva romanen gjort sig allt mer gällande på sistone. Var tog förmågan att skriva en berättelse med ett rikt och flödande språk vägen? Ska alla framtida författare bara ha spökskrivare eller skriva på ungefär samma sätt om ungefär samma saker?
Det är då jag gläds åt
Weyler förlag och inte minst min favorit Sekwa, kanske det första och enda förlag som också tar sina läsare på fullaste allvar, alltid uppdaterade och informativa.
Det som de mindre förlagen bidrar med är just kvalitet, variation, utmaningar, överraskningar och samtida författare som skriver utifrån den berättelse som finns inom dem. Inte ett skrivande likt Kepler för de konsumtionshungriga läsarna som vill veta vad de får för pengarna. Det finns en krets kvar av oss där ute som också vill förvånas, känna samtiden och de underliggande briseringar som skrapar vår nutida samhälleliga yta. Med och utan Sverigedemokrater.
/ Poppy
tisdag 5 oktober 2010
Anne Swärd
är en underbar person, en lysande författare och så full av innerlig värme och uppriktighet att man inte kan annat än tycka om. Henne. Som person.
Från och med nu en hängiven och trogen läsare. Heja Anne. Heja ett rikt språk, en bra historia som följer ens känslor på irrgångar i ens inre. Heja Svante Weyler som vågat satsa på eget och har så många författare av god kvalitet under sina vingar. Må han aldrig odla skägg igen!
/Poppy bläddrar vidare i det osignerade exemplaret, eftersom jag tyckte det blev larvigt att be om signering. Jo.
Från och med nu en hängiven och trogen läsare. Heja Anne. Heja ett rikt språk, en bra historia som följer ens känslor på irrgångar i ens inre. Heja Svante Weyler som vågat satsa på eget och har så många författare av god kvalitet under sina vingar. Må han aldrig odla skägg igen!
/Poppy bläddrar vidare i det osignerade exemplaret, eftersom jag tyckte det blev larvigt att be om signering. Jo.
måndag 4 oktober 2010
Primalvrål!
En gång i tiden var det visst poppis att skrika ut sin vrede, ångest, kärlek, irritation, depression etc etc etc. Tror det var i samma veva man skulle gå tillbaka till sin tid i livmodern, födas under ångest för att sedan landa i en mångbottnad psykos. Inget för mig direkt.
Länge, länge har jag nu velat och aktivt strävat efter en förändring i mitt liv, baserat på att jag vantrivs med mitt nuvarande liv och med mig själv. Tycker min chef inte ens är värd att nämna, är trött på alla knivhugg när jag arbetar för allas bästa och väl. Känner mig ständigt förbisedd, ständigt ignorerad och ingen tar någonsin min kompetens på allvar. Är trött på alla armbågar, alla klättrare, alla personligt indignerade typer, som gärna obetänksamt själva skriker ut vad de tycker och tänker om alla andra. Är så låg att jag oftast inte orkar göra ens Ingenting. Då är det lågt!
Så öppnar sig en spricka, en solglimt letar sig försiktigt och trevande in. Jag borde förstås bli jublande glad och tänka att minsann "Bull´s Eye!". Men som vanligt blir det ju en salig röra av allt. Alla andra tycks alltid får sina liv att fungera som väl strukturerade, planlagda ritningar. Min skiss blir alltid en enda kludd av bläck, blyerts och desperata akvarellstreck, i ett försök att dölja mina misslyckanden. Så kastar jag hjärtat före och inser att allt som måste ordnas i vanlig ordning INTE kommer att ordna sig av sig själv. Det kommer att bli kiv, skäll, bråk, gnäll, tårar, böner och själv tänker jag att man kan ju alltid sitta på Centralen och dricka kaffe tills morgonen randas.
/Poppy
Länge, länge har jag nu velat och aktivt strävat efter en förändring i mitt liv, baserat på att jag vantrivs med mitt nuvarande liv och med mig själv. Tycker min chef inte ens är värd att nämna, är trött på alla knivhugg när jag arbetar för allas bästa och väl. Känner mig ständigt förbisedd, ständigt ignorerad och ingen tar någonsin min kompetens på allvar. Är trött på alla armbågar, alla klättrare, alla personligt indignerade typer, som gärna obetänksamt själva skriker ut vad de tycker och tänker om alla andra. Är så låg att jag oftast inte orkar göra ens Ingenting. Då är det lågt!
Så öppnar sig en spricka, en solglimt letar sig försiktigt och trevande in. Jag borde förstås bli jublande glad och tänka att minsann "Bull´s Eye!". Men som vanligt blir det ju en salig röra av allt. Alla andra tycks alltid får sina liv att fungera som väl strukturerade, planlagda ritningar. Min skiss blir alltid en enda kludd av bläck, blyerts och desperata akvarellstreck, i ett försök att dölja mina misslyckanden. Så kastar jag hjärtat före och inser att allt som måste ordnas i vanlig ordning INTE kommer att ordna sig av sig själv. Det kommer att bli kiv, skäll, bråk, gnäll, tårar, böner och själv tänker jag att man kan ju alltid sitta på Centralen och dricka kaffe tills morgonen randas.
/Poppy
lördag 2 oktober 2010
Ömma tår
Tänk att personligt kränkta individer alltid kommer att skylla sina tillkortakommanden just på att de blev sedda som individer. Träget har de i vår snedvridna tidsanda byggt en bild av sig själva, en fasad till omvärlden som till viss del representerar vem man är. Den är väl alltid mer eller mindre självpåtagen, förvisso präglad av omgivningens olika hierarkier. Men i ett visst ögonblick, som kunde ha blivit ögonblicket i strålkastarens iskalla beskådan till beundran, oundviklig för omgivningen, då när det inte blir så positivt som efterlängtat, just då blir det personliga plötsligt en kränkning, en skymf, en vanära, trots att det ofta är just dessa ömtåliga liktornsvarianter som aldrig drar sig för att i sin tur racka ner på vem som helst, hur som helst. Som om deras frätande syra skulle kunna kompensera deras egna klena möte med världen och andra tänkande tankar.
Och varför är en kritik farlig, ett försvar av kvalitet att missunna? Vill vi verkligen tro att alla kan gilla allt - som de matas obarmhärtigt med i en tid av marknadsföringens inrättande bland de högsta positionerna i samhället? Ska vi tro att allt urvattnat är det behagliga och nöjaktiga? Ska vi tro att det ANTINGEN måste vara svårt och enbart för intellektuella, som också ofta får stryk för sin förmåga att bruka sin hjärna, ELLER det för tillfället välsmakande, men näringsfattiga som försvinner samtidigt som vi lagt det ifrån oss.
Vill vi inte alla kunna nyttja den hjärna vår kropp innefattar? Eller är jag en av få som tycker att kvalitet, analys och kritik är det som spänner bågen, det som sätter fart på våra grå celler och som får oss att börja tänka efter på allvar? Det verkar som jag har helt fel, men vill ogärna tro det.
/ Poppy
Och varför är en kritik farlig, ett försvar av kvalitet att missunna? Vill vi verkligen tro att alla kan gilla allt - som de matas obarmhärtigt med i en tid av marknadsföringens inrättande bland de högsta positionerna i samhället? Ska vi tro att allt urvattnat är det behagliga och nöjaktiga? Ska vi tro att det ANTINGEN måste vara svårt och enbart för intellektuella, som också ofta får stryk för sin förmåga att bruka sin hjärna, ELLER det för tillfället välsmakande, men näringsfattiga som försvinner samtidigt som vi lagt det ifrån oss.
Vill vi inte alla kunna nyttja den hjärna vår kropp innefattar? Eller är jag en av få som tycker att kvalitet, analys och kritik är det som spänner bågen, det som sätter fart på våra grå celler och som får oss att börja tänka efter på allvar? Det verkar som jag har helt fel, men vill ogärna tro det.
/ Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)