Ärligt talat förstår jag mig inte på detta årets valrörelse. En riktig jävla röra där inte ens "man tager vad man haver" har slängts ner i grytan. Här är det mer lite uppenbara stölder, imitationer, konspirationer, gillrade fällor och hånskratt. Jag är överhuvudtaget inte så förtjust i det hela. Kalla mig gärna infantil och tonårig, men det är för mig mera intrigmakeri där de olika parterna ska få "smaka på egen medicin", än ett arbete som strävar framåt och för folket i vårt samhälle. eller för samhället som sådant för den delen. Inte minst de NYA moderaterna har lagt beslag på detta sätt att förmedla sig och sprida publicitet. Jag undrar ens om deras väljare förstår inslagen av ironi eller de tror att det är uppriktiga, välmenade formuleringar, samt att "ha, ha, där fick de dumma jävlarna, när vi snodde deras idéer". Det verkar ju så...befängt, så jag finner faktisk inga ord för det! Befängt!!
Missnöjesröster och folk som säger att de kommer att skämmas för att vara svenskar om Sverigedemokraterna tar plats. Ja, det kan jag också tycka, samtidigt som det enbart beror på ett par faktorer. Du och jag. Bristen på vårat engagemang i dagens samhälle och de som behöver vårat värn. Istället är vi så kolossalt upptagna med att förbättra oss själva, förhärliga oss själva och hävda vår rätt till detta med orden "Man lever faktiskt bara en gång!". Nej, fan, alltså. Gillar det INTE!!
Vad hände med Schyman och hennes FI undrar jag också? Efter att hon eldade upp de där slantarna på Gotland blev det märkvärdigt tyst kring hennes parti. Istället fick jag senast höra om den strävsamme Horatius som instiftat sitt FI: det filosofiska partiet. Hade jag varit lite mer bekväm med det allmänna läget i vårt stat Sverige hade jag kunnat dra på munnen åt det. Nu blir jag mest trött och undrar om det finns en färdiggräven grav jag kan gå och lägga mig i, innan den 19e september.
/Poppy
onsdag 15 september 2010
lördag 11 september 2010
Tågresan
Ja, egentligen har jag ingen aning om varför jag sitter på det här tåget nu. Varför jag lagt ut pengar på en biljett för att ta mig till ett ställe där jag känner ingen. Utom värden, som jag inte sett på länge och egentligen känner vi inte heller varandra. Eller bryr oss om varandra.
Det slår mig i alla fall att jag genomför också en annan resa när jag sitter här. Vid varje stopp, varje station får jag klara minnesbilder av mindre lyckade episoder i mitt liv. Bilar som havererade och jag i ständig desperat kamp att komma ikapp, att komma till livs. Jag kunde resa så långt och så hjärtligt för ett möte. Det gjorde mig glad och oftast bättre till mods, men såhär efteråt undrar jag ändå vem som vann vad på mina eviga strapatser. Jag gillar ju resan i sig, så kanske reste jag mindre för målet än vad målet förväntade sig och kanske blev det därför så fel ibland.
Det påminner mig en del om den resan jag gör nu. Och ändå inte, för just nu är målet det enda jag vill nå. Om än betydelselöst, vilket ger mig friheten att tycka just så.
Jag vet också att jag kommer att vara den som folk kommer att titta skeptiskt på och om jag vågar öppna munnen kommer de alla att gapa av bestörtning över de svavel som kommer därur. Jag kommer inte att kunna vara välformulerad, precis eller brinna engagerat för något. Jag kommer att känna mig obekväm, ensam och iakttagen. Jag kommer att svettas, känna mig ful, tjock och malplacerad. Men just därför ska jag genomföra det. Nu är tiden inne för gamla tonårshämningar att packa ihop och ge sig av. Jag skakar hand med resterna som kommer att finnas kvar, än lång tid framöver, men tillåter dem inte att bunta ihop sig och först äntra scenen.
En våt, oborstad, svart katt bland hermelinerna. Ja, jag ska banne mig njuta av det!
/Poppy
Det slår mig i alla fall att jag genomför också en annan resa när jag sitter här. Vid varje stopp, varje station får jag klara minnesbilder av mindre lyckade episoder i mitt liv. Bilar som havererade och jag i ständig desperat kamp att komma ikapp, att komma till livs. Jag kunde resa så långt och så hjärtligt för ett möte. Det gjorde mig glad och oftast bättre till mods, men såhär efteråt undrar jag ändå vem som vann vad på mina eviga strapatser. Jag gillar ju resan i sig, så kanske reste jag mindre för målet än vad målet förväntade sig och kanske blev det därför så fel ibland.
Det påminner mig en del om den resan jag gör nu. Och ändå inte, för just nu är målet det enda jag vill nå. Om än betydelselöst, vilket ger mig friheten att tycka just så.
Jag vet också att jag kommer att vara den som folk kommer att titta skeptiskt på och om jag vågar öppna munnen kommer de alla att gapa av bestörtning över de svavel som kommer därur. Jag kommer inte att kunna vara välformulerad, precis eller brinna engagerat för något. Jag kommer att känna mig obekväm, ensam och iakttagen. Jag kommer att svettas, känna mig ful, tjock och malplacerad. Men just därför ska jag genomföra det. Nu är tiden inne för gamla tonårshämningar att packa ihop och ge sig av. Jag skakar hand med resterna som kommer att finnas kvar, än lång tid framöver, men tillåter dem inte att bunta ihop sig och först äntra scenen.
En våt, oborstad, svart katt bland hermelinerna. Ja, jag ska banne mig njuta av det!
/Poppy
fredag 10 september 2010
Dagen då allt föll
Sedan 15 års ålder har jag arbetat. Ständigt vaken, alert och redo att ta på mig fler arbetsuppgifter, fler arbetstimmar, tyngre jobb, slitsamma jobb och alltid har jag lyckats prestera bra och sprida god stämning, skaffat nya vänner och haft på det stora hela trevligt.
Jag har förstått att dessa värden nu är passé och trots min överkvalificerade utbildning, min idoghet som gör att jag dagligen maxar prestation och insats. Nej, nu ska det tydligen vara som på kungligheternas storhetstid. Intrigeras, kvalificera sig på knivhugg i ryggen, skvallra för "Drottningen" när det inte behagar lakejerna och jag förstår allt mer hur osäkert livet var för de som rörde sig i hovets kretsar. Själv är de förstås undantagna alla fel och brister så länge de slickar chefens skor, fnissar åt allt hon säger och vänder upp sina feta arslen i ansiktet på oss som har reell kompetens och utbildning.
Fast egentligen är de bara osäkra och avundsjuka och de har verkligen gett sig på fel get att stångas med. AD nästa!
/Poppy - you can beat me up, but never beat me!
Jag har förstått att dessa värden nu är passé och trots min överkvalificerade utbildning, min idoghet som gör att jag dagligen maxar prestation och insats. Nej, nu ska det tydligen vara som på kungligheternas storhetstid. Intrigeras, kvalificera sig på knivhugg i ryggen, skvallra för "Drottningen" när det inte behagar lakejerna och jag förstår allt mer hur osäkert livet var för de som rörde sig i hovets kretsar. Själv är de förstås undantagna alla fel och brister så länge de slickar chefens skor, fnissar åt allt hon säger och vänder upp sina feta arslen i ansiktet på oss som har reell kompetens och utbildning.
Fast egentligen är de bara osäkra och avundsjuka och de har verkligen gett sig på fel get att stångas med. AD nästa!
/Poppy - you can beat me up, but never beat me!
söndag 5 september 2010
Önsketänkande
Aldrig mer tänker jag ganska ofta. Innerst inne hoppas jag dock fortfarande helt orealistiskt på att det faktiskt finns en enda person som kan både se, lyssna till och förstå mig. Bry sig om hur jag mår. Sådär vardagsaktigt som det bara går att vara när man bryr sig på riktigt. Bara EN gång. Det behöver inte ens vara i ett långt förlopp.
Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".
Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?
Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.
Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?
Rapkillarna: At your age wooo-man?
You bet!
/Polly
Aldrig mer... Som OM det varit. Rapparna samlas runt mig i vita träningskläder, tunga guldkedjor kring deras tjurnackar, svarta solglasögon och tillhörande coola gester med spretiga fingrar, säger de i kör: "You wish!".
Nej och jag fastnar alltid där. Två tegelstenar i fickan och en beslutsamhet. Varför går den inte att omvända till något mer bejakande?
Jag vet ju. Det har alltid varit så inser jag. Länge nog i alla fall. Men jag blir ingen. Ingen alls. Trots att jag kan offra all min värdighet. Den är nu inte så mycket värd. Ligger på ett lager och skräpar. Ett lager som snart ska rensas ut.
Samtidigt vägrar jag ju i vanlig ordning att nöja mig. Kommer aldrig att göra det. Då får det hellre vara. Då får allt hellre vara. Ett enda liv och vad som blir av det. Blir det bara skit spelar ju inget någon roll. Det finns så mycket av försumbarhet och kanske det bara är att acceptera att man är en del av denna sörja. Men om jag vägrar då?
Rapkillarna: At your age wooo-man?
You bet!
/Polly
torsdag 2 september 2010
Mannen hon söker
...
Honom får hon aldrig!.. Om det otroliga skulle hända, att hon verkligen mötte honom och fick honom, skulle hon bli djupt olycklig. (Ja, jag kan inte annat än stämma jakande in i denna kör.)
Kvinnan ser i sina önskedrömmar mannen i första hand som en könsvarelse (hepp!). Först i andra (ja, så är det minsann) kommer hennes krav (notera: KRAV) på honom som människa i det dagliga samlivet.
hämtat ur: Hur kvinnan vill erövras med undertiteln: En bok för alla män , av Poul Thorsen, 6 upplagan!, från 1953. Hittad i Farmors bokhylla, delvis ouppsprättad. Undrar om det betydde att Farfar Vidar snabbare än andra män fattade galoppen eller om han bara gav upp?
/Poppy
Honom får hon aldrig!.. Om det otroliga skulle hända, att hon verkligen mötte honom och fick honom, skulle hon bli djupt olycklig. (Ja, jag kan inte annat än stämma jakande in i denna kör.)
Kvinnan ser i sina önskedrömmar mannen i första hand som en könsvarelse (hepp!). Först i andra (ja, så är det minsann) kommer hennes krav (notera: KRAV) på honom som människa i det dagliga samlivet.
hämtat ur: Hur kvinnan vill erövras med undertiteln: En bok för alla män , av Poul Thorsen, 6 upplagan!, från 1953. Hittad i Farmors bokhylla, delvis ouppsprättad. Undrar om det betydde att Farfar Vidar snabbare än andra män fattade galoppen eller om han bara gav upp?
/Poppy
lördag 28 augusti 2010
Osäker avund
Jag vet faktiskt inte hur det blir såhär. Är det typiskt kvinnor och i så fall varför? Jag varken vill eller kan acceptera det faktum att avundsjukan gör mer ont än att förlora en vän.
Jag är ofta den som stöttar, som står pall, som kan peppa och se andra. Även i en grå vardag. Ja, kanske jag är rent av bäst på vardagliga, små hejarop. Men när rollerna förändras något, om än bara en liten, liten förskjutning. Då är det som om luften går ur alla andra och ingen, med tre undantag orkar ge lite, lite tillbaka. Dessutom är de tre ganska oväntade: en förälskelse sedan tjugo år (som inte är ett dugg intresserad av mig), en kollega som helst inte umgås med mig på fritiden (fast jag gärna skulle göra det) och en vän sedan drygt 25 år, men vi ses sällan på grund av det geografiska avståndet mellan oss. Ja och på hörnet får väl också mitt ex trilla in, fast jag helst inte vill kännas vid det.
Även en del av släkten tittar misstroget med getögon på min karaktär. De finner det lika osannolikt de, att jag som alltid står pall allt och alla plötsligt kanske är den svagaste länken. Om än bara för några sekunder i evigheten av våra liv. Nej, se det passar sig inte. På något jävla obegripligt sätt. Och jag som aldrig blir besviken på folk känner ändå ett förakt för låtsade känslor, eftersom jag själv är en ärlig och uppriktig variant, en omodern typ som alltid står för det jag är. Nu och då. Här och sen.
Suck.
/Poppy
Jag är ofta den som stöttar, som står pall, som kan peppa och se andra. Även i en grå vardag. Ja, kanske jag är rent av bäst på vardagliga, små hejarop. Men när rollerna förändras något, om än bara en liten, liten förskjutning. Då är det som om luften går ur alla andra och ingen, med tre undantag orkar ge lite, lite tillbaka. Dessutom är de tre ganska oväntade: en förälskelse sedan tjugo år (som inte är ett dugg intresserad av mig), en kollega som helst inte umgås med mig på fritiden (fast jag gärna skulle göra det) och en vän sedan drygt 25 år, men vi ses sällan på grund av det geografiska avståndet mellan oss. Ja och på hörnet får väl också mitt ex trilla in, fast jag helst inte vill kännas vid det.
Även en del av släkten tittar misstroget med getögon på min karaktär. De finner det lika osannolikt de, att jag som alltid står pall allt och alla plötsligt kanske är den svagaste länken. Om än bara för några sekunder i evigheten av våra liv. Nej, se det passar sig inte. På något jävla obegripligt sätt. Och jag som aldrig blir besviken på folk känner ändå ett förakt för låtsade känslor, eftersom jag själv är en ärlig och uppriktig variant, en omodern typ som alltid står för det jag är. Nu och då. Här och sen.
Suck.
/Poppy
fredag 27 augusti 2010
Den sista vilan
Varför säger man så egentligen? Blir det något annat än vila efter ceremonin? Är det inte just bara vila som väntar kroppen, i kistan, urnan eller var den nu råkar befinna sig? Eller säger man så för att man tror att själen är friare och lyckligare än någonsin? Stampar takten med hamborytmerna, beredd att ge sig ut i en rusig, snurrande dans, svettig, andfådd och evigt leende läppar?
Det sista farvälet. Det gemensamma avskedet. Vilan. Helt enkelt? Kanske.
En glad, varm, person ska i alla fall avtackas med sånger, ord, bibliska och kristliga omsorger, samt med tårar och skratt. Det är jag ganska säker på. Tänk att hon bara fick bli 49 år och samtidigt, så är det ju mer än ett halvt liv och kanske vi ska sluta vara så förutsättningslöst inställda på att livet bara rullar på. För en dag gör det ju verkligen inte det längre. Allt som fötts, lever och är blir också en dag dött, förstenat och glömt. Det är priset för livet.
Länge, länge drömde jag om min Farmor efter det att hon lämnat jordelivet vid 83 års ålder, snart tjugo år sedan. Jag drömde att hon bara legat inlagd på något sjukhus och snart, snart skulle hon komma hem. Fast jag var bekymrad och lite ledsen samtidigt över de uteblivna breven i brevlådan. Varför skrev hon inte?
De lever inte här längre, bland oss. De sprider inte heller sitt leende, sina vanor och ovanor längre. Ändå finns de kvar. När jag minst anar det, hör jag Farmors smittande skratt, ser henne dra upp överläppen och blotta framtänderna, hör hennes små harklingar, hennes ständiga väldoft, hennes snabba fotsteg i hallen, hennes gest att med utsidan av handen försiktig och noggrant fösa undan luggen som knappt trillat ner i pannan.
/Poppy
Det sista farvälet. Det gemensamma avskedet. Vilan. Helt enkelt? Kanske.
En glad, varm, person ska i alla fall avtackas med sånger, ord, bibliska och kristliga omsorger, samt med tårar och skratt. Det är jag ganska säker på. Tänk att hon bara fick bli 49 år och samtidigt, så är det ju mer än ett halvt liv och kanske vi ska sluta vara så förutsättningslöst inställda på att livet bara rullar på. För en dag gör det ju verkligen inte det längre. Allt som fötts, lever och är blir också en dag dött, förstenat och glömt. Det är priset för livet.
Länge, länge drömde jag om min Farmor efter det att hon lämnat jordelivet vid 83 års ålder, snart tjugo år sedan. Jag drömde att hon bara legat inlagd på något sjukhus och snart, snart skulle hon komma hem. Fast jag var bekymrad och lite ledsen samtidigt över de uteblivna breven i brevlådan. Varför skrev hon inte?
De lever inte här längre, bland oss. De sprider inte heller sitt leende, sina vanor och ovanor längre. Ändå finns de kvar. När jag minst anar det, hör jag Farmors smittande skratt, ser henne dra upp överläppen och blotta framtänderna, hör hennes små harklingar, hennes ständiga väldoft, hennes snabba fotsteg i hallen, hennes gest att med utsidan av handen försiktig och noggrant fösa undan luggen som knappt trillat ner i pannan.
/Poppy
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)