Pis berättelse

Nu vet jag precis vad det var med Pi och berättelsen om honom!
Rädslan, vreden, vansinnet, förtvivlan, apatin. s. 243.
Det öppna havet. Hur många av oss har kastat ankar, satt bo på en ö? Hur många har desperat simmat utan riktning eller gett upp i livbåten?

Nu vet jag precis varför Pi kommer att stanna inom mig och varför jag ibland bör påminna mig om berättelsen om honom. Nu vet jag!

För nu har jag läst ut boken.

Ödmjukhetens lov

- Kan Ni stava till ödmjukhet?
Jo, det gick. Både att ljuda fram och stava till.
- Vad betyder ordet?
Svar: "Att man är len och mjuk och snäll".
En så god beskrivning som någon!

Två minuter senare ryter jag till, likt en hungrig tiger, utan förvarning och visar prov på allt vad ödmjukhet INTE är.

Gudars, ge mig styrka att orka med mig själv!!!

Berättelsen om Pi

Detta blir absolut ingen spoiler-historia, för er som av någon anledning ännu inte läst Yann Martels Bookerprisvinnare 2002: Berättelsen om Pi.

Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.

Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".

Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?

Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.

Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.

Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.

Read on!

Kaffe del II

Stökar undan så gott jag kan, ännu en gråmulen sommarmorgon. Denna gråtmilda sommar med ständiga dementorer eller om det är sedvanliga demoner som svävat runt såväl huvud som fötter, dag efter dag, vecka efter vecka, med endast smärre avbrott för solens genombrott. Ett lönnfack av ljus, ett sikte som snart täppts till och åter har svalorna svävat knappt ovan markhöjd i blixtrande fart. Rädda att flyga högre och oroa de grå, sammansvurna och kompakta molnen.

Jag dammsuger först, så det tråkigaste är gjort. Diskar därefter av nöden är jag detta tvungen, helt enkelt. Tar tag i sockerkaksbaket och brödbaket och tänker att under jäsningen skulle det passa utmärkt med DNs Boklördag och en kopp, hett kaffe.

Slår det kokande vattnet över bönorna och tar fram den mjölk jag nyss använde till sockerkakan. Då tycktes den ännu len och klar. När jag nu trosvisst häller den i kaffet, skär den sig i omedelbara plågor. Som om det inte var nog grynar sig mjölken i vasken, klibbar fast i prickar på besticken som ligger där. Min gula muminmugg med ränder av vitt, som knappt går att gnugga bort.

En suck undslipper mig inte och jag börjar om. Igen. Vatten i kokaren, böner i filtret, vattnet över bönorna och slutligen den nya mjölkpaketen och en skvätt av den i den svartlika hettan. En klunk och det värmer gott!

Kaffe

Dag 1: En ny dag full med nya möjligheter - nå, till en viss gräns i alla fall. Och det finns inget som att möta den löftesrika, solstrimmade morgonen som med en kopp fylld med arom, värme och energi, hämtad från koffeinets mörka djup.

Jag mäter upp vattnet i kannan (som ni vet att man gör), häller detta i bryggaren (vilket ni gjort hundratals, ja kanske tusentals gånger vid det här laget), fyller på med de himmelsk väldoftande, malda bönorna (det säger sig självt!) och trycker på knappen. Ångan ryker, maskinen väsnas av bubbel och stånk, näsan snappar upp rummets till bredden fyllda kaffedoft och koppen står där tom och redo, skrikandes näst intill: "Fyll mig, tyng mig och gör det NU!".

Kaffet hälls upp och det är då jag ser det. Ve och fasa!! Det är vattnigt, det är blaskigt. Det är odrickbart och fullkomligt oförmöget att ge såväl njutning som kickstart. Ut med det i vasken och börja om.

Äntligen! En sked extra av bönorna och nu ska det mer oljelika, svartbruna innehållet snart fylla min mun, hals och kropp. Kylskåpsdörren på glänt och handen som sträcker sig efter den välbehövliga kalla och mjuka mjölken till kaffet. Ve och fasa! Ingen mjölk hemma! Ut med det i vasken och ger upp.

Dag 2: Vis av gårdagens misslyckande tar jag nu ännu en extra sked av bönorna. Vattnet puttrar hemtrevligt ner i melittafiltret fyllt av ekologiskt, rättvisemärkt och certifierat kaffe. Mjölken står tryggt i kylen och väntar. Jag häller upp. Först kaffe, sedan en skvätt mjölk och sätter mig till ro på balkongen för att äntligen avnjuta den efterlängtade koppen. Det är då jag upptäcker det. Det är för starkt!! Odrickbart!! Ut med det i vasken och ger upp.

...To be continued....

Livets magi och leda

Solnedgången som jag egentligen bara kunde ana bakom det vadderade fönstret slår mig med häpnad. Den är alldeles gyllene, så som den bara kan vara vid regnbågens slut. Och nu är vi inte ens i början av den. Ovan det skarpt gula, vars lyster ter sig snarare som en soluppgång böjer sig de gråa slöjorna som belägrat himlen de senaste dagarna. De böjer sig undan, ifrån värmen, ljuset ock skingras efterhand. Liksom flyende. Efterhand när solen besegrat gråheten, tungheten och missmodet i naturens väsen övergår det i rosa stråk. Likt en akvarellpensel som hastigt dragit några streck, för att markera var himlen börjar och tar slut.

Sedan är magin över och det mörka tar över med nattens intåg. Nattens stillastående och samtidigt är det väl sällan det händer så mycket som i skydd av mörkret? Nattens ljud är ofta oroande höga och alarmerande oartikulerade. Det är ofta mycket dofter och uppgivenhet, missmod och förlorade förhoppningar som gryningen får gå hem med. Ändå finns det en tröst i mörkret. Det finns där som en sval stola om axlarna när dagen hettat för mycket. När andra sover och låter kroppen hitta återhämtning och beredskap för nya kamper under kommande dag, kan jag ligga och följa nattfjärilarnas dans. De som samlas där kring ljuset. Vilsamheten i trötta kroppar, slirande sinnen och en näst intill apatisk frid.

Men liksom ensamheten är den påtvingade stillheten aldrig helt till godo. Den kan lika lätt skapa rastlöshet och en känsla av vanmakt. Att se solen börja klättra upp och känna ångest inför alla förspillda timmar. Igen. Gjorde man det. Fast man borde veta att det inte den här gången heller skulle komma att betyda något.

Ändå måste man rulla. Vidare. Som med allt och alla. Hängmattan är underbar tills ryggen börjar gnälla, tills det blir för kallt. Att aldrig vila för länge på ett och samma. Och känslan av att alltid ligga lite, lite efter och jobba lite hårdare, springa lite fortare för att komma ikapp. För DÅ ka man vila.

Livet.

Juli

Det är illa att det inte blir mer skrivet här. Det är rent av uselt. Även om alla skrivfaser går i cykler, springer in i labyrinter och ibland förlöses av fnissiga skratt, när man åter hittar ut. Ibland blir det ren ångest och häckarna och dess grönska tornar upp sig, man känner sig vilse och räds några sekunder, några minuter att inte hitta ut igen. Som skrivkrampen. Den välkända.

Nu kan jag dock inte skylla på någon skrivkramp. Och tror jag går i god sak för Honey också. Vi har bägge drabbats, om än på väldigt olika sätt av att kroppen gått ut i strejk och kräver förbättringar och åtgärder, innan den behagar träda i tjänst igen. Nu låter det som om vi var inne på buk- respektive bröstplastik, men det är varken så illa eller så bra.

Det var ursäkten.

Temat var juli månad. Ganska grått, regnigt och utan finess detta år, trots jordgubbarnas kvardröjande i fruktdiskarna. Kanske också att de efterlängtade gubbarna får stå åt sidan för Nordens värsta massaker under modern tid. Det kändes ganska förlamande och personligen är jag fortfarande delvis i ett tillstånd av total oförstående inför det som hänt. HUR?? Och jag vet att det är alldeles för tidigt att uttala sig om katastrofen i Norge. Hur det kunde hända och hur vi föregriper liknande fenomen eller vad tusan man nu väljer att kalla det.