Pis berättelse

Nu vet jag precis vad det var med Pi och berättelsen om honom!
Rädslan, vreden, vansinnet, förtvivlan, apatin. s. 243.
Det öppna havet. Hur många av oss har kastat ankar, satt bo på en ö? Hur många har desperat simmat utan riktning eller gett upp i livbåten?

Nu vet jag precis varför Pi kommer att stanna inom mig och varför jag ibland bör påminna mig om berättelsen om honom. Nu vet jag!

För nu har jag läst ut boken.

Ödmjukhetens lov

- Kan Ni stava till ödmjukhet?
Jo, det gick. Både att ljuda fram och stava till.
- Vad betyder ordet?
Svar: "Att man är len och mjuk och snäll".
En så god beskrivning som någon!

Två minuter senare ryter jag till, likt en hungrig tiger, utan förvarning och visar prov på allt vad ödmjukhet INTE är.

Gudars, ge mig styrka att orka med mig själv!!!

Berättelsen om Pi

Detta blir absolut ingen spoiler-historia, för er som av någon anledning ännu inte läst Yann Martels Bookerprisvinnare 2002: Berättelsen om Pi.

Aldrig har en bok tagit mig så lång tid att läsa eller mattat ut mig så. Ok, det kan bero på min inte helt sunda uppsättning av röda blodkroppar och ändå inte. För jag har läst andra böcker under tiden och klarat av dem i en betydligt högre takt än denna.

Under snart ett år har jag sakta, sakta, mer eller mindre stakat mig igenom sida för sida, kapitel för kapitel. Det är inte alls så att jag tycker boken är så underbar att jag vill spara på den. För så kan det vara ibland. Det är inte heller så att jag ogillar den, men måste läsa den "bara för att den är en Booker".

Nej, det här är ganska komplicerat och mångbottnat, har jag förstått på resans gång. Kan det vara så att jag likt Pi, måste vara där ute på fritt vatten i vad som synes en oändlighet? Är det så att jag måste dela raderna om honom, som om jag levde som han gjorde? I ständig väntan, i ett slags evigt uppehåll av att bara vara och samtidigt en oerhörd kamp för att överleva, vara och inte tappa tilltron? Att det ska kunna bli bättre, att kärleken ska kunna ta mig vidare?

Jag upplever heller inte några religiösa upplevelser eller brottarmatcher med tro av olika slag i denna läsning, så som vissa påstått sig tolka delar av texten. Jag upplever delvis den spänning som boken sägs bjuda på, men bara delvis och bara ibland.

Det jag får mig till livs i denna seglats med Pi är ett turbulent inre och ett närmande med många känslor som handlar om överlevnad, samt att våga möta sina fiender, vilka dyker upp i form av skräck. Ibland blir jag rent av fysiskt illamående av vissa beskrivningar och en del förstår jag överhuvudtaget inte, trots detaljrikedomen i texten.

Om jag gillar boken? Jo, det gör jag! Hur långt jag kommit? Drygt halvvägs.

Read on!

Kaffe del II

Stökar undan så gott jag kan, ännu en gråmulen sommarmorgon. Denna gråtmilda sommar med ständiga dementorer eller om det är sedvanliga demoner som svävat runt såväl huvud som fötter, dag efter dag, vecka efter vecka, med endast smärre avbrott för solens genombrott. Ett lönnfack av ljus, ett sikte som snart täppts till och åter har svalorna svävat knappt ovan markhöjd i blixtrande fart. Rädda att flyga högre och oroa de grå, sammansvurna och kompakta molnen.

Jag dammsuger först, så det tråkigaste är gjort. Diskar därefter av nöden är jag detta tvungen, helt enkelt. Tar tag i sockerkaksbaket och brödbaket och tänker att under jäsningen skulle det passa utmärkt med DNs Boklördag och en kopp, hett kaffe.

Slår det kokande vattnet över bönorna och tar fram den mjölk jag nyss använde till sockerkakan. Då tycktes den ännu len och klar. När jag nu trosvisst häller den i kaffet, skär den sig i omedelbara plågor. Som om det inte var nog grynar sig mjölken i vasken, klibbar fast i prickar på besticken som ligger där. Min gula muminmugg med ränder av vitt, som knappt går att gnugga bort.

En suck undslipper mig inte och jag börjar om. Igen. Vatten i kokaren, böner i filtret, vattnet över bönorna och slutligen den nya mjölkpaketen och en skvätt av den i den svartlika hettan. En klunk och det värmer gott!