Kaffe

Dag 1: En ny dag full med nya möjligheter - nå, till en viss gräns i alla fall. Och det finns inget som att möta den löftesrika, solstrimmade morgonen som med en kopp fylld med arom, värme och energi, hämtad från koffeinets mörka djup.

Jag mäter upp vattnet i kannan (som ni vet att man gör), häller detta i bryggaren (vilket ni gjort hundratals, ja kanske tusentals gånger vid det här laget), fyller på med de himmelsk väldoftande, malda bönorna (det säger sig självt!) och trycker på knappen. Ångan ryker, maskinen väsnas av bubbel och stånk, näsan snappar upp rummets till bredden fyllda kaffedoft och koppen står där tom och redo, skrikandes näst intill: "Fyll mig, tyng mig och gör det NU!".

Kaffet hälls upp och det är då jag ser det. Ve och fasa!! Det är vattnigt, det är blaskigt. Det är odrickbart och fullkomligt oförmöget att ge såväl njutning som kickstart. Ut med det i vasken och börja om.

Äntligen! En sked extra av bönorna och nu ska det mer oljelika, svartbruna innehållet snart fylla min mun, hals och kropp. Kylskåpsdörren på glänt och handen som sträcker sig efter den välbehövliga kalla och mjuka mjölken till kaffet. Ve och fasa! Ingen mjölk hemma! Ut med det i vasken och ger upp.

Dag 2: Vis av gårdagens misslyckande tar jag nu ännu en extra sked av bönorna. Vattnet puttrar hemtrevligt ner i melittafiltret fyllt av ekologiskt, rättvisemärkt och certifierat kaffe. Mjölken står tryggt i kylen och väntar. Jag häller upp. Först kaffe, sedan en skvätt mjölk och sätter mig till ro på balkongen för att äntligen avnjuta den efterlängtade koppen. Det är då jag upptäcker det. Det är för starkt!! Odrickbart!! Ut med det i vasken och ger upp.

...To be continued....

Livets magi och leda

Solnedgången som jag egentligen bara kunde ana bakom det vadderade fönstret slår mig med häpnad. Den är alldeles gyllene, så som den bara kan vara vid regnbågens slut. Och nu är vi inte ens i början av den. Ovan det skarpt gula, vars lyster ter sig snarare som en soluppgång böjer sig de gråa slöjorna som belägrat himlen de senaste dagarna. De böjer sig undan, ifrån värmen, ljuset ock skingras efterhand. Liksom flyende. Efterhand när solen besegrat gråheten, tungheten och missmodet i naturens väsen övergår det i rosa stråk. Likt en akvarellpensel som hastigt dragit några streck, för att markera var himlen börjar och tar slut.

Sedan är magin över och det mörka tar över med nattens intåg. Nattens stillastående och samtidigt är det väl sällan det händer så mycket som i skydd av mörkret? Nattens ljud är ofta oroande höga och alarmerande oartikulerade. Det är ofta mycket dofter och uppgivenhet, missmod och förlorade förhoppningar som gryningen får gå hem med. Ändå finns det en tröst i mörkret. Det finns där som en sval stola om axlarna när dagen hettat för mycket. När andra sover och låter kroppen hitta återhämtning och beredskap för nya kamper under kommande dag, kan jag ligga och följa nattfjärilarnas dans. De som samlas där kring ljuset. Vilsamheten i trötta kroppar, slirande sinnen och en näst intill apatisk frid.

Men liksom ensamheten är den påtvingade stillheten aldrig helt till godo. Den kan lika lätt skapa rastlöshet och en känsla av vanmakt. Att se solen börja klättra upp och känna ångest inför alla förspillda timmar. Igen. Gjorde man det. Fast man borde veta att det inte den här gången heller skulle komma att betyda något.

Ändå måste man rulla. Vidare. Som med allt och alla. Hängmattan är underbar tills ryggen börjar gnälla, tills det blir för kallt. Att aldrig vila för länge på ett och samma. Och känslan av att alltid ligga lite, lite efter och jobba lite hårdare, springa lite fortare för att komma ikapp. För DÅ ka man vila.

Livet.

Juli

Det är illa att det inte blir mer skrivet här. Det är rent av uselt. Även om alla skrivfaser går i cykler, springer in i labyrinter och ibland förlöses av fnissiga skratt, när man åter hittar ut. Ibland blir det ren ångest och häckarna och dess grönska tornar upp sig, man känner sig vilse och räds några sekunder, några minuter att inte hitta ut igen. Som skrivkrampen. Den välkända.

Nu kan jag dock inte skylla på någon skrivkramp. Och tror jag går i god sak för Honey också. Vi har bägge drabbats, om än på väldigt olika sätt av att kroppen gått ut i strejk och kräver förbättringar och åtgärder, innan den behagar träda i tjänst igen. Nu låter det som om vi var inne på buk- respektive bröstplastik, men det är varken så illa eller så bra.

Det var ursäkten.

Temat var juli månad. Ganska grått, regnigt och utan finess detta år, trots jordgubbarnas kvardröjande i fruktdiskarna. Kanske också att de efterlängtade gubbarna får stå åt sidan för Nordens värsta massaker under modern tid. Det kändes ganska förlamande och personligen är jag fortfarande delvis i ett tillstånd av total oförstående inför det som hänt. HUR?? Och jag vet att det är alldeles för tidigt att uttala sig om katastrofen i Norge. Hur det kunde hända och hur vi föregriper liknande fenomen eller vad tusan man nu väljer att kalla det.