Drömskt

sen kan man ju också tänka som såhär:
- om jag bara fick ligga där i den varma dyn, med sand som fastnar mellan tårna och en ljum bris som smeker mina bara axlar under en solhatt, stor nog att skugga hela ansiktet. Och med ett svalkande vin i kylboxen, några nyplockade jordgubbar därtill och som grädde på moset en bok att läsa, så spännande, inlevelsefull och obarmhärtig att den inte släpper din koncentration för ett ögonblick.

Sommardröm.

Skrivandet

Det klassiska när man skriver, oavsett långt eller kort. För en eller många. För allmänhet eller enskild publicitet. Ja, det verkar vara att man har en bra titel. Catch. Det verkar som att man har ett bra upplägg, en välkomponerad situation, mer än en faktisk disposition. Men framför allt en Titel. Som ska bära svindlande tankar i undertexten, som ska vara så omfattande att alla ska vilja ta del av det som följer.
Och där faller oftast allt. Därför tror jag också att twitter och Facebook vunnit mark. Man behöver inte kunna prestera mer än ett par meningar. Ibland räcker ett par ord. Så är man ändå på banan. SMS likaså. Och jag är en av de största fansen vad gäller att kunna formulera sig kort, men kärnfullt. Saken är väl bara att det lika ofta blir utan ett kärnhus.
Egentligen är jag inget fan av fina strukturer. Jag har alltid tyckt att det dödat mer kreativitet än det skapat, men har ändå börjat inse vidden av en hel idé. Där det finns både en början och ett slut. Samt kanske lite på mitten.

Fortsätt skriva, läsa, tycka och tänka. Det är väl egentligen vad vår kultur och kunskapsbank är baserad på. Även om det förr sades vara religionen och vissa numera vill ha det till socioekonomisk politik.

Sommaren

som kom och gick. Lika flyktig som de själar, eller är vi av materia per definition individer? som kommer och går.
Stilla, likt suset i bladkronans topp. I takt med grenarnas dirigent av naturens egen orkester. Andante, Forte, Piano och allt däremellan, vars namn jag inte känner eller glömt.
Så förflyktigas vi i tillvaron. Tillåter oss att uppslukas av det som väsnas mer, ett oväsen som dånar tills det ringer i huvudet, bultar och ideligt pockar på uppmärksamhet.
Det är då man åter vill vända blicken mot solen, kisa mot dess livggivande och förgörande närhet. Dess värme som ger och tar.
Det är då man saknar den stillsamma orkestern i diket, i skyn, i skuggan av ett blommande träd fyllt med jasmin.

/Poppy