Relationskommittén sammanträder

Samtiden har skapat helt andra förutsättningar för folk att träffas, kopulera, skaffa sig fästfolk och eventuellt så småningom bilda familj, separera och glatt börja om på balanskulan till boll eller bli bitter och förgrämd, men ändå rädes ensamheten i ett förbålt hopp om att ändå en dag, vid regnbågens slut hitta de färger som klär en bäst.

Visst går vi fortfarande på krogen, dansar och i bästa fall blir man som singel medbjuden på olika fester och middagar. Men oftast inte, eftersom man ändå alltid på något konstigt sätt kan ses som ett visst hot oavsett hur ointresserad singelmänniskan må vara av någons respektive.

Folk tjänar storkovan på folks längtan efter Någon genom parshit, matt.com, ändhållplatsen mm, dvs uppbyggda kontaktannonser på nätet där man kan chatta och ”lära känna varandra” innan man ses. Dessutom kan man göra fina test som talar om att man passar så och så väl ihop med den och den. Sedan kan man få ett Offer som det heter, eftersom översättaren av texten inte förstod att det var ett Erbjudande som avsågs, eller förstod översättaren just det och insåg att alla var just Offer med tid, pengar och känslor som uppehöll sig på dess sidor?

Nu ska dessutom alla vara så härligt bejakande till livet och kärleken. Det är ju sommar och bröllopsyra! Men om man nu inte hittar rätt i djungeln, är trött på de man ser på krogen, spelat ett par Intermezzon och inte ser någon vidare ljusning? Där resterna inte känns som ett alternativ eller den där kontaktannonsförmedlingstjänstfunktionen. Och om man är trött på att vara någons snuttefilt under en period, någons leksak under andras uttråkade perioder och bara vill känna att det faktiskt skulle kunna vara på riktigt. Hur kort det än är. Eftersom en kort, men närvarande relation av inblandade parter kan vara så mycket mer betydelsefullt än ett långt och jämntjockt.

Relationsexpert Poppy uttalar sig om följande:

Från små korta, obetydliga varianter på högstadiet, som ofta tog slut direkt efter ”fråga chansen”. Otaliga, oförlösta känslor för diverse hopplösa objekt. Såhär i efterhand är jag också mycket tacksam att de förblev oförlösta. Några beundrare på vägen, varav vissa som trots sin status som framgångsrika inom viss genre inte gjorde ett tillräckligt starkt intryck
En häftig förälskelse som osannolikt blev ett förhållande, men eftersom jag redan var på väg vidare i livet och aldrig räknat med sällskap, så övergavs detta innan det ens fått en chans. Jag ångrade mig i flera år, men hade ändå valt det!

Sista kvällen i Barnes innan jag skulle åka hem efter två års strandande i England. Kyssen. Men där tog det slut. Mitt beslut stod fast. Jag ångrade mig inte, men saknade honom ett tag, utan smärta eller sorg. En kompis som roade mig, väckte upp insomnade intressen och visade mig nya vägar i livet. Men han var ju en kompis! Sedan Herr Hopplös, efter det Herr Ko-Ko, Herr Hare och Herr Går Man. Plus lite blandad konfetti.

Vad lär man sig av detta då? Initialt förde det ändå med sig känslan av en viss spänning och förväntan på att det fanns så mycket mer att upptäcka. Hjärtesorg, förtröstan, förälskelse. Men kärlek? Den där som får en att vilja vila ut och förutsättningslöst vilja dela med sig av sig själv till en annan? Jag tror jag snuddat vid den. Så ska man ge upp eller nöja sig? Eller räcker det med små färgglada sockrade praliner när andan faller på? Kan det vara nog att bara vara utan att vilja mer? Får det lov att vara en kaka till?

Magda och Bromsen

Sommarlov och tiden känns evig. Magda går och drar ax av grässtrån och bestämmer efter eget tycke och smak om det liknar en tupps eller en hönas kam. Eller kanske rentav en kycklings kamlösa, fjuniga huvud.

Magda har myggbett på ben och armar, skoskav och en begynnande solbränna. Himlen är ljust sådär blå som den kan vara en sommardag, med ljumma vindar och svalornas skrik i luften känns behagfullt rogivande. Sädesfälten böljar och Magda försöker komma ihåg om det är vete eller korn som är utan ax. Hon drar upp ett strå, tuggar lite på kärnan och inbillar sig att hon med smaksinnet kan smacka fram vilken sort det skulle kunna vara. Efter en stunds begrundan och ett uppriktigt försök att tänka med hjälp av uteslutningsmetoden kommer Magda fram till att det måste vara vete. Hon vet inte om det, men hon har alldeles rätt.

Den knäkorta klänningen kliar lite i sommarvärmen och hon undrar varför hon måste ha strumpbyxor på sig en solig dag i juni. Långt ute på landet, utan kompisar eller andra nöjen sparkar hon undan stenarna på vägen med den ena välriktade sparken efter den andra. Om man åtminstone kunde bada och äta glass tänker den nioåriga flickan drömmande medan hon sakta går vägen fram.

Plötsligt stannar hon upp. Framför henne är en stor, bred, brun rumpa som intensivt viftar bort flugor och annat otyg, med sin svarta, korta, men tjocka svans. Den stora rumpan har bevisligen en framdel som Magda försöker få en skymt av. Plötsligt vänder den lilla hästen sig om. Under lång pannlugg stirrar den ett par sekunder på flickan. Sedan gnäggar den lågt, går fram till henne och buffar försiktigt med sin mjuka mule i hennes panna. Det värmer och kittlar på en och samma gång. Detta var Bromsen.

Poesi

Läste Göran Greiders tankar om poesins kris i dagens Dagens Nyheter. Inte minst var han upprörd efter sin medverkan i Babel med tema poesi, där upplägget enligt Greider var poesin=främmande, obegriplig. Dessutom hade det framkommit en något suddig kontur av att de som ogillade poesi, måste också betraktas som främlingsfientliga.

Ja, jag hängde inte riktigt med där, vilket märks på den märkliga konstruktionen till meningsbyggnad ovan. "Poesins undanglidande mekanismer" fick jag höra en gång och tror att det ligger mer sanning där, än i att betrakta Poesin som ett skepp mot Gaza, irrande bland rev och bränningar. Alltså att den som fortfarande vill uttrycka sig med, och läsa poesi är mer på flykt undan sig själv, olika situationer, olika öden som drabbar alla olika.

Men visst lever poesin lite på undantag. Eller ok, ganska mycket. Men jag tror man ska akta sig för att bli en mystiker, en särling, en avart och en outsider bara för att man ämnar läsa poesi. Något helt självklart för mig. Det är ren njutning, avkoppling och det går att gå in och ut ur en dikt ett otal gånger. Något man sällan tar sig tid för med en roman.

Som en kopp kaffe

/ Poppy

Sommarvarma tankar

Årstider. Till stor glädje och stor sorg. En omgång till av förra årets november-mörker som varade fram till mars och jag lovar och svär att jag gärna hänger mig högt! Det var något av det mest fasansfulla jag genomlevt. Som att leva i Hades, vandra fram, treva fram i mörkrets irrgångar, fukten, ilskan, piskan som ven om de frusna vaderna och en ständig motvind. Varför skall man då alls finnas till?


Så när våren börjar dra undan gardinerna och släpper in det obarmhärtiga och skarpa ljuset, borde man vakna då? När försommaren smattrar av näktergalar, koltrastar och gökverk IN REAL LIFE, syrenerna slåss om uppmärksamheten i vitt och olika, lila nyanser. Vallmon i gången av singel. Är det då man borde börja böja nacken tillbaka, smacka belåtet och unna sig en svettig känsla och ett glas kallt, av valfritt slag?

Det var enkelt som barn. Sommarlov! Jordgubbar, nypotatis, stekt sill och salta bad. Farmors kärlek, omtänksamma händer och känslan av lycka var evig. Tills skolstarten tog vid igen. Förlust och smärta av behaget och ännu ett par säsonger att genomlida till nästa gång. En gång att årligen se fram emot, längta efter och känna förlösning i. Numera finner jag det inte så enkelt. Jag är glad åt det mildare ljuset, grönskan och även myggens närvaro. Ändå är tanken på jordgubbar inte så upphetsande längre. Rosévinet var kul ett par år, nu ger det en fadd smak innan det nått munnen. Känslan av outtalade, kravfyllda förväntningar kväver mig redan. Långsamt, likt en plastpåse över huvudet och händerna bakbundna.

Vad hände med den spontana frihetskänslan? Känslan av möjligheter och tillfällen? Vad hände med det omtänksamma och kärleksfulla? Ibland är jag rädd att den försvann med Dig Farmor och jag förmår inte fylla luckan efter Dig på egen hand.

/Poppy

Att vara Louise Bourgeois

Så har den lilla dam den 31 maj, med gigantiska monster till kreationer i sitt konstnärliga uttryck somnat in. På sätt och vis unnar jag henne det, 98 år ung eller gammal. Eller bara 98 år.

Hon kändes alltid aktuell, alltid brännhet, glödgande av ilska och någon inre hämnd som kom till sitt rätta uttryck i jättelika spindlar. Stora, fruktade och även små väcker ofta ill-tjut och skräck. Här fanns inga begränsningar i hur stora eller påfallande monstruösa dessa spindlar kunde bli. Ändå hävdade Madame Bourgeois att spindeln stod för modern och hennes omtänksamhet, som om allt skulle rymmas mellan de där spensliga, men obehagliga spindelbenen.

Louise sa ofta att hon saknade sin pappa, som samtidigt var den som stod för det destruktiva i hennes barndom med bland annat otrohetsaffärer - som förälder ska man aldrig förringa de spår man kan plantera hos sina barn. Louise sa också på ålderns vår (som det ju blev!) att hon fruktade mörkret och tystnaden. Hon hade ända sedan 30-talet bott på Manhattan...långt ifrån någon glamorös SATC-drink. Sorg, smärta och jodå sexualitet var enligt henne själv återkommande teman. Vem kan värja sig mot det? Känslor jag dagligen brottas med och inte kommer det någon omhuldande, skräckinjagande spindel och ser till min trygghet inte. Kanske måste man skapa sitt eget hus, sin egen ro och sin egen förtröstan?

Du må ha blivit luttrad, fjär, nitisk och kontrollerande med åren, liksom rädd, liten och sträv. Ändå tror jag vi alla kommer att minnas Dig för evigt för Ditt mod att leva och verka utifrån Dina känslor Madame Bourgeois.



/Poppy

Tipsrutan gällande Almapriset

Wiman skriver och gör det riktigt bra:

När Marit mötte Kitty

/Poppy

Kitty Crowther på Twitter

Återger följande för den hugade:


_wiman

Många svenska makthavare talar mycket dålig engelska

slår Augustprisets show med hästlängder. Se och lär i Förläggarföreningen

Dock inte ett enda barn synligt i publiken (som tvingas kvar i stolarna tills drottningen lämnat huset!?). #almapriset

Ganska roande läsning återges också via Kulturbloggen

/Poppy